# ID: svediakorp-gov408749
# author: Poignant (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 945
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Det betänkande som jag lägger fram avser regionala möten åren 1998 och 1999 som ordnats av kommissionen.
Det har varit föremål för en intensiv, ibland livlig, debatt i utskottet inte för att det har en avgörande eller beslutande prägel utan för att det, liksom betänkandena av Gallagher, Varela och Cunha, hör till de första betänkanden som skall leda fram till diskussioner om den gemensamma fiskeripolitiken för 2002.
Det är ett känsligt ämne eftersom det är en sektor med mycket speciella särdrag och som berör vissa av våra områden i Europa och områden som är ganska utpräglade och begränsade.
Dess verksamheter är i allmänhet i hög grad sysselsättningsskapande i samtliga produktionsled.
Ett stort antal av våra områden är beroende av denna verksamhet och det är svårt att finna enkla alternativ till den i händelse av kris.
Alla i dessa områden vet att den 31 december 2002 kommer att vara ett avgörande datum, eftersom det är den gemensamma fiskeripolitikens mötesdag, liksom 1992 och 1982, som om den genomfördes vart tionde år.
I syfte att bilda sig en åsikt - jag tror att det var en god idé - en så fullständig åsikt som möjligt för att förbereda detta datum, har utskottet ordnat ett systematiskt samrådsförfarande med samtliga partner som är anknutna till eller berörda av denna verksamhet genom att både sända ut frågeformulär och anordna möten.
Det har hållits trettio möten som har samlat nära 1500 personer.
När det gäller formen har metoden i betänkandet ifrågasatts.
Vissa ledamöter skulle ha önskat att vi i betänkandet inte gick alltför djupt in i sakens kärna.
Vi har haft en omfattande diskussion i vårt parlamentsutskott och fiskeriutskottet anslöt sig slutligen till föredragandens åsikt - därför att jag tror att det inte fanns så många andra valmöjligheter - och var och en kunde på vanligt sätt försvara sina ståndpunkter i frågan.
När det gäller innehållet, konstaterar man för övrigt att de lite traditionella politiska splittringarna är färre än de nationella, eller rentav regionala, splittringarna i varje stat och därför har många ändringsförslag ingivits.
Vid granskningen av dessa ändringsförslag visade det sig att de inledande ståndpunkterna ibland var avvikande, men den politiska diskussionen gav grupperna möjlighet att närma sig varandra och möjliggjorde således en inledande text, en seriös utgångsgrund för att vid sidan av de övriga betänkandena inleda reformen av den gemensamma fiskeripolitiken.
Vid genomläsning av ändringsförslagen ser man rent övergripande att de flesta bestämmelser som röstades i utskottet återspeglar föredragandens synpunkt genom att de preciseras och förtydligas.
Inom de kommande månaderna kommer grönboken att tillkännages - jag tror att det är i slutet av mars i år -, därefter kommer vi att få lagstiftningstexten under år 2002.
För närvarande kan man i stort urskilja två skolor.
Den ena skolan vill omforma hela systemet och samtliga grunder som har utgjort och utgör den gemensamma fiskeripolitiken.
Den andra skolan vill utan att massivt ifrågasätta grunderna precisera, ändra och förbättra systemet så att fiskesektorn även i fortsättningen skall utvecklas samtidigt som man naturligtvis tar hänsyn till och skyddar fiskeresurserna.
Var och en vet att den europeiska fiskesektorn måste ta itu med de problem som de flesta andra fiskeriindustrier i världen för närvarande har, och inte bara i vår världsdel eller i våra vatten.
Det överdrivna fisket som minskar bestånden, fångsterna och inkomsterna utgör det främsta hotet mot fiskeresursernas framtid och fiskerinäringen i egentlig mening.
Den ökade konkurrensen, som står i samband med globaliseringen av marknaden för fiskeriprodukter, utgör ytterligare en utmaning.
En större konkurrenskraft för fiskeriindustrin kommer att bero på den anpassningskapacitet som fiskerinäringen kommer att kunna uppvisa gentemot de krav som gör sig gällande såväl på grund av resurstillgången som efterfrågan på marknaden.
Den gemensamma fiskeripolitiken är ett förvaltningsredskap som unionen har försett sig med för att planera fiske och vattenbruk.
Denna politik har utformats för att förvalta en gemensam resurs och fullgöra de skyldigheter som anges i de första europeiska fördragen.
I betänkandet återspeglas således diskussionerna om de fyra områdena i den gemensamma fiskeripolitiken: bevarande och förvaltning av resurser, strukturpolitik, organisation av marknaderna samt förbindelser med tredje land.
Rent övergripande begärs det att unionens politik på fiskeområdet förlängs i fråga om de allmänna riktlinjerna.
Det är den röda tråden.
Försiktighetsprincipen, en senare nyhet kan man väl säga, anges öppet, liksom viljan att utveckla ett ansvarsfullt fiske.
Föredraganden vill särskilt betona några förslag, i synnerhet bevarandet av status quo när det gäller 6-12 nautiska mil.
Samma sak gäller för bevarandet av boxar efter de vetenskapliga kontrollerna, naturligtvis med frågan om tillträdet till Nordsjön som kommer att vara strängare på grund av utvidgningen.
Bevarande av TAC och kvoter, men på villkor att de ses över.
Misstro mot individuella överförbara kvoter och en strängare översyn av det fleråriga utvecklingsprogrammet.
Harmonisering av kontroller och överträdelser och naturligtvis ett åtagande i fråga om fiskeavtal och särskilda handlingsprogram för Medelhavet.
Jag vill tillägga, och därmed avslutar jag mitt inlägg, frågan om regionalisering som man inte vill se som ett återförande av gemensamma tillgångar till nationell nivå, såsom Gallagher sade, och samtidigt att fler sociala åtgärder än för närvarande vidtas inom den gemensamma fiskeripolitiken.
Gallagher och jag har kunnat ge intryck av att vi upprepar oss.
Politik består i att upprepa sig och säga emot varandra.
Vi har beslutat att upprepa oss.
