# ID: svediakorp-gov408355
# author: Sbarbati (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 815
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, ärade kommissionärer, kolleger!
Det var med den största tillfredsställelse som jag accepterade att bli föredragande för denna viktiga resolution från Europaparlamentet, en resolution som tar upp ett av de viktigaste problemen som Europeiska gemenskapen står inför: det demografiska åldrandet.
När det gäller detta problem måste vi helt enkelt agera förnuftigt och arbeta för att skapa den solidaritet mellan generationerna som är absolut nödvändig om vi skall kunna utforma seriösa och viktiga politiska lösningar utifrån en holistisk strategi och skapa en social trygghet, ett socialt skydd.
Framför allt måste vi se till att man i varje lands kulturbegrepp befäster uppfattningen att ålderdomen inte är en belastning för samhället utan att den skall ses som en resurs: framför allt som en mänsklig resurs, men också som en social resurs och som en kulturell resurs och slutligen som ett stort kunskapsarv som skall lämnas vidare till den unga generationen.
Detta är de grundförutsättningar som har gjort det möjligt för mig och utskottet för sysselsättning och socialfrågor att utarbeta denna resolution och att till slut ge den utskottets enhälliga stöd.
Därför tackar jag alla mina kolleger för deras hjälp, även i samband med ändringsförslagen, samt tjänstemännen i utskottet, för de var viktiga när det gällde resolutionens utformning.
Europeiska unionen har ägnat sig åt detta problem sedan 1999, det år som Förenta nationerna utnämnde till det internationella året för de äldre.
Vi har nu kommit fram till kommissionens meddelande och i dag har vi samlats för att rösta om en resolution.
Denna process är mycket viktig.
Vi anser att en politik som betraktar befolkningens åldrande på ett aktivt sätt, som med andra ord ser de gamla, inte som personer vilkas liv är på väg att ta slut, utan som personer som har för avsikt att leva vidare - levande i sina känslor, levande i sitt yrkeskunnande, levande i sin vilja att kommunicera på alla nivåer, inte bara känslor utan också kunskaper och erfarenheter - skulle vara det bästa sättet att skapa och ta itu med nya politiska program som framför allt kan bli ett stöd för den sociala sammanhållningen och solidariteten mellan generationerna.
Naturligtvis finns det svåra problem.
Vi har problemet med säkerheten, problemet med pensionerna, vi har även problemet med omsorgen, som vi har försökt att ta upp, som jag har försökt att ta upp i denna resolution på ett så balanserat och effektivt sätt som möjligt, bland annat därför att omsorgen ofta måste ges av familjen och framför allt av de kvinnor som ofta får bära denna börda ensamma och dessutom utan någon som helst ersättning från medlemsstaternas socialpolitiska eller arbetsmarknadspolitiska program.
Medlemsstaterna måste med andra ord göra mer: de måste gå samman, de måste bemöta detta problem på ett solidariskt vis och de måste, framför allt, se till att den tredje och den fjärde åldern får en framtid.
Framtiden kan vara en dag, en minut, en sekund, men tillbringad i vetskapen om att det är ett helt och inte ett halvt liv som väntar de gamla, de anställda som har slutat arbeta, mannen och kvinnan som ställer in sig på att leva sista delen av sitt liv och som måste få göra det i den trygghet som krävs och med inställningen, från oss alla, men framför allt från politiker och administratörer, att detta verkligen är människor.
Detta får vi inte glömma bort.
Detta är utgångspunkten för resolutionen som tar upp olika faktorer, från fritid till sysselsättning.
Vi måste se till att när vi talar om strategier, om utbildning och därmed om viljan att planera en personlig utbildning och lära under hela livet, att detta verkligen gäller även för de äldre, eftersom den tekniska utvecklingen ofta marginaliserar de äldre anställda från nya arbetsrutiner och ny teknik.
Det krävs med andra ord en massiv vidareutbildning, inte diskriminering på arbetsplatserna och inte diskriminering även efter pensioneringen, så att dessa anställda, dessa människor kan utnyttja hela sin tid med dess rikedom och frihet och möta livet med större trygghet.
Det är av dessa skäl vi vill vidta åtgärder på det här området, och framför allt när det gäller de personer som dessvärre i den tredje eller fjärde åldern blir handikappade.
Vi vet mycket väl att hälsan inte är en gåva som varar i evighet.
För dessa människor borde medlemsstaterna ta olika politiska initiativ och ta itu med såväl frågan om den nödvändiga hjälpen som frågan om hur utgifterna skall betalas, framför allt när det gäller de handikappade vilkas familjer inte har några möjligheter att göra ett sådant slutgiltigt och totalt åtagande.
