# ID: svediakorp-gov408478
# author: De Veyrac (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 953
# sentences: 41
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger!
Det är banalt att säga att kulturarvet och skyddet av kulturarvet är faktorer av avgörande betydelse för den europeiska identiteten.
Det är kanske banalt, men icke desto mindre exakt.
Kulturarvet är för våra medborgare en av de mest synliga och närliggande aspekterna på kultur.
Det tillhör deras vardagliga miljö och personliga identitet.
Det stärker känslan av tillhörighet med Europeiska unionen genom att identifiera våra gemensamma rötter.
Att skydda kulturarvet är därför livsviktigt, på grund av de angrepp det utsätts för till följd av tidens tand, men även nya former av angrepp som det drabbas av, såsom luftföroreningar, okontrollerad urbanisering, demografiska påfrestningar och tyvärr mycket annat.
Europaparlamentet har behandlat denna fråga med största allvar, främst genom två resolutioner som antogs 1982 och 1988, och som utgör riktmärken för åtgärder som bör vidtas inom detta område.
Det tycks mig nu vara nödvändigt att sammanfatta det aktuella läget för denna fråga och då beakta såväl subsidiaritetsprincipen som Europeiska unionens utveckling till följd av det ökade antalet medlemsländer.
Syftet med Unescos konvention förtjänar att påpekas på nytt.
Det består i att skydda natur- och kulturarvet och inskränker sig inte till att förteckna det på en prestigefylld lista.
Sedan det senaste urvalet av objekt i december 2000, har 690 objekt tagits upp på förteckningen över världsnatur- och kulturarvet.
208 av dessa objekt ligger i Europeiska unionen.
Av dessa 208 objekt är 192 tillgångar på kulturens område, 11 tillgångar på naturens område och 5 blandade tillgångar.
Även om Europeiska unionen är mycket väl representerat på denna förteckning, med närmare en tredjedel av objekten, kan detta enkelt förklaras med Europas viktiga bidrag till världscivilisationen.
För att få en mer balanserad förteckning när det gäller fördelningen mellan de olika kategorierna av natur- och kulturarv, liksom mellan olika länder, har emellertid en världsomfattande strategi utarbetats av Unesco, tillsammans med en handlingsplan för att genomföra strategin.
Jag finner det önskvärt att parlamentet rekommenderar de medlemsstater som åberopar ett stort antal tillgångar på förteckningen att i framtiden begränsa sina förslag om att tas upp på förteckningen.
Jag finner det normalt att de bidrar till att göra förteckningen över världsnatur- och kulturarvet mer representativ och välavvägd, såväl geografiskt som i fråga om innehållet.
I samband med att parlamentets utskott för kultur antog detta betänkande slopades med en knapp majoritet de båda bestämmelser som handlade om en sådan självbegränsning.
Ärade kolleger, jag menar ändå att dessa bestämmelser borde återinföras, och jag har ingivit två ändringsförslag om detta på PPE-gruppens vägnar.
Ett annat förslag som framförs i betänkandet är att det skall upprättas en europeisk förteckning.
Unesco har nämligen ett geografiskt synsätt på natur- och kulturarv, och i ett geografiskt synsätt ligger en begränsning som har att göra med vad som uppfattas som objekt.
Man klassificerar exempelvis en hamn, men bryr sig inte om båtarna.
Man kan klassificera ett stålverk, men man bryr sig inte om materialet.
Jag tycker att Europa och Europeiska unionen för sin del borde ha ett dynamiskt synsätt.
Unionen skulle kunna gå in på natur- och kulturarvets dynamik och för det ändamålet skulle en europeisk förteckning kunna vara ett framsteg.
Den skulle göra det möjligt att bättre värdesätta objekt som har en betydelse som går utanför det rent nationella intresset, utan att för den skull vinna internationellt erkännande.
Och det skulle bidra till att närma medborgarna till Europa, genom att göra dem medvetna om ett gemensamt kulturarv.
Kulturarv behöver ofta restaureras.
Situationen för restauratörer av kulturarvet i medlemsstaterna bör bli föremål för en utredning från kommissionens sida, för att organisera de yrkesgrupper som arbetar med restaurering i syfte att garantera kvaliteten på dessa arbeten.
Ett restaureringsarbete av kvalitet kräver adekvata ekonomiska medel, och behovet av att hushålla med pengarna får inte gå ut över arbetets kvalitet.
Slutligen är det önskvärt att Europeiska unionen i samarbete med Europarådet och Unesco studerar om det är gångbart att införa en rättslig och skattemässig bestämmelse som underlättar olika former av sponsring när det gäller att bevara natur- och kulturarvet.
Denna sida av saken skulle kunna tas upp i reflektionsarbetet om harmoniseringen av det europeiska skattesystemet.
Skyddet av kulturarvet är en fråga som kräver ständig vaksamhet från vår sida.
Vi har ansvaret för att överlämna detta kulturarv till kommande generationer.
Europas ungdomar måste kunna få känna igen sig för att bygga sin framtid och för att bättre urskilja sin europeiska identitet.
När man känner sig som en europé, är det då inte mer i förhållande till kulturella faktorer än i förhållande till ekonomiska och sociala faktorer?
Avslutningsvis vill jag citera en mening som ni alla känner till och som uttalades av en av Europeiska unionens stora grundare: " Om det skulle göras om, skulle jag börja med kulturen ".
Det är en mening som skulle ha kunnat uttalas av Haydn när han komponerade i London, av da Vinci när han målade i Amboise, eller kanske av Byron när han låg för döden i Missolonghi.
Det är den känsla, den lycka som vi uppfylls av när vi då och då, var och en på vårt håll, under våra resor inom Europeiska unionen förundras över de skatter vi möter och känner stolthet över att tack vare att Europeiska unionen existerar i blygsam utsträckning ha blivit dessa skatters ägare, och också förvaltare av deras fortbestånd.
