# ID: svediakorp-gov408616
# author: Sacconi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 592
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Som Jackson så effektivt har demonstrerat så är den bild som framträder efter en analys av hur de tre direktiven i fråga har tillämpats verkligen oroande.
Även om det handlar om föreskrifter som skiljer sig åt ganska mycket inbördes, så ger den övergripande bilden vid handen att huvuddelen av medlemsstaterna visar upp allvarliga förseningar när det gäller en konkret tillämpning av direktiven.
Och detta är ett allvarligt fenomen som, oavsett de särskilda tekniska aspekterna i vart och ett av de tre direktiven, borde få oss att fundera över de motiv som ligger bakom den uppkomna situationen.
Låt mig understryka två aspekter i denna fråga: å ena sidan integreras inte miljöskyddet i våra respektive länder i själva grundvalen för de olika sektorsvisa politiska åtgärderna, utan fortsätter i stället att betraktas som en serie åtgärder som skall genomföras i efterhand, för att reparera eventuella skador; å andra sidan upplevs, just på grund av denna postuma strategi, kostnaderna för att tillämpa direktiven ofta som alltför tunga och utan en verklig praktisk användbarhet, och detta även på grund av den bristfälliga utrustning som ställs till förfogande av medlemsstaterna.
Felet ligger just i att man när det kommer till kritan betraktar miljöinvesteringar som en skyldighet som införts, en onödig extrakostnad.
Men miljön är vår framtid och för att försvara den kan vi inte enbart lita till frivillighet och inte heller enbart till domstolarnas förmåga att utdöma straff.
Även jag håller med om att, om man med det femte handlingsprogrammet för miljön i första hand har siktat på en sektoriell strategi för miljöpolitiken, så borde man kanske, om man funderar i termer av det sjätte programmet, i stället insistera mera på att engagera de sociala och ekonomiska aktörerna, liksom de lokala myndigheterna, i arbetet på att uppnå de mål som från tid till annan uppställts, så att skyddet av vår miljö hela tiden blir en faktor som kan integreras i den övergripande planeringen.
I detta sammanhang kommer det att bli viktigt att, som vi sade i vårt förslag till resolution, garantera en vid spridning, även via Internet, av de bästa och de sämsta resultat som uppnåtts av medlemsstaterna när det gäller att tillämpa miljödirektiven.
På det viset kan man lyfta fram de olika ansträngningar som gjorts av var och en av dem på detta område och underkasta medlemsstaternas agerande allmänhetens dom, vilket nästan alltid har bättre effekt än den dom som avkunnas av domstolen.
För att underlätta kontrollarbetet men även jämförelsen mellan olika situationer, tror jag att det skulle vara ännu viktigare att fortsätta att fördjupa forskningen om gemensamma indikatorer på miljöområdet.
Miljöskyddet känner inga nationella gränser och det är området nummer ett när det gäller gemenskapsåtgärder.
Även på grund av detta, och kanske ännu mer med tanke på den nu nära förestående utvidgningen till länderna i Central- och Östeuropa, kan vi inte acceptera att beslut som tagits av femton regeringar och av oss ignoreras.
Den naturliga miljön är en gemensam tillgång och vårt engagemang för att försöka uppnå målen måste bli ett föredöme för kandidatländerna, som gör så stora ansträngningar i ett svårt arbete med att sanera ett miljöförfall som ofta är mycket allvarligt.
För att förbättra situationen måste vi alla, företrädare för gemenskapens institutioner, nationella eller lokala, men även i vår egenskap av vanliga medborgare, göra en insats.
