# ID: svediakorp-gov408527
# author: Heaton-Harris (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,030
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


föredragande.
(EN) Herr talman!
Jag skulle först vilja uttrycka min erkänsla för revisionsrättens arbete med att framställa den rapport på vilken mitt betänkande grundar sig, vilket bestod av mycket detaljarbete.
Jag skulle också vilja tacka vårt utskotts enheter, som har varit till mycket stor hjälp, och förvisso även Europeiska centralbanken själv, som på ett mycket bemötande sätt bistod mig i Frankfurt under en dag och talade om var mitt betänkande var inne på fel spår.
Det finns en kort historia bakom detta betänkande.
Den 31 maj 1998 blev Europeiska monetära institutet (EMI) Europeiska centralbanken (ECB).
Ordföranden var fortfarande samma person, och 402 personer av den personal på 407 personer som arbetade inom EMI gick även de över till ECB.
ECB övertog alla EMI: s tillgångar och skulder.
Revisionsrätten identifierade i sin rapport ett antal problemområden, som jag skall komma till strax.
Europeiska centralbanken svarade på rapporten, men dess svar var sannerligen kortfattat, för att inte säga " bryskt ", och revisionsrättens ansåg att svaren var fullkomligt otillräckliga, eftersom de inte gav några antydningar om åtgärder från ECB: s sida för att komma till rätta med de brister som uppdagades i revisionsrättens rapport.
Det fanns två huvudområden där revisionsrätten identifierade problem.
Det finns likaså två områden som parlamentet, och i synnerhet budgetkontrollutskottet, fann mycket intressanta.
Utskottet var påtagligt intresserat av bankens förhållande till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF), och detta sammanfattas i punkt 4 i mitt betänkande, som jag, med er tillåtelse, skall läsa.
Där sägs att parlamentet " välkomnar det offentliga åtagande som Europeiska centralbanken gjorde i sin årsrapport för 1999 om att samarbeta med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) men beklagar att det finns en uppenbar motsägelse mellan ECB: s offentliga åtagande i årsrapporten för 1999 om att inrätta ett nära samarbete med OLAF och det beslut som ECB själv fattat om att förhindra OLAF från att genomföra interna utredningar i väntan på EG-domstolens utslag ".
Det är ett pågående mål i domstolen.
Den andra delen som intresserade utskottet mycket var det kontradiktoriska förfarandet.
Det tog mycket lång tid i detta särskilda fall, och när jag frågade båda institutionerna varför, sade båda att de hade svarat inom tidsfristen och helt i enlighet med riktlinjerna.
Jag kan följaktligen bara klandra postverken i Frankfurt och Luxemburg, och jag förmodar att de behöver avregleras mer.
Jag är dock övertygad om att vi kommer att slippa dessa problem i framtiden.
De huvudområden som anges som problem i revisionsrättens rapport gällde ECB: s förvaltning och uppföljning av projekt.
Revisionsrätten noterade i sin rapport avsaknaden av ett system för att redovisa åtaganden, vilket hade vållat stor oro, att det var svårt att på ett enkelt och sammanhängande sätt följa projektens utveckling och att ECB hade anlitat ett konsultföretag för att driva FCRS-projekt (Foreign Currency Reserves Subledger - Reskontra för valutareserver) i juli 1998, men att ECB i slutet av året ännu inte hade utsett en heltidschef för detta projekt, trots att det var nödvändigt för att följa upp konsulternas arbete.
I rapporten lyftes även ett antal IT-problem fram.
Den andra punkten var den extra bonusen.
Jag tycker fortfarande att det är förvånande att en bank som har prisstabilitet som huvudmål ansåg att den kunde ge delar av personalen en bonus motsvarande 38 procent av grundlönen.
Motiveringen är att de hade arbetat hårt tidigare - arbetat mycket övertid, lagt ned mycket möda - och att delar av denna personal bara betalades 9 procent under flera år och att det var att betrakta som en betalning för att hinna i fatt.
Men det är dålig förvaltning och borde verkligen inte förekomma i en bank som denna.
Jag var dock inte säker på vilken taktik jag skulle välja.
Som en person som inte är en stor anhängare av den europeiska gemensamma valutan och verkligen inte av mitt lands deltagande i det samarbetet, stod jag inför ett dilemma med detta betänkande.
På samma gång som jag skulle vilja kräva att ECB noterar vad revisionsrätten har sagt, kunde jag ha använt detta betänkande för att angripa ECB och få stora rubriker för mig själv på hemmaplan, men det var inte föredragandens roll.
Så jag kontaktade ECB och bad om ett möte.
De var vänliga och tog mig till Frankfurt.
De berättade för mig att de hade ändrat sin bonuspolitik och att de hade förstått problemen angående projektförvaltning, och mitt betänkande blev, om inte direkt trevligt, så åtminstone mildare efter detta möte med ECB.
Vid mitt möte med ECB fick jag veta att de hade löst sina problemen, särskilt i fråga om bonusen, att detta inte skulle hända igen och att de skulle sända en skrivelse till utskottet med detaljerade uppgifter om den nuvarande bonuspolitiken.
Som ni säkert har förstått, har denna skrivelse aldrig dykt upp, vilket är en stor skam, för Europeiska centralbanken borde inte vara rädd för kritik från denna institution.
Vi gör bara vårt arbete.
När problem uppstår - och problem kommer alltid att uppstå - borde ECB inte försöka tapetsera över sprickorna och dra ned rullgardinen.
Banken borde angripa problemen och tala om för EU och dess allmänhet hur den har angripit dem, i stället för att i en panikattack försöka komma på hur den skall meddela dessa saker.
Som jag har antytt i mitt tal, kunde betänkandet mycket väl ha varit mycket starkare; ECB har kommit undan ganska lindrigt i år.
Om liknande eller fler problem uppstår nästa år, kommer de kanske att märka att ett motsvarande betänkande är lite hårdare, såvida de inte väljer att verkligen öppna upp, föra en dialog med vårt utskott, tillåta större insyn och tala till alla oss i detta parlament.
(Applåder)
