# ID: svediakorp-gov407780
# author: Lehne (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 975
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina damer och herrar!
I detta lagstiftningsförfarande har vi i den andra behandlingen att göra med ett mycket komplicerat förehavande, som inte gör det särskilt lätt att förklara de sammanhang det rör sig om.
Jag vill trots detta försöka göra det.
Den gemensamma ståndpunkt som föreligger och som vi i dag skall besluta om anser jag har en hel rad avgörande brister, som för övrigt under debatten hittills principiellt sett inte har bestridits av någon.
Den första avgörande bristen är avsaknaden av harmonisering.
I denna gemensamma ståndpunkt, där det ju handlar om bolagsköp, skall aktieägare skyddas.
Det är enligt min åsikt ett absolut eftersträvansvärt mål.
Men hit hör ju också bestämda ramvillkor.
Detta skall ju vara ett ramdirektiv.
För en rad frågor, som helt enkelt måste regleras i samband med aggressiva köp, och med köp generellt, reglerar denna gemensamma ståndpunkt egentligen ingenting alls.
Jag vill exempelvis nämna frågan om den så kallade övertagströskeln, från och med vilken alltså ett erbjudande skall åläggas, frågan om ett så kallat skäligt pris, som skall erbjudas aktieägarna, eller frågan på vilka villkor åtaganden om kontant betalning måste göras.
Vi har sammanväxande kapitalmarknader i Europa.
Jag tror att mot den bakgrunden är det absolut nödvändigt att dessa frågor regleras, och inte förblir olösta.
Av den enkla anledningen innehåller betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, som jag i dag skall lägga fram, i en hel rad ändringsförslag konkreta idéer om hur dessa frågor skulle kunna regleras.
Jag anser också att dessa förslag är riktiga, ty om vi inte gör detta, då måste man åtminstone när det gäller dessa problem allvarligt fråga sig om det överhuvud taget är någon mening med detta direktiv.
Att skriva in i ett direktiv att aktieägarna skall få ett skäligt pris, har ungefär samma värde som att skriva in att ett äpple faller från trädet när det är moget.
Då måste man också skriva in vad egentligen det skäliga priset är och vad hela ärendet egentligen handlar om.
Det andra stora problemet i detta direktiv är artikel 9.
Syftet med detta direktiv skall vara att i Europa skapa a level playing field, alltså en " vapenjämvikt ".
Resultatet av denna gemensamma ståndpunkt skulle emellertid bli, om den inte ändras, att vi till slut inte bara i förhållande till Nordamerika saknar denna jämvikt, utan också inom Europa.
Amerikanerna har den så kallade business judgement rule, alltså möjligheten att värja sig mot uppköp.
I Europa föreskrivs enligt den gemensamma ståndpunkten en principiellt strikt neutralitetsplikt.
Alltså kan amerikanska företag i framtiden lätt ta över europeiska företag.
Det andra problemet är att det inte heller finns någon sådan jämvikt i Europa.
Det finns en rad stater, det klassiska exemplet är Storbritannien, och det har ofta skildrats i exemplet med London Stock Exchange, där bolagsrätten föreskriver möjligheten att genom inskränkningar i rösträtten i aktiebolagets stadgar faktiskt utesluta övertaganden.
Alltså skulle konsekvensen av denna artikel 9, som den står här, vara att flera företag från flera länder i Europa skulle kunna köpas upp mycket lättare, medan andra företag i andra länder i Europa praktiskt taget aldrig skulle kunna övertas, om de har sådana föreskrifter i sina stadgar.
Därför måste också artikel 9 ändras.
Nästa problem är frågan med den behöriga tillsynsmyndigheten.
Den gemensamma ståndpunkten reglerar denna fråga från tre håll.
Om man reglerar något sådant från tre håll, då är det klart att det finns tillräckligt många hållpunkter och anledningar till tvister och att man därigenom inte skapar någon rättssäkerhet.
Därför tror jag att vi också måste förbättra artikel 4.
Jag vill bara göra ytterligare ett påpekande: Vi har i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden över gruppgränserna kommit fram till kompromissändringsförslag.
Dessa kompromissändringsförslag är inte alla i kammaren lyckliga över.
Det ligger i kompromissändringsförslagens natur.
Men det avgörande är att vi inser, och det är ju oomtvistat, att detta direktiv har graverande brister.
Den enda möjligheten att bli av med dessa brister är att vi här med en majoritet av 314 röster beslutar att gå in i en förlikning.
Det är helt klart att resultatet av förlikningen inte till slut blir det som rådet har beslutat eller det som parlamentet i morgon beslutar.
Resultatet kommer att vara ytterligare en kompromiss.
Om vi i morgon inte beslutar om föreliggande ändringar, kommer denna ytterligare kompromiss inte att göras, och direktivet kommer att förbli så dåligt som det är.
Därför kan jag bara be denna kammare att rösta för kompromissändringsförslagen från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
Om man nu från kommissionskretsar eller från annat håll befarar att direktivet skulle kunna stranda, då måste jag i ärlighetens namn säga att jag inte tror det.
Så länge som vi haft förlikningsförfarandet mellan parlamentet och rådet, och det är nu mer än sex år, har bara ett enda direktiv, nämligen det som gällde biopatentet, strandat i förlikningsförfarandet.
Det direktivet beslutade vi trots detta om något senare, både i rådet och i parlamentet.
Jag förstår inte varför vi här inte skulle lyckas att som för alla andra direktiv slutligen få till stånd en kompromiss.
Jag delar därför inte på något sätt den oro som har uttalats här.
Vi befinner oss i ett helt normalt förfarande.
Vi bör genomföra andra behandlingen på ett bra sätt, och vi bör sedan i förlikningsförfarandet sträva efter en bra kompromiss.
(Applåder)
