# ID: svediakorp-gov407595
# author: Moscovici (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,672
# sentences: 71
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Också jag skulle först av allt vilja ansluta mig till de lovord ni framfört om Brok och Tsatsos.
Jag tror att vi, var och en på sitt håll, har arbetat på bästa sätt med kommissionär Barnier för att bidra till detta fördrag i Nice.
Det stämmer att jag - jag gör en parafras på vad Bayrou sade - suttit på den här bänken sedan i morse, först bredvid Frankrikes president, sedan ensam, och kritiken var, förefaller det mig, måttfull och vänlig, men ändå kritisk.
Misslyckande, avsteg, snävt fördrag, jag skulle inte vilja göra någon sammanfattning av alla dessa uttalanden.
Jag noterar för övrigt att de återspeglar en motsättning som vi alla lever i.
Vi har Europa som gemensamt kulturarv, vi tillhör här olika nationer och olika partier och den kritik som framförts mot Nicefördraget - en kritik som framförts mot Europeiska unionen i allmänhet - är tyvärr, eller lyckligtvis, totalt inkonsekvent.
Vi har dem som vill ha mer av det ena, dem som vill ha mer av det andra, dem som vill ha mer av Europa, dem som vill ha mer av det sociala Europa, dem som vill ha mer av det liberala Europa, dem som helt enkelt vill ha mindre av Europa, och vi har sett några vackra prov på detta här under förmiddagen.
Det finns de som vill ha mer federalism, och de som vill ha mindre, och man förstår då att ingen blir fullständigt nöjd.
Jag tror att det ligger i en europeisk kompromiss natur att inte göra alla nöjda.
Jag skulle ändå inte dra slutsatsen av det att detta Nicefördrag är exakt det som vi skulle ha velat ha, men jag tror, för att sammanfatta vad jag tänker, att det är det bästa möjliga fördraget i det stadium våra institutioner befinner sig nu, i det stadium som våra visioner av Europa befinner sig och i det stadium som våra tankar för övrigt befinner sig, i det skick som själva Europa befinner sig.
Också jag försöker - liksom Frankrikes president här i förmiddags - tänka mig vad som skulle ha hänt om vi hade kommit hit utan Nicefördrag.
Konsekvenserna för Europa skulle ha varit fullständigt oberäkneliga.
Jag tror att utvidgningen skulle ha försvårats av det, och jag noterar för övrigt en tillfredsställelse hos kandidatländerna.
Jag tror att ur ekonomisk synvinkel skulle förtroendet för Europa ha rubbats, och när det gäller funktionen skulle vi ha gått några år bakåt.
Det franska ordförandeskapet känner en viss tillfredsställelse över att ha utfört sitt arbete som bestod i att, tre och ett halvt år efter Amsterdam, fem år efter att diskussionen om detta institutionella projekt inleddes, helt enkelt ha avslutat den.
Jag skulle bara vilja ta upp viss kritik, eller lärdomar jag hört, på olika håll.
Till att börja med om schemat över röstviktningen som exempelvis chockerade François Bayrou eller irriterade Pervenche Berès.
Man får inte glömma bort att det faktiskt är första gången sedan 1957 som man reformerar och verkligen ser över schemat.
I Amsterdam misslyckades det, trots ett utmärkt arbete av det nederländska ordförandeskapet.
Nu har vi lyckats, trots att det är en extremt känslig och komplex fråga.
Nej, vi har inte spelat roulette.
Jag tror inte att Frankrikes president har läggning åt att vara croupier.
Vi försökte, i brist på att göra alla nöjda, att inte göra alla missnöjda.
Det var i princip en omöjlighet.
Det fanns ett system som visserligen var enkelt men som hade effekter - ur vår synvinkel, det var inte säkert att det var uppfattningen inom kommissionen, som kanske kommer att lägga fram sin - i form av alltför starka snedvridningar, nämligen principen med dubbel majoritet.
Vi försökte arbeta på en princip med enkel röstviktning, inom denna omöjlighet, och jag tror att resultatet totalt sett är rättvist.
Jag säger till Sjöstedt att jag, uppriktigt sagt, inte tror att avtalet träffats bakom ryggen på de små länderna.
Vi har en verklig balans och garantier till deras fördel.
Exempelvis var det som ni vet i början av Europeiska unionen så att en minoritet av blockering kunde samla det man kallade två " stora " länder och i dag krävs det tre.
I ett Europa med 27 medlemmar, kommer det absolut att behövas minst ytterligare en stat, och det är alltså inte längre tre utan fyra länder som måste samlas för att åstadkomma en minoritetsblockering.
Före Nice hade vi i stället en situation där de stora länderna var underrepresenterade och vi behövde återställa balansen där.
Jag noterar dessutom att vi under diskussionens lopp lagt till två " linjer " som man säger.
En linje med stater: all kvalificerad majoritet kräver en majoritet av stater.
Det var ett starkt krav från dem som kallar sig " de små " och de 21 minst befolkade länderna, som motsvarar 30 procent av befolkningen, kommer att få 50,7 procent av rösterna i rådet.
Det finns också en demografisk linje.
Jag tror uppriktigt att systemet - jag påstår inte att det är tydligt och läsbart - är ett rättvist system.
För övrigt har många talare nämnt perioden efter Nice.
Det är självfallet en grundläggande fråga för ledamöterna i Europaparlamentet, och det är inte förvånande.
Vi har ofta talat om det här, både i oktober och i november.
Som ni vet har ordförandeskapet aldrig förnekat betydelsen av diskussioner, men ni måste erkänna att det var nödvändigt att koncentrera sig på de svåra frågorna, att det behövdes Nice före perioden efter Nice, och jag tror att vi aldrig har kvävt post-Nice utan att vi ville tänka på det.
Det kommer att krävas andra metoder.
Flera har tagit upp det här och ni har sannolikt också konstaterat att man i slutsatserna om perioden efter Nice tar upp en omfattande rådfrågning av samhället, de olika aktörerna, även parlamentet, med en slutsats om en regeringskonferens som vi hoppas äger rum kort.
Men samtidigt tror jag inte - och jag säger det vänligt till Elmar Brok - att man kan samla rådet under Europaparlamentets kontroll, knyta det till det ja, men jag är inte säker på att ytterligare kontroll eller närvaro underlättar saker och ting.
Vi befinner oss inom konstitutionella system och behörigheter får inte sammanblandas.
Det är svårt.
Jag kommer från ett land där den delade makten uppfanns och jag tror att det är en otillräcklig delning av dessa som vi ibland lider av.
Men det är ett bra system som under historiens gång bevisat att det fungerat.
Diskussionen om framtiden har varit djup - och jag noterar för övrigt i förbigående samma motsättningar - att de som vill ha en diskussion om tiden efter Nice inte nödvändigtvis är överens om målsättningen.
Jag tar exemplet med debatten om konstitutionen, där vissa vill att det skall vara en federal konstitution och andra tvärtom vill ha en tilläggs konstitution.
Innan vi kommer överens måste Europeiska unionen fortsätta att fungera.
Det är ett otacksamt arbete.
Det var ett besvärligt och svårt arbete, men det måste göras.
Denna reform är under arbete sedan fem år.
Det franska ordförandeskapet fullföljde den utan att få någon egen tillfredsställelse av den, endast tillfredsställelsen att ha fullgjort arbetet.
Vi får sedan alla tillsammans se hur vi skall göra för att fortsätta.
Grunden är lagd, utvidgningen är möjlig, Europaparlamentet får sin plats i debatten, i fördjupningen av vägarna och idéerna.
Jag vill också säga till Giorgio Napolitano - som arbetat mycket med denna fråga - att atmosfären i Nice slutligen, andan hos stats- och regeringscheferna, andan i kommissionen, inte var att försvara de nationella intressena, utan att eftersträva en gemensam innebörd mitt bland dessa nationella intressen.
Man kan förstå att stats- och regeringschefer är oroliga för sin opinion, sitt parlament och sin känslighet.
Man kan inte - det säger jag uppriktigt till Europaparlamentet - man kan inte bygga Europa bakom medborgarnas rygg eller utan deras vetskap.
Jag skulle avslutningsvis - det blir ett av mina sista inlägg inför er - vilja säga att det varit ett nöje att tala här, många gånger tillsammans med kommissionen, med kommissionens ordförande, men även att diskutera Europaparlamentets egen roll.
Det blir den enda diskussionen och jag hoppas ni tillåter den.
När ni kritiserar - och kritiken var enhällig även om den var mångfaldig - Europeiska rådet i Nice, det framtida Nicefördraget, tänk på att ni också då vänder er till era regeringar, till alla de folk i Europa de företräder och som också har valt er.
Jag tror att man bör tänka på det, för var och en på sitt håll - kommissionen, Europaparlamentet, rådet - företräder detta: ingen må tro att han är företrädare för ett högre intresse i Europa, medan andra skulle vara handlare och butiksägare.
Jag tror verkligen på gemenskapsmetoden, och gemenskapsmetoden innebär också balans mellan de tre institutionerna som skall leva tillsammans, och göra det på ett bra sätt.
Det är vad jag kommer att minnas av denna debatt, detta ordförandeskap och också denna regeringskonferens.
Arbetet har varit svårt.
Jag är övertygad om att det kommer att vara användbart för Europas framtid.
Det är ett arbete som fortsätter, men det kan inte fortsätta om vi inte arbetar tillsammans för det europeiska idealets bästa.
(Applåder)
