# ID: svediakorp-gov408928
# author: Dybkjær (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 526
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, det är över 50 år sedan vi antog förklaringen om de mänskliga rättigheterna, men vi måste nog fråga oss själva om situationen för de mänskliga rättigheterna faktisk har blivit bättre.
Det är inte lätt att svara på, men vi vet mer i dag, än vi gjorde tidigare, och det gör vi bl.a. tack vare alla icke-statliga utvecklingsorganisationer (NGO) och journalister, som löpande rapporterar om kränkningar av de mänskliga rättigheterna runt om i världen, och kännedom är en förutsättning för handling.
Men när man har kännedom, så är man faktisk också skyldig att handla.
Således är passivitet precis det samma som att svika dem som får sina rättigheter kränkta, och här har EU ett självständigt ansvar.
EU har, som flera talare har varit inne på, en ganska hög profil på området för mänskliga rättigheter, och det är både bra och dåligt.
Det avgörande är att vi är konsekventa och konkreta.
I förhållande till länderna i Central- och Östeuropa har vi fört en framgångsrik politik, som väl bäst kan beskrivas som en järnhand i en sammetshandske.
Men det räcker inte, det tar ju inte slut vid Europas gränser.
Därför är det också glädjande att vi har inriktat oss på de mänskliga rättigheterna i samband med de nya partnerskapsavtalen mellan AVS-länderna och EU.
Men vi skall vara säkra på att vi också är i stånd till att följa upp med handling, om det visar sig att de mänskliga rättigheterna kränks.
Om vi blir tvungna att införa sanktioner i Central- och Östeuropa, så kommer detta att gå ut över alla.
Här är utvecklingsländernas situation helt annorlunda.
Om vi blir tvungna till att införa sanktioner, som oftast endast drabbar den fattiga delen av befolkningen, så är vi därför tvungna till att, när det rör sig om utvecklingsländerna, tillrättalägga en speciell strategi med hänsyn till sanktionerna, sålunda att vi inte bara stjälper dem som vi verkligen vill hjälpa, och dem som det tidigare har gått ut över.
Här väntar en mycket stor uppgift för EU som helhet och också för Europaparlamentet.
Vi måste göra klart för oss vilka sanktioner som skall genomföras.
Men det är givetvis avgörande att vi arbetar med de mänskliga rättigheterna mer allmänt, så att vi kan få några jämförande tal, för här i parlamentet är vi benägna att gripa in så snart vi hör att de mänskliga rättigheterna kränks någonstans.
När vi reser ut i världen skall vi försöka vara mer konkreta och se hur situationen för de mänskliga rättigheterna ser ut i de ifrågavarande länderna, vi kan organisera möten med aktivister och organisationer för mänskliga rättigheter i området, och så kan vi låta den slutliga rapporten behandla frågor om mänskliga rättigheter.
Jag vill till sist säga att de områden som har behandlats i beslutet är viktigare, men de är ju inte de enda områdena som kräver vår uppmärksamhet.
Därför har jag i dag berört några andra områden.
