# ID: svediakorp-gov408359
# author: Meijer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 427
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Redan för 100 år sedan uppnådde två av mina förfäder en ålder av nästan 100 år, och det hände också sporadiskt att människor blev 110 år.
På den tiden var detta undantag, då de flesta människor avled på grund av svåra förhållanden vid en relativt låg ålder.
I dag lever allt fler människor längre tack vare bättre vårdförhållanden, information, omsorg, bostäder och pensionsvillkor.
Vissa forskare anser att människor egentligen skulle kunna uppnå en ålder av 120 år, men att de nästan alltid avlider tidigare på grund av vanvård, eftersom en vital del av deras kropp slutar att fungera.
Om vi organiserar vården och välfärdsstaten väl, kan allt fler människor komma att leva i stort sett upp till den maximala livslängden.
Kollektiva insatser för offentlig service förlänger våra liv.
I Mellan- och Östeuropa har vi de senaste 10 åren kunnat se att livslängden förkortas när myndigheterna drar sig tillbaka, och äldre människor lämnas åt sitt öde.
Till följd av bristen på arbetstagare i en tillväxtekonomi uppstår ett tryck på äldre att fortsätta arbeta.
Denna brist används till och med som ett argument för att höja pensionsåldern, och dra tillbaka tidigare ansatser att sänka den.
Detta är en olycklig utveckling.
Naturligtvis kan människor över 60 och 70 år fortfarande göra stor nytta, men det är fel att vid den åldern sammankoppla deras inkomster med deras arbetsinsatser.
Dessa människor gör mycket mer nytta som sammanbindande element i samhället, genom att hjälpa andra människor att fungera bättre.
Just genom frivilligarbete kan de bidra med att dela med sig av erfarenheter och främja samarbete i den omgivning där de lever och bor.
Genom att tvinga dem att fortsätta med avlönat arbete, hindrar vi dem från att ägna sig åt dessa nyttiga uppgifter.
Genom att ålägga dem sådana förpliktelser, förkortar man troligtvis deras livslängd.
Jag får intrycket av att de sidor av saken som jag här har nämnt, betydelsen av kollektiv vård och vikten av en låg pensionsålder, anses av föredraganden vara av mindre vikt, och att hon dessutom är alltför optimistisk över möjligheten att äldre mår bra utan att några samhälleliga villkor behöver införas i detta syfte.
Ett sätt att förstärka hennes ståndpunkt är att anta ändringsförslag 4, inlämnat av min parlamentsgruppskollega Alavanos, vilket förespråkar en större anpassning av boende och transporter till de äldre.
Jag hoppas att mötet antar detta ändringsförslag.
