# ID: svediakorp-gov408796
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 769
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr rådsordförande, fru kommissionär, herr höge representant!
För en månad sedan, när de femton medlemsländerna antog stadgan om de grundläggande rättigheterna, ville vi framstå som en värdegemenskap.
En sådan ambition blir inte trovärdig endast genom texterna.
Den blir trovärdig framför allt i livet, i samband med viktiga händelser, genom starka politiska åtgärder som motsvarar etiska principer och som i förekommande fall kostar något för dem som uppfyller dem.
När man tvingas agera är man tvungen att bekänna färg.
Balkansyndromet är, tio år efter Gulfkriget, uppenbarligen en sådan viktig händelse.
Den ställer på ett spektakulärt sätt de femton medlemsländerna inför sitt ansvar.
Att ta det ansvaret fullständigt förutsätter, i mina och min grupps ögon, att man fattar modiga beslut i åtminstone tre riktningar.
Vi har till att börja med den mänskliga dimensionen av problemet.
Människor har dött, andra lider, ytterligare andra lever för närvarande i ångest och rädsla för framtiden.
Bland dessa människor finns militärer och många civila.
Det som är så barbariskt med vissa vapen är att de fortsätter att blint skörda offer även efter kriget.
Vi står definitivt inför en sådan situation på Balkan.
Det internationella samfundet berömde sig tidigare av att av den anledningen förbjuda truppminor.
Det bör i dag, i samma anda, förbjuda ammunition med utarmat uran.
(Applåder) Det åligger de europeiska länder som tillverkar sådan ammunition, nämligen Förenade kungariket, Portugal och tyvärr även mitt eget land Frankrike, att acceptera att avbryta produktionen, lagringen och naturligtvis användningen, även om det bara är på prov.
Vad de då gör är inte annat än att följa principerna i Genèvekonventionen från 1980, som förbjuder alla vapen som drabbar urskillningslöst.
Samtidigt måste offren erkännas rätten till vård och ersättning, alla berörda personer rätten till undersökning, alla berörda regioner rätten till sanering och återuppbyggnad.
Är det seriöst, är det värdigt att fly från sitt ansvar genom att i dag påstå att denna ammunitions farlighet inte fastställts, samtidigt som ett stort antal offentliga undersökningar och interna rapporter tydligt bevisat det?
Jag anser uppriktigt att det handlar om en eftertruppsstrid, som är ur fas i förhållande till den information som våra landsmän nu förfogar över.
Det leder mig till att i andra hand ta upp den demokratiska utmaning som denna dramatiska fråga utgör.
Listan är lång över skuldbelagd tystnad, osanningar, lögner genom undanhållande som såväl Nato som vissa medlemsstater ägnat sig åt, så långt det var möjligt.
Herr Solana!
Efter att i går ha spelat rollen som ett slags gränssnitt mellan de båda kan ni inte förvånas över att vi i dag ber er om förklaringar till de allvarliga uppgifter som sakta men säkert kommer upp till ytan.
Kravet på sanning om det förflutna och öppenhet inför framtiden är i dag ofrånkomligt, det har ni sagt.
Men uppriktigt sagt anser jag att ur den synvinkeln kan vare sig de femton medlemsstaterna eller Nato anse sig kvitt efter det ni just sagt, herr höge representant.
(Applåder) Denna hårda prövning måste äntligen, enligt vår uppfattning, bli ett tillfälle för oss att omvärdera vår uppfattning om organisationen av den europeiska säkerheten och förbindelserna mellan Europeiska unionen och Nato.
Vi anser att det verkligen är på tiden att inte längre, vare sig på den europeiska kontinenten eller i resten av världen, låta sig dras in i de amerikanska strategiska valens dramatiska återvändsgränder.
Jag tänker på gulfkrigets fruktansvärda effekter för den irakiska befolkningen, och särskilt för barnen.
Jag tänker på den systematiska förstörelsen av den ekonomiska potentialen och miljöarvet inte bara i Jugoslavien utan även i grannländerna - titta på Donau - till vilket också kommer bekräftelsen på det massiva användandet, vid dessa konflikter, av vapen och ammunition som inte bara åstadkommer oräkneliga oskyldiga offer på fältet utan även utgör ett varaktigt hot för personer som befinner sig i de bombade områdena.
Herr Solana!
Detta har ingenting att göra med försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Nej, för Europa bör ändamålet inte helga medlen.
Jag är övertygad om att dessa frågor nu finns i de flestas tankar, i en eller annan form.
Efter dagens etapp kommer det att vara fler.
Jag hoppas att vi blir allt fler som omfattas av denna framtidsutsikt om förändring.
(Applåder)
