# ID: svediakorp-gov407591
# author: Costa, Paolo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 256
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag hör till dem som länge hoppades på ett mirakel i Nice: en regeringskonferens, ett toppmöte, ett fördrag som skulle kunna såväl omorganisera de europeiska institutionerna som stimulera utvidgningsprocessen.
Men något mirakel inträffade aldrig!
Det tydligaste tecknet på de minimala framgångarna är meddelandet att det blir en ny regeringskonferens 2004 och kvaliteten och betydelsen av de frågor som hamnat i fokus för perioden efter Nice, från uppdelningen av behörigheterna inom unionen till vilken status stadgan om grundläggande rättigheter skall ha.
Något mirakel skedde inte i samband med besluten om en institutionell omorganisering.
Detta uteblivna mirakel beror i första hand på regeringarnas defensiva hållning och deras vetorätt samt på att Europaparlamentet i så liten utsträckning varit engagerat; detta är ett bevis på bristande långsiktighet, för i dag är parlamentet det enda instrumentet för folklig legitimering inom unionen.
Miraklet inträffade inte heller när det gällde att förvalta det gemensamma arvet i stadgan om grundläggande rättigheter.
Parlamentet och kommissionen har redan förklarat att man tänker respektera stadgan.
Vad är det som hindrar att rådet fattar ett likadant beslut?
Återstår således bara ett litet glädjeämne: utvidgningen.
Efter Nice kan man inte längre åberopa några institutionella hinder.
Från Nice är det kandidatländerna, som ser hur vägen mot Europeiska unionen ligger rak, som går segrande, de enda segrarna.
Tillsammans med dem har endast den rätt att glädja sig, som alltid har trott på utvidgningens strategiska värde.
