# ID: svediakorp-gov408469
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 512
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Vi diskuterar i dag ett förslag till rekommendation till medlemsstaterna om en kvalitetsbedömning av skolutbildningen som skulle kunna medföra intressanta förändringar av arbetsmetoderna i unionen.
Förslaget har för övrigt redan vunnit terräng ute i skolorna.
Redan l998, vid en konferens i Prag med deltagare från 26 europeiska länder, enades de nationella utbildningsministrarna om att inrätta ett system med gemensamma indikatorer för de olika ländernas metoder och resultat.
Det handlar i första hand om att etablera ett gemensamt språk, och därefter jämföra resultaten, och slutligen att utbyta erfarenheter, samtidigt som varje land fullt ut lämnas att ansvara för sitt respektive utbildningsväsen.
Vi finner detta initiativ intressant, såväl i fråga om motiv som den metod som används.
Först angående motiven: utbildningen i denna kunskaps- och informationssamhällets tidsålder är självklart en nyckel till mänskligt självförverkligande, men även till ekonomisk konkurrenskraft.
Vi måste därför se till att få maximal utdelning av de resurser som står till vårt förfogande, och som givetvis är begränsade.
Man kan dock inte annat än häpna när man konstaterar hur stora skillnaderna är mellan unionens medlemsländer, enligt vad som exempelvis framgår av den första statistik som Eurostat offentliggjorde i juli.
Även om till exempel gemenskapens genomsnittliga offentliga utgifter per elev i högstadie- och gymnasieundervisningen ligger på 100, ligger Tyskland på 84,9, och Frankrike på 131,6.
Skillnaden är alltså högst markant.
Från fall till fall utfaller skillnaden för övrigt inte alltid i samma riktning.
Därför ligger det i vårt gemensamma intresse att utbyta erfarenheter.
Detta intresse tycks vara särskilt stort när det gäller Frankrike, vars mycket stelbenta utbildningsväsen skulle behöva bli mycket bättre underordnat vad " skolkonsumenterna " efterfrågar.
Men just på grund av denna stelbenthet visar sig varje reform vara en mycket grannlaga uppgift.
Angående metodikfrågorna: det nya samarbetet för att bedöma utbildningssystemen skulle just kunna bereda vägen för en ny och högintressant metod.
Den innebär en tillämpning av ett öppet samarbete som togs upp redan vid Europeiska rådet i Lissabon, och som om den utvecklades skulle kunna innebära ett nytt inslag i de europeiska arbetsmetoderna.
Det handlar inte om att fastställa mål som syftar till en obligatorisk harmonisering.
Hur som helst ger inte artikel 149 och 150 gemenskapen sådana befogenheter.
Det är endast frågan om att fastställa i förväg beräknade mål, att tillsammans hitta de bästa metoderna och samtidigt ge varje land friheten att dra sina slutsatser utifrån detta.
Med denna nya metod för samordning skulle vi inte få se ett centraliserat Europa fatta beslut, utan ett nätverkens Europa som organiserar utbytet mellan de olika maktcentra som utgörs av de nationella utbildningsministerierna.
Denna nätverkssamordning är mer decentraliserad, flexibel och liberal än traditionella harmoniseringsdirektiv.
Dessutom kan den enkelt gå utanför unionens gränser och omfatta 26 eller fler länder, i stället för 15.
Herr talman!
Av alla dessa skäl finner vi detta nya differentierade samarbete mycket lovande.
