# ID: svediakorp-gov408771
# author: Fischler (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,585
# sentences: 64
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
Å kommissionens vägnar vill jag först tacka alla föredragande så hjärtligt, men även fiskeriutskottet och de andra deltagande utskotten, för det omfattande arbete som de utfört inför dagens debatt.
Jag vill också särskilt tacka ordföranden i fiskeriutskottet, herr Varela, för att han samordnat allt arbete och för hans intressanta initiativbetänkande.
Herr Varela, ni visar i detta betänkande mycket tydligt att man inte kan tala om framtiden för den gemensamma fiskeripolitiken utan att ta hänsyn till den vidare ekonomiska miljön för fiskeriverksamheten.
Som varje annan ekonomisk verksamhet påverkas även fisket av globaliseringen.
Mycket i ert betänkande och den dithörande resolutionen kan jag helt skriva under på.
Ni framhäver att den europeiska fiskeripolitiken är bunden till principen om mångfunktionalitet, alltså en hållbar fiskeriekonomi, som bevarar fiskeresurserna och skyddar havsmiljön, och där de kustregioner som bedriver fiske lämnar ett viktigt bidrag till de ekonomiska och sociala strukturerna.
Särskilt välkomnar jag också ert stöd i kampen mot illegalt och ansvarslöst fiske.
Vi kommer att få tillfälle att tala om gemenskapslösningar på detta brännande problem.
Jag konstaterar dock redan nu att även ni här förespråkar ett mer eftertryckligt agerande.
För tre punkter i betänkandet ser jag också ett behov av diskussion.
För det första konstaterar jag i betänkandet en viss tendens till ett starkare skydd mot internationell konkurrens.
Det motiveras med att fisket i vissa kustregioner är en viktig arbetsgivare.
Det är säkert riktigt, men om vi ensidigt insisterar på att arbetstillfällena absolut måste bevaras enbart med hjälp av fiskeripolitiken, och inte överväger hela den lokala situationen för en kustregion, så löper vi risk att eventuellt lämna subventioner åt fel håll.
Det vore kontraproduktivt, både för fiskeresurserna och för jobben.
Fisket måste kunna stå på egna ben.
Det kanske i somliga fall kan leda till en minskning av status quo, men om regioner drabbas av sådana strukturanpassningar, då måste gemenskapen naturligtvis hjälpa till.
Den mest effektiva hjälpen består möjligen i att vi ger framför allt ungdomar en framtid och erbjuder dem alternativa sysselsättningsmöjligheter till fisket.
För det andra vill jag gå in på de WTO-förhandlingar som ni berörde.
Det är, som ni vet, för närvarande inte överenskommet om det överhuvud taget skall startas någon ny WTO-runda och vilken omfattning den kommer att ha.
Men även om det blir en omfattande runda vågar jag betvivla att gemenskapen, i de frågor som det då kommer att handla om, exempelvis investeringar eller etableringsrätt, skulle vara beredd till ömsesidighet inom fisket.
Exempelvis får i de flesta medlemsländer hittills bara infödda eller personer som hör till ett EU-land investera i fiskerisektorn.
För det tredje: Slutligen vill jag erinra om att det sedan den gemensamma fiskeripolitiken påbörjades har accepterats att gemenskapen har en plats och en röst.
Den rent numeriska nackdelen uppvägs mer än väl av fördelen med större inflytande vid utformningen av den internationella fiskeripolitiken.
Sammanfattningsvis vill jag fastslå att ni, herr Varela, med ert betänkande har lämnat ett viktigt bidrag för den fortsatta diskussionen om den gemensamma fiskeripolitikens framtid.
Kommissionen kommer säkert, så långt det överhuvud taget är möjligt, att ta hänsyn till era överväganden i sin kommande grönbok.
Därmed kommer jag fram till betänkandena och resolutionsförslagen från ledamöterna Gallagher och Poignant.
Utgångspunkten är gemensam för båda betänkandena.
Fiskerisektorn i gemenskapen är pressad, och detta från flera sidor samtidigt.
Fiskbestånden minskar, flottan har överkapacitet och det blir allt svårare att få tillgång till vatten i tredje land.
Det gläder mig att ni huvudsakligen delar analysen i kommissionens rapport om tillämpningen av fiskeripolitiken under perioden 1996-1998.
Visserligen kunde vissa framsteg uppnås - jag vill bara nämna flexibiliteten vid den årliga förvaltningen av resurserna, eller den nya tillåtna totalfångsten (TAC) för icke reglerade arter i Nordsjön, eller förordningen om tekniska åtgärder eller införandet av ett satellitbaserat kontrollsystem för fartyg (VMS - Vessel Monitoring System) - men vi måste erkänna att vi inte har klarat av att vända på de negativa trenderna för många av de kommersiellt viktiga bestånden, exempelvis stortorsk eller kummel.
De båda föredragandena understryker också följande graverande brister, som fastslogs redan i kommissionens rapport: Begränsningarna av fiskeinsatserna har inte fungerat eller fungerat otillfredsställande, förordningen om tekniska åtgärder i Medelhavet har inte genomförts fullständigt, FUP 4 (flerårigt utvecklingsprogram) är inte på långt när tillräckligt ambitiöst, och kontrollbestämmelserna har inte, som vi föreslog 1998, förstärkts.
Sammanträdena med de olika företrädarna för fiskerisektorn har också visat att vi antingen måste förbättra många aspekter inom fiskeripolitiken eller överhuvud taget förnya dem från grunden för att uppnå ett ansvarsmedvetet, hållbart fiske.
Trots olika åsikter är majoriteten av de berörda ense om att vi måste göra mer.
I synnerhet måste vi förstärka kontrollerna, genomföra reglerna bättre, minska mängden kasserad fisk, främja den vetenskapliga forskningen och snabbare och intensivare ta med berörda parter, i synnerhet yrkesfiskarna själva, i fiskeripolitikens beslutsprocess.
Kommissionen instämmer därför i de båda resolutionsförslagen på många punkter.
Beträffande den känsliga frågan om sex- eller tolvmilszonen har kommissionen dock intrycket att en majoritet av de berörda parterna är för att status quo bibehålls.
Om några få veckor kommer kommissionen att offentliggöra grönboken tillsammans med rapporterna enligt artikel 14.2 i förordning 3760.
Vi måste utnyttja den diskussion som börjar då för att diskutera hur vi skall upphäva de brister som visas på i rapporterna, och vilka lösningar som kan vara lämpliga, för att återge gemenskapens fiskerisektor en framtidsduglig basis.
De huvudsakliga målen i denna reformprocess som de tre föredragandena är ense om, är enligt resolutionsförslagen följande: Överkapaciteten skall minskas och samordningen med de miljöpolitiska åtgärderna skall förbättras för att bevara och återställa bestånden, de direkt berörda parterna skall tas med i besluten i större utsträckning och lokala eller brådskande problem skall lösas mer effektivt, för att säkra att bestämmelserna iakttas och genomförs och förbättra fiskerihanteringen i sin helhet, alltså allt som innefattas i stickordet good governance.
Sedan skall en fiskerisektor skapas med en hållbar hushållning, men som också är ekonomiskt livskraftig och internationellt konkurrenskraftig - samtidigt bör vi dock också hjälpa dem som måste se sig om efter ett annat arbete - en modern extern fiskeripolitik skall skapas i nära samarbete med de övriga gemenskapspolitiska områdena, för att en ansvarsfull och rationell hantering av resurserna skall uppnås, och framför allt för att Medelhavsdimensionen skall utvecklas på nytt.
Därmed kommer jag fram till Cunhas betänkande om Guinea-Bissau.
Med föreliggande beslut garanterar vi verksamheten för den berörda gemenskapsflottan och stöder samtidigt den lokala sektorn.
Det gläder mig att kunna fastslå att föredraganden stöder förslaget.
Det nu frigjorda beloppet om 6,5 miljoner euro öronmärks för återställandet av de fiskerirelaterade inrättningarna, som har lidit svårt under stridshandlingarna i Guinea-Bissau.
Därigenom kommer också gemenskapsflottan att bättre kunna utnyttja möjligheterna i avtalet.
I detalj vill vi stödja följande verksamheter: återställa infrastrukturanläggningar, kontrollera och övervaka flottan och upprätta nya forskningsprogram.
I detta sammanhang vill jag också göra några påpekanden om villkoren för betalningarna: En första andel om cirka 50 procent av det totala beloppet utbetalas så snart regeringen har lagt fram ett åtgärdsprogram.
Resterande belopp, alltså den andra hälften, betalas ut efter att Guinea-Bissau har lagt fram en detaljerad rapport om genomförandet av de enskilda aktiviteterna i handlingsplanen och om användningen av de medel som anslagits.
Avslutningsvis också ett par ord om ändringsförslagen.
Ändringsförslag 1, 2 och 3 förlänger fristen till år 2003 för genomförandet av den verksamhet som stöds.
Jag anser att denna ändring både är förnuftig och rättfärdigad.
Därför kan kommissionen stödja detta ändringsförslag.
Begäran i ändringsförslag 4 delar vi helt och fullt; men vi informerar ju redan nu budgetmyndigheten om varje ekonomisk och budgetmässig transaktion inom ramen för vårt interinstitutionella avtal, så ändringsförslag 4 är egentligen överflödigt.
Beträffande diskussionsinläggen om nuvarande läge för förhandlingarna med Marocko vill jag tacka för att parlamentet uppenbarligen har förtroende för kommissionens arbete.
Jag kan tala om för er att det faktiskt sedan 14 månader tillbaka inte har funnits något avtal.
Men det stämmer också att den marockanska sidan tyvärr först i slutet av oktober förra året, alltså först för tre och en halv månader sedan, var beredd att seriöst påbörja förhandlingar om ett nytt avtal.
Vi utnyttjade tiden som vi hade till förfogande före jul genom att faktiskt varje vecka genomföra en teknisk förhandling, antingen i Bryssel eller i Rabat.
Från den 2 januari till den 9 januari förhandlades det praktiskt taget varje dag i Rabat.
Vi har här verkligen gjort en maximal insats.
Det är för övrigt fel att påstå att vi inte skulle ha fått något stöd från rådets sida.
Både de huvudsakligen berörda länderna och ordförandeskapet har stött oss i våra bemödanden, och jag tror att vid dagens slut också sammanträffandet med den marockanske konungen och vår kommissionsordförande var till stor nytta.
Jag hoppas att förhandlingarna nu åter kommer riktigt i gång, så att vi förhoppningsvis snart kommer in på upploppet.
