# ID: svediakorp-gov408168
# author: Lulling (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 578
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(DE) Jag har röstat nej till resolutionen, eftersom punkt 21 har godkänts, där Europaparlamentets generalsekreterare uppmanas att fortsätta förhandlingarna med Luxemburgs regering i syfte att möjliggöra en förflyttning av alla tjänstemän som behövs i Bryssel från Luxemburg till Bryssel för att uppnå en effektivare och mer lönsam förvaltning av parlamentets sekretariat och för att förbättra servicen till ledamöterna i Bryssel.
Den texten är en idealisk ursäkt för en nedläggning i praktiken av Europaparlamentets generalsekretariat i Luxemburg.
I Edinburgh beslutade stats- och regeringscheferna 1992 att Europaparlamentet skulle ha tre säten: Strasbourg med 12 plenarsammanträden per år, Bryssel med utskotts- och gruppsammanträden och miniplenarsammanträden och Luxemburg som generalsekretariatets säte.
Stats- och regeringscheferna var i Edinburgh säkert medvetna om att tre säten innebär kostnader för resor och uppehälle, alltså är det inte parlamentsledamöterna som i samband med sätesfrågan skall uppmanas till en lönsammare förvaltning.
Rent allmänt kunde vi säkert åstadkomma det, för vi skulle alla kunna ge exempel på hur man kan spara, och det avsevärt mer än på resekostnaderna för de tjänstemän som måste resa från Luxemburg till Bryssel eller Strasbourg.
Det bör här poängteras att resekostnaderna från Bryssel till Strasbourg kommer att bli mycket högre.
Att detta också innebär ett indirekt angrepp mot Strasbourg är det inte många som har tänkt på.
Redan i juli beslutade en mindre majoritet i Europaparlamentet att år 2001 endast sammanträda från måndag eftermiddag till torsdag under de 12 sammanträdesveckor som varje år skall äga rum i Strasbourg, det vill säga stryka fredagens sammanträde, något som redan var ett första angrepp mot Strasbourg.
Kanske har även fransmännen resignerat, om meddelandet den 13 december i en tysk tidning är korrekt, enligt vilket president Chirac i Nice i en regelrätt kohandel med den uppkäftige belgiske premiärministern (som firades som hjälten i Nice) lovade att alla toppmöten liksom ytterligare en av Europaparlamentets sammanträdesveckor i fortsättningen skall äga rum i Bryssel.
Det lär ha varit priset för att " hjälten från Nice " slutligen skulle gå med på att få färre röster vid en kvalificerad majoritet i ministerrådet än Nederländerna med en större befolkning.
I och med antagandet av denna text kommer säkert också ett dokument från parlamentets vice ordförande att grävas fram, enligt vilket hela tjänsteenheter och generaldirektorat skall överföras från Luxemburg till Bryssel.
I Luxemburg får på sin höjd tekniska tjänster som tryckerier och översättningstjänsten finnas kvar.
Det skulle klart strida mot ordalydelsen och andan i de tidigare nämnda besluten av stats- och regeringscheferna i sätesfrågan.
De som driver frågan om överföringen av generalsekretariatet från Luxemburg till Bryssel bekymrar sig givetvis inte om de sociala och omänskliga konsekvenserna för tjänstemännen och deras familjer som i många fall har bott i tiotals år i Luxemburg, där de har sitt hem, deras barn går i skola och deras äkta hälfter arbetar.
Vi antar här i tid och otid resolutioner om familjesammanföring.
Vi splittrar våra tjänstemäns familjer, i synnerhet för dem som ingår i kategori D, C och B och inte har råd med en dyr flytt med alla ekonomiska följder, utifrån det genomskinliga argumentet att vi måste spara in på kostnaderna.
Så kan och får det inte gå till.
Nu krävs givetvis också att Luxemburgs regering inte bara är på sin vakt utan även garanterar att överenskommelserna uppfylls.
