# ID: svediakorp-gov408210
# author: Berthu, Montfort, Souchet, Thomas-Mauro & Varaut (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 922
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Europeiska rådet i Nice hade en positiv sida: genom att visa upp en ny röstviktning och en ny fördelning av de europeiska parlamentsledamöterna som bådadera omfattar kandidatländerna från Östeuropa har det just gett dessa ett tydligt tecken på sin vilja att ta emot dem på kort sikt.
Vi kan bara glädja oss åt det.
Däremot är vi mycket mer förbehållsamma i fråga om resten av den institutionella förhandlingen.
Stats- och regeringscheferna slöt sig inne i kortsiktiga köpslåenden utan någon större vision om den europeiska framtiden.
De lappade ihop gemenskapsmaskinen för att förlänga dess livstid inför utvidgningen.
De lyckades kanske, åtminstone tillfälligt, men till priset av allvarliga olägenheter: mer överstatlighet, mindre demokrati, större tyngd av Tyskland i beslutsprocessen.
Vi kan om formen konstatera att rådet avslutades i gryningen den femte förhandlingsdagen i en allmän utmattning och osäkerhet om de exakta konturerna när det gällde många beslut.
Det försenade offentliggörandet av de skriftliga slutsatserna - som fortfarande inte är officiellt tillgängliga för närvarande, fyra dagar senare - visar tydligt på svårigheten att klart formulera beslut som fattats i förvirring.
Än en gång har man i brådska och improvisation under den sista natten beslutat om bestämmelser av mycket stor omfattning som ingen hade diskuterat tidigare - såsom utnämningen av ordföranden och kommissionsledamöterna med kvalificerad majoritet, som inte ens upplysningsvis förekom i den sammanställning som delades ut av ordförandeskapet före rådet.
Vi upprepar att denna beslutsmetod är fullständigt onormal för demokratiska länder.
Men lösningen är säkert inte, såsom federalisterna föreslår, att låta regeringskonferensen förberedas genom konventioner av den typ som den genom vilken stadgan om mänskliga rättigheter formulerades, eftersom man ytterligare skulle öka förvirringen, överdrifterna och avsaknaden av realism.
De kommande regeringskonferenserna måste däremot hädanefter överlägga på fastare grund: en föredragningslista som består av förslag som antagits av minsta möjliga antal (till exempel, en tredjedel) nationella parlament.
Det är enda sättet att på nytt centrera diskussionen.
Vad gäller innehållet, kan man i härvan av kompromisser urskilja minst två tendenser ovanpå varandra: 1) att överstatlighet går framåt till nackdel för de nationella demokratierna och 2) de tyska ståndpunkterna vinner terräng i den överstatliga beslutsprocessen.
När det gäller den första tendensen, ser man framför allt ett breddande, omedelbart eller på kort sikt, av omröstning med kvalificerad majoritet om huvudfrågor, särskilt asyl- och invandringspolitik, internationella avtal på området för tjänster och immateriell äganderätt eller också utnämning av kommissionsledamöter.
Trots en lätt höjning av tröskeln för kvalificerad majoritet, vars omfattning måste kontrolleras, borde detta breddande innebära att klyftan ytterligare kommer att öka mellan de europeiska institutionerna och de nationella demokratierna.
Vad beträffar de handelsförhandlingar som nämndes ovan, skall exempelvis de nationella parlamenten fråntas sina sista rättigheter till ratificering och ett land kommer, om det är i minoritet i rådet, inte längre att kunna säga " nej " när en förhandling kränker landets intressen.
Vi får parallellt inte låta det skenbara bevarandet av röstparitet mellan Frankrike och Tyskland i rådet bedra oss: det är en optisk villa, eftersom den nya regeln om " demokratiskt skyddsnät " (införandet av en låsningsminoritet som utgör 38 procent av befolkningarna) mekaniskt skall ge en fördel till Tyskland, som ensamt kommer att ha nära hälften av denna majoritet efter en utvidgning till 27 medlemmar.
Det blir således lättare för Tyskland än för andra länder att nå låsningströskeln genom att lägga till några mindre länder från sitt inflytandeområde.
Samtidigt ökar klyftan ytterligare mellan antalet tyska europeiska ledamöter och de andra ländernas ledamöter, vari Frankrike ingår, vilket inte är utan konsekvenser i samband med Europaparlamentets ökade beslutsbefogenheter.
Denna utveckling kan tyckas legitim i vissa ögon, eftersom den tenderar att i institutionerna ge uttryck för ländernas respektive vikt i befolkningshänseende.
Men detta räkningssätt grundar sig på den underförstådda förutsättningen att det finns ett enda europeiskt folk, vilket inte är fallet.
Det enda sättet att i framtiden undvika farliga konflikter är att behålla den traditionella synen, enligt vilken Europa grundas på de nationella samfundens ömsesidiga respekt.
Den nya metoden att utse kommissionens ordförande, exempelvis, - kvalificerad majoritet i rådet och majoritet i Europaparlamentet - leder således direkt till att en ordförande installeras som skulle kunna sakna enhälligt stöd från länderna samtidigt som han nästan nödvändigtvis kommer att få stöd från Tyskland.
Kan man föreställa sig vilka omvälvningar sådana bestämmelser kan medföra i de europeiska institutionernas filosofi och de snedvridningar som de kan införa?
Vi måste för övrigt i Frankrike fråga oss om detta nya sätt att utse kommissionens ordförande, tillsammans med stärkandet av hans makt, verkligen är förenligt med fördraget.
Kan detta nya Europa vara?
I princip inte, eftersom det av naturen allt mer skall bryta sig loss från de nationella demokratierna.
I praktiken har emellertid dess byggherrar varit skickliga nog genom uppmjukning av det stärkta samarbetet att införa en vid dos av flexibilitet som genom att skilja på olika integrationsnivåer kommer att underlätta chockupptagningen vid utvidgningen.
Men på sikt kommer det inte att räcka.
Därför att den hyperfederala centrala kärnan kommer att öka det demokratiska underskottet bland de sina.
Därför uppmanar vi det franska parlamentet att förhindra en kommande allvarlig kris i Europa genom att vägra ratificera Nicefördraget.
