# ID: svediakorp-gov407578
# author: Berès (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 855
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, kära kolleger!
Det är en bild som slår en vid utgången av Nice.
Det finns egentligen två Europa: det som fungerar och det som ifrågasätts.
Det som fungerar är det som, under det franska ordförandeskapets ledning under sex månader, ändå förefaller ha fullgjort sitt arbete inom sex grundläggande områden.
Låt oss nämna dem bara för historien: den sociala dagordningen och Europabolaget, den ökade makten för eurogruppen och skattepaketet, konferensen om förmågan till åtaganden och framstegen för Europaförsvaret, säkerheten, vare sig det gäller livsmedel eller sjöfart, ungdomars rörlighet och erkännandet av idrottens särdrag eller programmet Media plus, och slutligen det viktiga uttalandet om tjänster av allmänt intresse.
Ja, det konkreta Europa fortsätter att gå framåt, men vad var det som ändå i Nice slog våra medborgare?
Det var att Europa som funderar över frågan " vart är vi på väg - vad vill vi? " ibland liknar en berusad båt.
En god nyhet säkert.
Den om ett Europa som nu, tretton år efter Berlinmurens fall, är berett att ta emot de länder i Central- och Östeuropa som knackar på vår dörr.
Men vi har sagt det här i parlamentet, en fulltecknad dagordning innebär skyldigheten att behandla de frågor som ligger på bordet.
Det finns inga svepskäl.
I Maastricht drömde vi om euron.
I Amsterdam hade vi området för frihet, säkerhet och rättvisa och sysselsättningskapitlet.
I Nice fanns bara det råa, det råa i att dela befogenheter och vi har sett att den nationella egoismen då visar sig.
Det kommer inte att finnas några rester från Nice, men fanns det en europeisk anda i Nice?
Vi är inte säkra på det.
Vi vet alla att beträffande denna trista sammanfattning finns det ett kollektivt ansvar, vare sig det är de storas eller de smås ansvar, eller de grundande ländernas ansvar eller ansvaret hos dem som blev medlemmar senare.
Nice kommer att göra utvidgningen möjlig, men utan projekt, utan själ, utan ambition eller vision.
Vi kan säga vad vi vill om våra landsmäns sinnesstämning, det är vi som är ansvariga och de väntar på oss när det gäller denna begäran om ett projekt, om en europeisk dröm.
Några kommentarer.
Den första gäller stadgan.
Man har ibland intrycket att stats- och regeringscheferna, i Europeiska rådet i Köln nästan blev förvånade över att inleda en process där de, in fine, skulle vara rädda för resultatet.
Hur kan man erkänna att denna stadga, som innehåller en dröm, ett hopp och en ambition, in fine tillkännages i smyg, att man när allt kommer omkring, år 2004, bara föreslår att stadgans ställning skall granskas?
Man tar inte ens längre upp framtidsutsikten med att införliva den och vid en sista analys är EG-domstolen den enda institution som går stärkt ur denna övning, och den kan införliva denna stadga i gemenskapsordningen, innan stats- och regeringscheferna ens fattat beslut om det.
Och sedan det ämne som gäller parlamentet i första hand, nämligen den kvalificerade majoriteten.
Hur skall vi kunna låta bli att utrycka vår besvikelse?
Denna kvalificerade majoritet är mindre bred än planerat.
Inga framsteg när det gäller beskattningen eller det sociala området, som är grundläggande frågor.
Den är tyngre eftersom man i stället för ett enda kriterium har tre kriterier som skall uppfyllas.
Den är mer komplicerad eftersom det i det fördrag vi snart kommer att ha finns dessa klausuler om överklagande som gör saker och ting ännu mer obegripliga för våra landsmän.
Ur parlamentets synvinkel finns inför den kvalificerade majoriteten fortfarande frågan om medbeslutandet.
För oss är den grundläggande.
Den förlöjligas ibland eftersom den inte skulle vara demokratisk, för att den skulle vara lång, men demokrati innebär också tid, och nödvändig tid för debatterna.
Vi önskar verkligen att denna debatt skall arrangeras.
Ibland har man i denna konferens haft intrycket att Europaparlamentet när allt kommer omkring i Nice fungerade som anpassningsvariabel.
Men, herr Bayrou, ja, låt oss också erkänna att vi är ansvariga för det.
Vi har inte lyckats säga vad vi önskade för att organisera detta parlament.
När det gäller metoden: jag tror att framtidsutsikterna från Nice, ur den synvinkeln, är mycket intressanta.
Stats- och regeringscheferna har just erkänt i Nice det vi sade efter Amsterdam, att metoden med regeringskonferensen inte längre lyckas utveckla Europa på ett positivt sätt.
Vi gläds åt att en ny metod inrättats och vi hoppas att Europa, bakom denna förhoppning, som skrivs med möjligheten till förstärkt samarbete, fortsätter att gå framåt, att Europa kommer att för morgondagen kunna utarbeta en konstitution som på nytt ger våra landsmän hopp om det fantastiska projekt som det europeiska äventyret är.
