# ID: svediakorp-gov407552
# author: Chirac (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,257
# sentences: 104
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag har naturligtvis med största intresse lyssnat till kommentarerna från samtliga grupper, genom inläggen från deras ordförande.
Jag skall bara lämna några kommentarer och sedan låta Moscovici besvara samtliga frågor som gäller särskilda ämnen.
Efter att ha lyssnat till ordförande Poettering skulle jag vilja göra en kommentar av allmänt slag.
Jag förstår och instämmer i ambitionen i en kammare som er, vilken genom uppdrag, per definition, är att bekräfta en bild av morgondagens Europa, eller till och med Europa i övermorgon, och se till att en impuls hela tiden ges till denna utveckling och genomförandet av denna vision.
Jag förstår det fullständigt, det är er roll och jag skulle till och med säga er funktion.
Och sedan har vi naturligtvis verkligheten, den dagliga verkligheten, möjligheten för den allmänna opinionen företrädd av sina regeringar att acceptera takten i denna utveckling, och målsättningarna.
Jag slogs vid flera tillfällen, inom ramen för den europeiska konstruktionen och bl.a. vid diskussionerna i Nice, av påståendet från den ena eller den andra stats- eller regeringschefen när man sade: " Naturligtvis kan vi gå i den riktningen, men nu är det så att den allmänna opinionen hos mig inte kommer att acceptera det ".
I andra hand är den min regerings politiska ståndpunkt som ifrågasätts.
Men därutöver, och det är allvarligare, är det anslutningsförfarandet, genom folkomröstning eller genom ett godkännande i parlamentet, som riskerar att sanktionera en utveckling som inte godkänns och som därmed skulle leda till att det europeiska bygget avbryts.
Det är där faran ligger.
Jag skall naturligtvis inte citera någon, vissa stats- och regeringschefer säger med rätta när det gäller känsliga problem eftersom de bäst kan bedöma det i sin egenskap av demokratiskt utsedda företrädare för sitt folk, vad som är godtagbart eller inte enligt den allmänna opinionen i sitt land.
Att bygga Europa så snart som möjligt det är mycket bra, men om man stöter på en vägran som ifrågasätter allt och leder till att allt stoppas upp, är det inte alls bra.
Vi måste springa så fort det går, men vi måste se till att undvika hindren som gör att vi snubblar.
Det är alltså en svår konst där var och en måste spela sin roll.
Jag upprepar att det åligger regeringarna att som demokratiskt utsedda företrädare för sitt folk leda dem, att se vilka gränser de kan överskrida eller ej och den takt de i sin helhet kan godta och det åligger andra, bl.a. parlamentet och kommissionen, att ge en nödvändig impuls, att ge visionen och se till att övertyga.
Med andra ord måste vi fatta beslut men vi måste också övertyga: beslut som inte övertygar gör ingen större nytta.
Jag ville på detta sätt bara nyansera samtliga negativa kommentarer beträffande resultatet av toppmötet i Nice, för jag vet mycket väl att om vi inte hade uppnått något avtal - vilket var möjligt ända in i det sista - skulle följande ha inträffat: vi skulle ha stoppat upp utvidgningen, vilket skulle ha varit den värsta situationen vi kunnat hamna i.
Vår målsättning var till att börja med och framför allt att se till att möjliggöra utvidgningen.
Och vi lyckades med det.
Det stämmer att det inte tillfredsställer samtliga berättigade, generösa och motiverade ambitioner, som man kan ha, och som jag instämmer i, men det kommer också ett tillfälle när realism är vad som krävs på det ena eller andra sättet.
Det var en kommentar av allmänt slag men jag vill också lägga till två särskilda kommentarer till följd av vad Poettering sade om majoritetens otillräcklighet och framstegen med den kvalificerade majoriteten.
Ordförandeskapet har beklagat denna otillräcklighet.
Ordförandeskapet hade självt förbehåll och krävde en stor ansträngning för att Frankrike skulle göra framsteg inom områden som var särskilt känsliga för landet.
Jag beklagar att alla inte kunnat inta samma attityd.
Men även här har vi problemet med det berörda folket och det ansvar som deras företrädare kan eller inte kan ta.
Låt oss inte glömma att när det gäller folkomröstningar har vissa länder röstat negativt medan andra - och jag tänker på Maastricht - nätt och jämt har röstat.
Det finns alltså en gräns som måste bedömas.
Min andra kommentar är att jag inte skulle vilja - herr Poettering, jag vet inte varifrån ni fått er information - att man kan säga att ett förslag hade gett färre röster till Polen än till Spanien.
Det föreligger ett tekniskt misstag som gör att vid ett tillfälle ...
(Blandade reaktioner) Nej herr ordförande, tillåt mig, jag var ansvarig för frågan.
Er ironi i ett ärende av detta slag förefaller mig malplacerad.
Det förelåg ett tekniskt misstag på ett papper, för ett ögonblick, som i verkligheten var ett skrivfel, och papperet drogs omedelbart in, och man förde naturligtvis in de korrekta siffrorna.
Ingen skulle ha kunnat tänka sig att någon kan föreslå, bl.a. inom det franska ordförandeskapet - det är för övrigt känt vilka förbindelser Frankrike sedan länge har med Polen - att man ger Polen ett handikapp i förhållande till Spanien, när de har ungefär lika många invånare.
Jag vill säga det så att felaktiga nyheter inte sprids.
(Applåder)
Barón Crespo tog upp stadgan.
Herr ordförande!
Det franska ordförandeskapet är fullständigt öppet för att införliva stadgan i fördraget.
Vissa länder är inte positiva till det, det vet ni.
Det var aldrig meningen att denna fråga skulle finnas på dagordningen i Nice.
Det är ett problem som redan från början skjutits upp till det kommande ordförandeskapet.
Herr ordförande!
Ni tog också upp, liksom ett antal andra talare, bristerna i metoden.
Till att börja med instämmer jag fullständigt i ert godkännande av metoden med konventet, och jag skall säga er hela sanningen: när jag fick veta att man valt metoden med konventet för att utarbeta stadgan var jag skeptisk.
Men jag måste erkänna att verkligheten visat att jag hade fel, eftersom det var en mycket stor framgång, vilket innebär att metoden var bra, det tror jag, jag fick tillfälle att betona det bl.a. i Nice.
Man måste också säga att ordförande Herzogs ledning av konventet var föredömlig, vilket naturligtvis underlättade det hela.
Vi måste utan tvivel eftersträva en reform av metoden.
Jag vet för övrigt att kommissionen, och ordförande Prodi erinrade om det nyss,
skall lämna förslag i det sammanhanget.
Det behövs.
Det är inte normalt att arbeta dag och natt, att tvinga medarbetare att arbeta tre dygn praktiskt taget utan att sova och hoppas kunna utforma beslut, eller fatta beslut fridfullt.
Jag tror att det stämmer.
Naturligtvis har vi alla förberedelserna innan.
De har inte varit utan nytta, eftersom de gjort det möjligt att i Nice undvika att återigen ta upp en rad ämnen som behandlats tidigare.
Jag tänker på skattepaketet, den sociala dagordningen, och även andra frågor.
Men avslutningsvis, och det ligger i sakens natur, förbehåller sig stats- och regeringscheferna huvudsakligen att vänta till sista minuten för att fatta beslut eller godta en kompromiss, och de kommer aldrig att ge medarbetare möjligheten att göra det i ett tidigare skede.
Det föreligger alltså ett metodproblem och jag tror, som ni sade och som flera talare sagt, att metoden måste reformeras.
Ordförande Cox hyllade varmt kommissionen och jag kan naturligtvis bara instämma i denna hyllning.
Han erinrade emellertid om ett uttalande från ordförande Prodi som jag särskilt vill instämma i och som tar mig tillbaka till det jag först sade: låt oss vara ambitiösa, sade ordförande Prodi, men låt oss anpassa ambitionen till verkligheten.
Det är klokt, och det bör man alltid komma ihåg.
Lannoye talade om misslyckande för utvidgningen.
Vad skulle det ha varit om det inte blivit något avtal om utvidgningen!
Jag tror att det är lite överdrivet att tala om misslyckande i det här sammanhanget.
Samtliga berörda länder var för övrigt eniga om att godkänna det som gjordes i Nice.
Han tog också upp Europaparlamentets tillbakagång.
Jag tog nyss upp ett antal framsteg som gjorts.
Jag skall inte återkomma dit nu.
Alla framsteg ni önskar kanske inte finns där, det är uppenbart, men som ni vet har vissa länder förbehåll även där.
Det har emellertid inte funnits någon tillbakagång och Europaparlamentet har aldrig - jag tror man kan säga det och jag talar under kontroll av talmannen och de ansvariga - varit så införlivat och rådfrågat som under det franska ordförandeskapet.
Jag nämner det bara som en precision.
Wurtz tog upp folkhavet i Nice.
Om man undantar, naturligtvis, några oansvariga bråkstakar som visade upp sig, med avsikter som inte hade något att göra med framsteg för det mänskliga tänkandet, stämmer det att det fanns ett stort och vackert deltagande, bl.a. framkallat av Europafacket.
Det gav inte upphov till någon svårighet eller något problem, jag ansåg att det handlade om ett deltagande i den allmänna debatten.
Det stämmer att vi måste försöka förbättra villkoren för en mer allmän debatt, som lämnar större utrymme för det civila samhället, om så bara för att ge våra diskussioner lite syre.
Det är ofta svårt att göra, just för att det finns människor som inte alltid och nödvändigtvis har samma baktankar som andra.
Men när temat med internationaliseringen tas upp, när det behöver diskuteras i stor omfattning bland allmänheten, måste vi hitta ett sätt för att alla på ett eller annat sätt skall kunna uttrycka sig i lugn och ro i frågan.
Internationaliseringen är oundviklig, den innebär avsevärda framsteg när det gäller levnadsnivå, sociala framsteg, ekonomisk utveckling, vilket är villkoret för allt.
Men internationaliseringen innebär också, om man inte ser upp, mycket stora faror såsom utslagning, utslagning av vissa länder, och till och med ett ökande antal länder, och utslagning i länderna av ett ökande antal män och kvinnor, den innebär avsevärda faror när det gäller balansen i vårt ekosystem, vår förmåga att kunna efterlämna en lämplig miljö till våra efterlevande, den innebär faror beträffande utvecklingen, bl.a. på grund av modern kommunikationsteknik, cyberbrottsligheten.
Det finns stora faror och man måste både behärska och göra internationaliseringen civiliserad.
Det stämmer att ett stort antal ansvariga låter sig dras med på detta område, genom att tillbedja teorin och det är lämpligt att hela den allmänna opinionen kommer till uttryck i frågan, på ett eller annat sätt.
På den punkten erkänner jag värdet i de argument som framförts av Wurtz.
Jag tackar min vän Charles Pasqua som hade vänligheten att hylla min fysiska form.
Det förvånar mig inte och jag tackar honom.
Det som förvånar mig desto mer är den filosofiska innebörden i hans kritik, för vad är det egentligen han säger?
Han säger: i dessa kamrar och i Nice har ni fattat tomma beslut eller beslut som skall tillämpas mycket senare.
Och han tillägger: ni har fastställt en handfull målsättningar som staterna är fria att tillämpa om de vill.
Det borde alltså inte oroa er ...
(Skratt) och det berättigar inte ert påstående att dessa tomma beslut och beslut som skall verkställas senare, eller dessa målsättningar som man tillämpar eller inte tillämpar skulle vara galna abdikationer av de europeiska staternas suveränitet.
Det är en slags motsägelse ...
(Applåder) ... som jag inte helt lyckas följa.
Men jag känner till och uppskattar subtiliteten i tanken hos Charles Pasqua som jag känner sedan länge och som är en vän till mig.
Jag skall därför försöka fundera på ett fördjupat sätt för att verkligen förstå hur han tänker.
(Skratt och applåder) När det gäller inlägget från De Gaulle måste jag säga att jag inte alls har möjlighet att gå in på subtiliteterna och nyanserna i hans uttalande.
Jag ger honom därför hela ansvaret för hans påståenden.
Saint-Josse tog upp underskottet i den allmänna debatten.
Jag har redan svarat på den punkten och jag instämmer fullständigt i det han sade om behovet av att avsevärt förbättra den offentliga debatten.
Jag skall inte återkomma till vad jag redan sagt, men det stämmer att medborgarna alltför ofta känner sig främmande inför beslut som fattas i instanser som de inte känner till.
Det är en av de utmaningar vi måste anta.
Avslutningsvis skall jag säga till Hager att instrumentet med förstärkt samarbete för mig är ett instrument som är användbart för att göra det möjligt för Europa att vara dynamiskt och lysa upp vägen, såsom Romano Prodi nyss sade.
Jag är för min del mycket positiv till detta.
Fru talman, mina damer och herrar, jag tackar er.
(Applåder)
