# ID: svediakorp-gov407966
# author: Goebbels (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 715
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den här diskussionen ger mig tillfälle att personligen göra en sammanfattning av läget när det gäller frågan om skatter.
Att besluta att ta ut skatter och avgifter är en av grunderna för varje organiserat samhälle.
Det finns ingen stat utan skatter.
Det är inte förvånande att man vid toppmötet i Nice bekräftade principen om enhällighet för alla beslut i skattefrågor.
Vid toppmötet i Edinburgh begränsades bidragen till gemenskapsbudgeten till 1,27 procent av den europeiska bruttonationalinkomsten.
Unionens budget för nästa år kommer att ligga närmare 1 procent än denna maximigräns.
Det är lite, mycket lite.
Alla stater omfördelar minst 30, ofta 40 och ibland mer än 50 procent av de tillgångar som har skapats i nationen under året.
Det finns ingen som kan definiera en optimal nivå på de obligatoriska skatteuttagen.
Liberalerna säger att vi måste ha en så begränsad stat som möjligt.
Förenta staterna nämns som exempel.
Den federala budgeten omfördelar endast en tredjedel av den amerikanska BNI.
I Europa innefattar de obligatoriska skatteuttagen omfattande överföringar för finansiering av pensioner och sjuk- och hälsovård.
I Förenta staterna är däremot den sociala tryggheten i hög grad en sak för den privata sektorn.
Den avreglerade sjuk- och hälsovården kostar således amerikanerna motsvarande 14 procent av deras BNI, mot 8 till 9 procent i de europeiska länderna.
Borde man inte lägga till dessa vårdkostnader i Förenta staterna, om man vill jämföra skattenivån på bägge sidor Atlanten?
Hur det än ligger till med den saken, kan jag med denna utvikning konstatera att den solidaritet som organiseras genom den amerikanska budgeten är 30 gånger större än den solidaritet som organiseras genom gemenskapens budget.
Utan en omfattande gemenskapssolidaritet - men som endast kan bli verklighet i en federal struktur, vilken inte är särskilt trolig inom en överskådlig framtid - kommer unionens stater att tvingas behålla kontrollen över sina skattesystem.
Genom att erkänna denna verklighet bör, eller åtminstone kan unionen samordna skatterna i Europa.
Samordna, harmonisera, betyder inte att likrikta.
Skattekonkurrensen ligger i medborgarnas och ekonomins intresse.
Förenta staterna och Schweiziska edsförbundet har en inre marknad som fungerar med skattesystem som i hög grad skiljer sig åt mellan de amerikanska staterna och de schweiziska kantonerna.
Den amerikanska local sales tax kan variera mellan 0 och 10 procent, även om skillnaden mellan grannstater i allmänhet är maximalt 5 procent.
Detta visar tydligt att Europa inte behöver någon enhetlig momssats.
Det som behövs är minimisatser, eventuellt maximisatser, men staterna måste få ett handlingsutrymme så att de kan föra en egen mikroekonomisk politik.
Självklart måste man bekämpa alla former av illojal skattekonkurrens, framför allt när det gäller beskattning av företag.
Primarolo-gruppen har utarbetat enkla regler, som bör tillämpas.
Penningtvätt, grov brottslighet och organiserad skattebrottslighet skall bekämpas.
Det görs redan nu, även tillsammans med de stater som har banksekretess.
Jag är således för gemensamma regler, skattetrösklar.
En källskatt på sparkapital är godtagbart, under förutsättning att den är rimlig och ger skattebefrielse.
Beskattning av kapital är något som inte tas emot väl av unionsmedborgarna, eftersom de får intrycket att de beskattas två gånger.
Den som spenderar sina inkomster betalar moms; den som sparar sina redan beskattade inkomster måste - enligt Ekofins logik - betala en källskatt, och för överskottet betala skatt på grundval av det beräknade skatteunderlaget.
Det jag vill se är en enhetlig källbeskattning som ger befrielse från ytterligare skatter, och denna beskattning skulle kunna användas som en direktkälla för gemenskapens budget.
De nationella bidragen till unionens budget borde minskas i motsvarande utsträckning.
Ett sådant tillvägagångssätt skulle bespara Europa det byråkratiska informationsutbytessystem som planerades i Feira.
Det systemet riskerar för övrigt att leda till en total åternationalisering av det europeiska skattesystemet, eftersom varje stat år 2010 kommer att kunna fastställa sin nationella skatt efter eget tycke.
De andra staterna kommer helt enkelt att tvingas tillhandahålla den information som krävs för nationell beskattning.
För mig är Feira inte ett framsteg, utan en tillbakagång i fråga om en nödvändig skattesamordning i Europa.
