# ID: svediakorp-gov408959
# author: Persson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,424
# sentences: 72
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, kommissionsordförande och ledamöter!
Jag kan naturligtvis inte kommentera alla synpunkter.
Däremot kan jag ta upp några huvuddrag i ett flertal av inläggen.
Jag går naturligtvis inte in på det som rör svensk inrikespolitik, eftersom vi kan hantera sådana ärenden i andra sammanhang, utan jag koncentrerar mig på de stora europeiska frågorna.
Jag känner en stark vilja från flera av företrädarna, inte minst från de stora partigruppernas företrädare, att tillsammans med ordförandeskapet arbeta för ökad öppenhet.
En fråga som ni alla vet spänner över olika synsätt inom unionen, varför vi kommer att få en svår och komplicerad hantering under de närmaste månaderna.
Vi menar dock att en central förutsättning för att bygga ett förtroende för Europeiska unionen, för politiken och för institutionerna är att det råder öppenhet, att man kan följa en frågas behandling, att ansvar kan utkrävas och att debatt kan föras.
Därigenom kan man skapa ett europeiskt politiskt rum där en diskussion kan föras, som i sin tur utgör förutsättningen för att bygga institutioner som i sin tur skapar en ökad demokratisk legitimitet.
Det som har sagts av Poettering, Barón Crespo och andra är naturligtvis oerhört bra på denna punkt och något som jag tar till mig.
Många har nämnt utvidgningen, inte minst Barón Crespo i sitt kraftfulla visionära inlägg.
Jag har också fått frågan från ledamot Malmström om vi kan ange ett datum för när ett första land träder in i unionen.
Jag vill det, vi vill det, men vi gör inte den markeringen.
Vi för inte den debatten förrän vi vet att de substansförhandlingar som måste bedrivas också blir framgångsrika.
Jag tror att vi skulle ge fel signal om vi uppgav ett visst tillfälle då de första länderna, av dem som nu förhandlar om medlemskap, skulle bli medlemmar av unionen.
Det vore en felaktig signal, eftersom vi först vill se att de svåra förhandlingar vi har framför oss resulterar i genombrott.
Ett sådant genombrott kan äga rum under det svenska ordförandeskapet och då kan vi i Göteborg mycket väl ange ett datum.
Jag hoppas att det blir så.
Jag vill det, men jag är inte säker.
När vi talar om de stora frågorna och utvidgningen är vi uppenbarligen nästintill överens.
Ett fastare stöd för utvidgningen än det Europaparlamentet ger finns inte.
Detta är Europaparlamentets projekt mer än någon annan institutions projekt.
Det är parlamentet som har stått för utvidgningen.
Det är klart att jag är oerhört angelägen om att det fördrag som vi tecknade i Nice också kan godtas, eftersom det i sin tur är förutsättningen för att utvidgningen skall vara möjlig att genomföra.
Jag hoppas att vi kan lösa de skiljaktigheter i sakfrågorna som finns mellan kommissionen, rådet och parlamentet, så att vi kan komma framåt i utvidgningsfrågan.
Utvidgningen är vårt gemensamma ansvar, en historisk möjlighet att stoppa uppdelningen av Europa i öst och väst.
Jag menar, i likhet med vad Andersson framförde i sitt inlägg, att Nicefördraget trots sina fel och brister ändå öppnade för utvidgningen, vilket är viktigt att nämna.
I inläggen har flera ledamöter också talat om miljöfrågan.
Jag sätter stort värde på vad Hautala och andra har framfört.
Jag menar att miljöfrågan inte skall ses som en broms för den ekonomiska utvecklingen, utan tvärtom som en drivkraft.
Alla de stora miljöproblem vi nu ser löser vi med ny teknik.
Det är jag övertygad om.
Jag är också övertygad om att vi redan nu i praktiken har den tekniken; den finns tillgänglig.
Vi vet hur man rimligen borde göra.
När våra medborgare ser vad som händer, exempelvis i klimatfrågan, och vi inte kan samla oss till någon typ av gemensamt svar, blir detta naturligtvis något som kommer att drabba förtroendet för våra institutioner.
Jag tror därför att toppmötet i Göteborg blir en viktig utgångspunkt för att kunna redovisa en framgångsväg där man med insatser på politisk nivå faktiskt lyfter fram ny teknik, forskning, utveckling och tron på människans förmåga.
Om vi lyfter fram detta kommer vi också att ligga i spetsen för den teknologiska utveckling som är en förutsättning för att Europa skall vara konkurrenskraftigt.
Se miljön som en drivkraft, inte som en broms och en dröm om tider som har varit.
Se miljön som ett visionärt bidrag till ett bättre och modernare Europa.
Den ansatsen bör vi kunna ha tillsammans med det förtjänstfulla arbete som kommissionär Wallström utför med sitt miljöhandlingsprogram för kemikaliefrågorna och deras reglering.
Lägg ihop detta och i Göteborg bör vi kunna få ett resultat som är löftesrikt.
Jag noterar det ni har sagt om miljöfrågan och delar i stor utsträckning era uppfattningar.
Sysselsättning är ju i stora delar en politik som fortfarande är, och under överskådlig tid kommer att vara, ett ansvar för de nationella parlamenten.
En form för att bedriva utvecklingen gemensamt i unionen har vi hittat i den öppna samordning som finns i Lissabonprocessen.
Jag delar fullständigt ledamot Rocards uppfattning att om vi skall komma ännu närmare full sysselsättning kommer den makroekonomiska diskussionen att bli allt mer central.
Enklare uttryckt: Hur kan vi utnyttja det faktum att vi samarbetar i en europeisk union för att t.ex. stimulera ekonomisk tillväxt ytterligare?
Vi befinner oss i en situation där vi inte är sårbara för stimulans.
Ett enskilt land är sårbart, men inte en union av länder.
Detta är något som vi bör diskutera och det är - det erkänner jag öppet - särskilt angeläget för de länder som redan befinner sig i ett samarbete kring euron.
De har större möjligheter att utnyttja sin situation eller stimulera till kraftfullare ekonomisk tillväxt och därmed ökad sysselsättning.
Jag är ganska säker på att det i gruppen av euroländer kommer att föras sådana diskussioner.
Det arbete som utgör unionens kärna finns ju i anslutning till den inre marknaden och det gemenskapsrättsliga arbetssättet i Monnets anda.
Denna kärna har ju redan byggts.
Det som nu har tillkommit har varit samarbete inom ett annat fält, det vi exempelvis kallar Lissabonprocessen.
Det är olika uttryck.
Oavsett vilken väg vi väljer för samarbetet gäller samma krav på öppenhet, samma krav på transparens.
Jag vill inte ha en situation där vi stater emellan, regeringar emellan, för diskussioner som kan betraktas som slutna, hemliga, och som omöjliggör insyn.
Oavsett vilka metoder vi använder oss av är öppenheten fundamental.
Det har sagts många andra saker som jag känner starkt för.
Låt mig dock säga att det är två inlägg som jag finner avvikande och av speciell karaktär, men som är politiskt centrala och som jag vill understryka att jag har tagit till mig.
Det som Olsson säger om livsmedelspolitik, matkvalitet och konsumenternas intresse av ett berättigat skydd och ett återskapat förtroende, ligger i allra högsta grad i linje med mitt eget resonemang om ordförandeskapets synsätt.
Olle Schmidt talade om flyktingpolitiken, om en generös hållning från unionens sida gentemot de människor som söker sig till oss för att få trygghet och skydd.
Genèvekonventionen skall naturligtvis alltid ligga till grund för ett sådant resonemang, men vi bör också ha ambitioner därutöver.
Det borde vi som en rik del i en global gemenskap faktiskt kunna kosta på oss.
Gemensamt, inte var för sig.
Detta är ambitioner som vi mycket väl skulle kunna föra resonemang och diskussioner om, och ett område på vilket vi skulle kunna föra unionen framåt.
Jag sympatiserar starkt med det Olle Schmidt sade i sitt anförande om en humanistisk flyktingpolitik.
Låt mig avslutningsvis säga att vi från svenska ordförandeskapets sida ofta kommer att befinna oss i er vackra byggnad för att föra samtal och diskussioner.
Men vi ser också gärna att ni söker kontakt med oss.
Vi ser er även gärna som gäster i vårt något avlägsna och kalla land, ett land som dock i sådana sammanhang kommer att präglas av värme och gemenskap; det kan jag försäkra er om.
Välkomna!
Jag ser fram emot ett samarbete med alla partigrupper i parlamentet för en utveckling av unionen.
