# ID: svediakorp-gov408615
# author: Moreira Da Silva (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 313
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
När det gäller miljö och folkhälsa ligger inte den europeiska lagstiftningens främsta problem i oförmågan att ta fram en adekvat lagstiftning.
Problemet är å ena sidan den långa tid det tar för direktiven att införlivas i den nationella lagstiftningen och å andra sidan den bristande tillämpningen.
Miljödirektiven som debatteras, om PCB, nitrater och livsmiljöer, är exempel på detta.
Det tjänade inte mycket till att vi godkände direktivet om livsmiljö och inrättandet av Natura 2000-nätverket för att skydda gemenskapens viktiga platser, eftersom kommissionen sedan 1995 väntar på att alla medlemsstater skall lägga fram en definitiv lista över dessa platser, liksom sina respektive planer, regler och mekanismer för deras förvaltning.
Samma sak gäller PCB-direktivet.
Det tjänade inte mycket till att vi för att skydda folkhälsan beslutade om förbud mot PCB och om ett reningsförfarande för all utrustning som innehåller PCB och PCT, när det nu har gått fem år, och den förkrossande majoriteten av medlemsstaterna inte bara har underlåtit att genomföra direktivet utan till och med underlåtit att göra det som är enklare: PCB-inventarier och planer för reningsförfarandena.
Vi har alltså här ett bristande genomförande i allmänhet och därför har inte dessa direktiv gett de miljöresultat som man hoppades på.
Men vi har också en viss strafflöshet.
De långsamma gemenskapsrättsliga tvisterna och den sällan tillämpade ekonomiska bestraffningen av medlemsstater som bryter mot reglerna har sänt två negativa signaler.
De som uppfyller reglerna känner sig inte uppmuntrade att fortsätta, och de som inte uppfyller dem känner ingen press på sig att ändra sig.
Det är därför väsentligt att kommissionen, som fördragens väktare, har kontroll över hela genomförandeprocessen och tillämpningen av gemenskapslagstiftningen, och offentliggör alla medlemsstaters arbete och ser till att straffa de som inte uppfyller reglerna.
