# ID: svediakorp-gov407546
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 828
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, herr president, herr kommissionsordförande, kära kolleger!
Min grupps dom är hård mot de femton, efter den föga engagerande uppvisning de erbjudit européerna, vilka sannolikt var alltför förlamade av förvåning för att vid detta tillfälle direkt kunna bedöma hur det egentligen står till med den gemensamma synen, solidaritetsandan och det ömsesidiga förtroendet mellan de största europeiska ledarna.
Även om jag personligen trots allt med viss lättnad välkomnat slutandet av ett avtal beror det på, som Cox sade, att ett fastslaget misslyckande i Nice skulle ha utnyttjats av de skamliga motståndarna till utvidgningen för att om inte ge dödsstöten åt, så åtminstone kräva ett uppskjutande sine die av detta stora projekt.
Vi skulle då ha gett folken i Central- och Östeuropa en signal som skulle få oanade politiska konsekvenser.
I dag är inget mer osäkert än en lyckad utvidgning, men vägen är åtminstone öppen för en åtgärd till förmån för en sådan framtidsutsikt.
Vilken grym illustration av krisen, för övrigt, inte bara den institutionella utan den djupare identitetskrisen inom det europeiska bygget inför de titaniska frågor som Europeiska unionen står inför!
Jag tror att de femton medlemsländernas problem mindre ligger i deras svårighet att ge de rätta svaren än i deras vägran att ta upp de rätta frågorna.
De rätta frågorna är i våra ögon de som ställdes av det imponerande människohav som från hela Europa sammanstrålade i Nice inför toppmötet.
Det handlade inte om några marginella bråkmakare utan om anställda som anslöt sig till de mest representativa opinionsströmningarna i respektive land.
Det fanns bland dem företrädare för det tidiga europeiska bygget och sannolikt väljare från de flesta politiska familjer finns företrädda här.
I sin mångfald gällde deras frågor på ett eller annat sätt samma fråga i sak, nämligen innebörden i denna konstruktion där man vill reformera institutionerna.
För vem?
För vad?
Vart går detta Europa med femton medlemmar i dag, med största sannolikhet det stora Europa med tjugosju eller trettio medlemmar i morgon?
Är detta Europa dömt att smälta in i den nuvarande liberala internationaliseringen?
Att underhålla avregleringens eld?
Att göra konkurrensen till A och O i den ekonomiska politiken?
Att försöka lösa upp allt det som är grundläggande i våra samhällen enligt den merkantila logiken, till den grad att vi måste mobilisera oss för att finna några undantag, och koncentrera all makt till toppen, långt ifrån livet och människorna?
Finns det en mer relevant fråga än den om det finns andra tänkbara alternativ?
Valmöjligheter där medborgarna till största delen kan känna igen sig.
Stora gemensamma projekt, både i Europa och internationellt, där de skulle ha anledning och nöje av att satsa gemensamt, projekt som går i riktning mot en gemensam kontroll av marknaderna, en gemensam politisk voluntarism när det gäller ekonomi, sociala frågor, miljö och kultur, en verklig tillgång för arbetsmarknadens parter till den nödvändiga informationen och besluts- och kontrollprocesser, inom deras företag och ända till institutionerna.
Vilken början till svar på dessa berättigade frågor gav Europeiska rådet i Nice till medborgarna?
Stadgan om de grundläggande rättigheterna som skulle vara en galjonsfigur stökades undan utan omsvep.
Det europeiska försvaret, och de militaristiska betoningar som följde dess snabba inrättande, kan inte heller, i mina ögon, ge det europeiska äventyret den förväntade inspirationen.
Det är symtomatiskt att det är inom det fåtal områden där kravet på påtagliga åtgärder tydligt visat sig i våra samhällen som några positiva överenskommelser slutligen kunnat göras med alla femton medlemsländer.
Jag tänker på livsmedelssäkerheten, sjösäkerheten, uttalandet om idrottens särställning när det gäller konkurrensreglerna eller Europabolagets ställning.
När det gäller den sociala dagordningen erbjuder den åtminstone, även om man förgäves där kan leta efter de förväntade precisa målsättningarna, stödpunkter för åtgärder under de kommande fem åren.
Det är alltid något, men det är inte ett projekt och utan ett gemensamt projekt kan reformen av institutionerna bara leda till ett köpslående mellan stater utan känsla och hänsyn.
Sammanfattningsvis anser jag tillsammans med min grupp att Europeiska rådet i Nice slutligen kommer att ha varit kulmen för en typ av institutionell och politisk konstruktion som visat på sina begränsningar och har gjort sitt.
Avsaknaden av ett gemensamt projekt som är enhetligt, läsbart och mobiliserande, vägran att offentligt och öppet diskutera möjligheter, för ett uppenbart samförstånd, som definitivt är liberal och fientligt inställd till varje tecken på oberoende inför den etablerade ordningen, intensifieringen av kraftmätningarna mellan partner inom samma gemenskap, den överdrivna koncentrationen av makten till staternas ledning och långtifrån medborgarna, det är en rad frågor som inte är nya, utan som nu är oundvikliga i den debatt som inletts om Europas framtid.
Tack.
