# ID: svediakorp-gov408938
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,609
# sentences: 104
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, herr statsminister, ärade ledamöter!
Det är mig en stor glädje att stå här framför er i dag, i början av ett nytt ordförandeskap, och jag önskar er alla ett gott nytt år.
Jag hälsar den tillträdande ordföranden Persson välkommen och gratulerar honom till Sveriges val av slogan, en slogan som är ovanligt slagkraftig och bygger på bokstaven E.
Bokstaven E står framför allt för " Europa ", som är vårt gemensamma mål och som Sverige under de kommande sex månaderna kommer att lägga ned alla sina krafter på att föra framåt, särskilt när det gäller utvidgningen, enlargement, sysselsättningen, employment, och miljön, environment.
Men bokstaven E står också för " euro ".
2001 är året då den gemensamma valutans fysiska omlopp skall förberedas och också det sista året som många nationella valutor finns till.
En del av dessa kan skryta med en mer än hundra år lång historia och har ett affektionsvärde för oss, också personligen.
Det svenska ordförandeskapet kommer alltså att följa oss på en del av vägen mot det historiska datumet 1 januari 2002.
Jag skulle vilja uppehålla mig ett ögonblick vid de tre E: n runt vilka det svenska ordförandeskapet kretsar, som statsminister Persson nyss beskrev.
Dessa tre prioriterade frågor är väl valda eftersom de alla tre avser sektorer där unionen och Europa som helhet måste bemästra enorma utmaningar och kan få enorma möjligheter.
Det handlar inte bara om prioriteringar för detta halvår, som kan glömmas bort direkt efteråt, utan om långsiktiga utmaningar, som har utsetts till primära mål för alla de fem åren i mandatperioden.
E som i enlargement, utvidgning.
Utvidgningen är den största utmaningen för Europeiska unionen - det behöver inte upprepas.
Vi befinner oss i ett avgörande skede för hela Europas framtid: vi har möjlighet att skapa ett område med fred, välstånd och stabilitet som omfattar 500 miljoner medborgare, som förenas av samma värderingar.
För att denna process skall bli möjlig har vi tvingats göra ett visst antal interna reformer.
Nicefördraget är, även om det inte är helt tillfredsställande - tvärtom allt annat än tillfredsställande - hur som helst ett steg i rätt riktning som gör att vi kan fortsätta på den inslagna vägen.
Av detta skäl och också eftersom Nice i medvetande om sina begränsningar innefattar ett efter-Nice, skulle jag här vilja insistera på att denna församling när tiden är mogen rekommenderar de nationella parlamenten att ratificera Nicefördraget.
Enligt min mening är det uppenbart att fred, stabilitet och välstånd inte kan stanna vid Europeiska unionens gränser, utan måste omfatta alla grannländer och vänländer i så hög grad som möjligt.
Därför gläder det mig att se att även förbindelserna med Ryssland ingår i det tillträdande ordförandeskapets prioriteringar.
I denna strategi som syftar till att bygga upp en substantiell grannskapspolitik ingår också min resa till Nordafrika nyligen.
När vi enar vår kontinent på nytt måste vi nämligen akta oss för att glömma bort denna dimension.
Också partnerskapet Europa-Medelhavsområdet är grundläggande för våra intressen och vi håller på att undersöka olika sätt att nylansera det och förstärka det.
Låt oss inte heller glömma - och det är tydligt att ordförandeskapet verkligen inte kommer att glömma det - unionens nordliga dimension som är av grundläggande vikt.
Den andra bokstaven E står för employment, det vill säga sysselsättning.
Denna prioriterade fråga motsvarar i stort sett den nya ekonomiska och socialpolitiska dagordning som vi kom överens om i Lissabon.
Jag instämmer helt i att den skall drivas vidare.
Kommissionen är särskilt nöjd med den betoning ordförandeskapet gör av moderniseringen av arbetsmarknaden och behovet att tillförsäkra kvinnor och män lika möjligheter i vårt samhälle.
En modernisering av våra ekonomier innebär fler arbetstillfällen och främjandet av lika möjligheter för kvinnor och män är en viktig del i kampen mot diskriminering.
Kommissionen kommer att arbeta i nära kontakt med ordförandeskapet för att bidra till att toppmötet i Stockholm, som till stor del kommer att handla om dessa frågor, blir lyckat.
I detta sammanhang har kommissionen för avsikt att föreslå en ny strategi för att skapa en europeisk arbetsmarknad före 2005.
Detaljerna i denna kommer att beskrivas i de sammanfattande rapporter som vi håller på att färdigställa inför mötet i Stockholm.
Den tredje bokstaven E står för environment, det vill säga miljö.
Våra landsmän är oroliga för skyddet av miljön och konsumenterna, däribland livsmedelssäkerheten som är särskilt viktig i dessa dagar.
Den senaste utvecklingen inom galna ko-krisen erinrar på ett högst dramatiskt sätt om detta och kommissionen har redan sjösatt konkreta åtgärder för att ta itu med denna kris.
Gentemot kommande generationer har vi ett ansvar för att garantera en hållbar utveckling i våra samhällen och för att göra våra ekonomier förenliga med balans på jorden på lång sikt.
Jag räknar med att samarbeta med det svenska ordförandeskapet för att ge Europeiska unionen en effektiv strategi som är förenlig med hållbar utveckling.
Vid toppmötet i Göteborg måste man fatta beslut om konkreta och operativa åtgärder - jag upprepar detta, konkreta och operativa - när det gäller denna grundläggande fråga.
I detta sammanhang måste unionen bevara sin beslutsamhet att ta på sig en ledande roll i frågorna om klimatförändringar.
Vi måste leva upp till de åtaganden som gjordes i Kyoto och ständigt sätta tryck på våra internationella partner så att de lever upp till sina åtaganden från Kyoto.
Vad detta anbelangar antyder bokstaven E också ett mer medvetet engagemang för energin och djuplodande överväganden av alla de frågor som sammanhänger med energiförsörjning samt energikällornas användning, bevarande och förenlighet med en god miljö.
Jag gratulerar alltså ordförandeskapet till att man har betonat dessa frågor.
Flera gånger har jag inför denna församling uttryckt önskemål om fördjupad insyn i den europeiska politiken och det gläder mig att statsminister Persson tryckte på detta och ägnade en stor del av sitt inlägg åt detta.
Att medborgarna skall delta både i de stora besluten och i EU: s och dess institutioners vardagsliv är en prioriterad fråga för kommissionen.
Jag vill därför försäkra ordförandeskapet om vårt fulla stöd för dess ansträngningar att främja öppenhet och insyn.
Fru talman, herr statsminister, ärade ledamöter!
De initiativ som har planerats för detta halvår är ambitiösa och kommer att lämna varaktiga spår hos våra landsmän - det är jag säker på.
Men trots detta betraktar jag inte ordförandeskapens övningar under ett halvår som isolerade gester, utan snarare som en kontinuerlig ansträngning, som någonting som varar över tiden.
Därför uppskattar jag mycket att Sveriges statsminister bemödade sig om att försäkra oss om att hans verksamhet kommer att baseras på de grundvalar som det föregående franska ordförandeskapets intensiva arbete lade för att det följande skulle kunna bedriva ett effektivt arbete.
Detta är så mycket mer sant om man betänker det avgörande temat för det så kallade efter-Nice, det vill säga den särskilda diskussionen om unionens framtid.
Förra gången när jag talade inför denna församling klargjorde jag att jag var besviken inte bara på vissa aspekter i det nyss antagna fördraget, utan framför allt på den stämning som härskade under hela toppmötet.
I Nice klarade femton medlemsstater, som var och en förståeligt nog koncentrerade sig på sina nationella intressen, inte av att sluta annat är ett bristfälligt avtal.
(Applåder)
Dessutom visade sig större delen av stats- och regeringscheferna - och detta är den viktigaste punkten - mer benägna att försöka tillskansa sig en möjlighet att blockera unionens framtida handlande än att hitta ett sätt att främja den gemensamma saken.
(Applåder) På så sätt visade Nice tydligt vad som avses med avtal baserade på minsta gemensam nämnare.
Det vore riskabelt att inbilla sig att man kan gå vidare på denna väg.
Jag kom tillbaka från Nice med bekräftelsen på en övertygelse som jag redan hade och som jag redan har visat för er: övertygelsen om att det, tvärt emot vad man ibland hör, inte är " Monnet-metoden " som har nått vägs ände utan att det däremot är regeringskonferensmetoden som är luggsliten.
(Applåder) Därför måste vi dra några lärdomar när det gäller diskussionen om unionens framtid, som för oss fram till år 2004, även om det fortfarande är för tidigt att ha en klar ståndpunkt om detta.
Den första läxan är att man inte kan göra någonting positivt eller varaktigt för att säkerställa Europas framtid utan att omedelbart involvera alla de europeiska levande krafterna, däribland självfallet krafterna i alla kandidatländerna.
Enligt min uppfattning kan man dela in vägen fram till 2004 i tre väl åtskilda faser: en första fas som redan har påbörjats och som vi också skulle kunna kalla öppet övervägande - det gör vi i dag - under vilken det är bra om en så bred debatt som möjligt om Europas framtid fortgår på alla nivåer i det civila, politiska och vetenskapliga samhället.
Var och en av oss måste bidra till att stimulera och mångfaldiga diskussionen.
Vi måste alltså omedelbart ge vårt mål en konkret inriktning, nämligen den att år 2004 komma fram till ett balanserat och stabilt system som gör att den utvidgade unionen kan fungera på ett demokratiskt, legitimt och effektivt sätt.
De demokratiska politiska partierna i Europa kan ge ett avgörande bidrag till att förankra denna diskussion i det civila samhället.
Med detta i sikte skulle jag särskilt inom kort vilja organisera ett möte med gruppledarna för de politiska partierna i parlamentet.
I och med detta åsiktsutbyte hoppas jag att vi kan komma fram till operativa slutsatser om vilka mål vi skall sätta upp och vilka redskap vi skall använda för att nå dem.
Denna diskussion skall vara öppen och utan i förväg uppsatta gränser.
Särskilt är det självklart att det sämsta sättet att ge sig i kast med den vore att stänga in sig i de fyra frågorna från Niceförklaringen, för här handlar det om " efter-Nice ".
Dessa frågor - stadgan om grundläggande rättigheter, förenklingen av fördraget, klargörandet av befogenhetsområdena och hypotesen om en andra kammare - är verkligen mycket viktiga.
En del av dem har varit föremål för betydande arbetsinsatser, som i fallet med omstruktureringen av fördraget, men dessa frågor är inget annat än element i en grundläggande tankegång som samtidigt måste bli både bredare och djupare
(Applåder)
och som funktionellt sammanfattades i själva titeln på stats- och regeringschefernas förklaring, där de ställde sig frågan: " Hur skall Europas framtid se ut omåttligt? "
Jag hoppas att denna församling via de politiska partier som här är företrädda fullt ut kommer att utöva inte bara sin roll som uttryck för den demokratiska legitimiteten i gemenskapens beslutsprocess, utan också rollen som bro till de nationella politiska partierna, till den allmänhet som dessa företräder.
(Applåder) Jag ber er å det livligaste att göra det och jag kommer att stå vid er sida i denna verksamhet.
Jag tror att det är nödvändigt för Europas framtid.
Kommissionen å sin sida har för avsikt att starta en bred och öppen dialog med de europeiska samhällena och med huvudrollsinnehavarna i de politiska systemen i unionen.
Detta är den första fasen.
Den andra fasen skall inledas direkt efter toppmötet i Laeken, i december.
Denna fas, som vi skulle kunna definiera som en fas av strukturerade överväganden, är den mest ömtåliga och skall utkristallisera sig runt en operativ syntes av de insamlade synpunkterna under den föregående fasen.
Den får inte begränsas till förhandlingar enbart regeringarna emellan bakom lyckta dörrar.
Detta är läxan ifrån Nice.
I Laeken måste vi uppfinna en ny formel, som motsvarar behoven av öppenhet och legitimitet.
Den tredje och oundvikliga fasen blir med nödvändighet en ny regeringskonferens i ordets rätta bemärkelse.
Jag anser att denna konferens skulle kunna bli kort, slutgiltig och beslutande.
Alla dessa tre adjektiv är viktiga: kort, slutgiltig och beslutande.
Som jag sade måste de överväganden vi lanserar vara öppna eftersom det, vilket har slagits fast de senaste dagarna, egentligen handlar om att fråga sig vilken struktur det politiska livet skall ha i en union med tjugofem eller fler medlemmar.
Jag skulle emellertid inte leva upp till min övertygelse och min plikt om jag inte än en gång påminde om den oro som jag gav uttryck för här 3 oktober förra året, eftersom den fortfarande är aktuell.
Jag är nämligen fast övertygad om att en rationalisering, förenkling och utvidgning av gemenskapsmetoden tillhör unionens framtid och inte dess förflutna.
Unionens dynamik har sedan femtio år här och särskilt sedan Maastricht, skapat ett politiskt system sui generis som inte kan reduceras till en nationell modell.
Unionen är faktiskt demokratisk, det vill säga att den grundar sig på en dubbel legitimitet: den som härrör ur de europeiska folken som ni, ärade ledamöter, representerar och den som härrör ur medlemsstaterna som är representerade i rådet, vilket i sin tur grundar sig på nationella demokratiska val.
Det finns alltså en dubbel legitimitet: det är inte sant att det saknas en legitimitet.
Unionen är effektiv, inte bara demokratisk, eftersom den är uppbyggd kring en institution, kommissionen, som är ett självständigt verkställande organ, men som bevakar jämvikten och alla medlemsstaternas intressen, små som stora.
Kommissionen är det nödvändiga villkoret för att man skall kunna förena de suveräna makterna i gemenskapen och på så sätt kunna ta itu med framtidens stora utmaningar, såsom utvidgningen.
För det tredje är unionen möjlig att kontrollera, eftersom EG-domstolen garanterar att alla följer de gemensamma reglerna.
I detta sammanhang kommer debatten om vad man skall och inte skall göra, på europeisk och nationell nivå, i fråga om konkreta regeringsinsatser lägligare än någonsin och är en konsekvens av denna debatt.
Konsekvensen och sammanhållningen i unionen och dess medlemsstater måste gå stärkta ur den.
Vi måste absolut säga nej till all fragmentering av gemenskapens beslutsprocess och särskilt all fragmentering av den verkställande makten, eftersom denna strider mot det mål vi har satt upp.
Så mycket mer som vi, om man vill ge uttryck för mångfalden av synpunkter på vilken integrationsnivå som är önskvärd, numera förfogar över mycket viktiga instrument - jag upprepar det, mycket viktiga - för förstärkt samarbete, som Nicefördraget nu möjliggör inom ramen för gemenskapsmetoden.
Bara ett konsekvent handlande som ses över i ljuset av subsidiaritetsprincipen och en klarare vision av Europas styre och struktureras omkring den institutionella triangeln enligt gemenskapsmetoden kan säkerställa detta resultat.
Fru talman, herr statsminister, ärade ledamöter!
Framför oss ligger en period full av åtaganden och initiativ.
Utmaningarna är stora, men vår beslutsamhet är lika stor.
Kommissionen kommer att arbeta i nära kontakt med de olika ordförandeskapen för att slutföra vår stora uppgift.
Jag litar på er, europeiska politiker och ledamöter av detta parlament, och jag litar på er vilja att samarbeta med oss.
(Livliga och ihållande applåder)
