# ID: svediakorp-gov407514
# author: Haug (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,321
# sentences: 57
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru rådsordförande, fru kommissionär, kära kolleger!
Låt mig allra först uttala mitt tack, ett tack till ordföranden i rådet, som har förhandlat med oss på ett klokt och uthålligt sätt, ofta utan stöd från sina kolleger, ett tack till kommissionären som bakom och framför kulisserna aldrig har förlorat det sameuropeiska intresset ur sikte, och tack till alla mina kolleger, som i de avgörande situationerna inte förvägrat sitt stöd, även om de ibland var av annan åsikt, utan huvudsakligen var solidariska och gemensamt kämpade för parlamentets ståndpunkt.
Till alla er går mitt uppriktiga tack.
Utan samspelet mellan alla dessa skulle vi inte ha uppnått denna situation, som är förhållandevis angenäm eftersom den är ganska avspänd.
Nu ser det i varje fall ut som om det inte kommer att uppstå några fler hinder för att parlamentet på torsdag skall kunna besluta om Europeiska unionens budget för år 2001.
Jag har hört av min ordförande i budgetutskottet att det faktiskt skulle vara första gången som ett enande uppnåtts mellan rådet och parlamentet i en förlikning.
Alltså bravo!
Det finns ett talesätt som säger att pengar kan vara en ond herre, men en bra tjänare.
Vi parlamentsledamöter, de folkvalda företrädarna, har agerat i enlighet med denna gamla visdom.
Vi har inte ridit på principer.
Vi hade inte redan från början budgetmål där vår politik var underordnad.
Vi ville ha en budget, som är sparsam, klok och logisk, som gör det möjligt för oss att iaktta våra politiska förpliktelser, och verkligen hjälpa dem som behöver vårt stöd.
Så enades vi med rådet natten mellan den 23 och 24 november om hörnstenarna i en budget, som säkert inte är glänsande, men helt och hållet förnuftig.
Det är i varje fall förnuftigt att inte ge upp kampen mot arbetslösheten i Europa.
Därför har vi också alltid sagt att det måste ageras på alla politiska nivåer, lokalt, regionalt, nationellt och också just europeiskt.
Vi kommer under de närmaste fem åren att avsätta 450 miljoner euro i den europeiska budgeten för att via stöd till små och medelstora företag främja sysselsättningen.
Via genomförandet av de åtgärder, som beskrivs i stadgan om de små och medelstora företagen, och hjälpen till de små och medelstora företagen att dra nytta av den nya tekniken, tycks det mig som om vi har funnit ett instrument för att skapa nya arbetstillfällen.
Med de nu överenskomna 450 miljonerna euro kommer vi att satsa mer än fyra gånger det belopp som kommissionen föreslagit i sitt preliminära budgetförslag.
Med the frontloading av 100 miljoner euro nästa år bör vi lyckas ge dem en riktig skjuts.
Budgetutskottet föreslår för kammaren att man upplöser de reserver som skapades under den första behandlingen, både performance reserve i rubriken för utrikespolitiken och reserven i fråga om förvaltningsutgifterna.
Vi har alltid betonat att vi vill stödja reformen av kommissionen, att vi accepterar att man skapar 400 nya tjänster, kombinerat med införandet av en förtidspensionering, men vi ville inte göra detta villkorslöst.
Några av dessa villkor har nu uppfyllts.
Kommissionen har lagt fram sin rapport med analysen av de utestående åtagandena och deras strategiska ansats för att upplösa les restes à liquider.
Förra tisdagen gjorde vi i ett trepartssamtal en sista avslipning av rådets och parlamentets gemensamma förklaring.
Vi har kommit överens om att kommissionen fram till mitten av nästa år skall sammanställa en rapport om framstegen i fråga om minskningen av de utestående åtagandena, i fråga om genomförande av programmet, förenkling av projektcyklerna, en rapport om kommittésystemets funktion, framsteg när det gäller genomförandet av reformpaketet, information om målen beträffande genomförandet av huvudprogrammen i rubrik 4, för att bara nämna några delar av denna gemensamma förklaring.
Nu förväntar vi oss att kommissionen snarast sätter i gång att arbeta.
Bortsett från smärre skärmytslingar, som rådet har påbörjat eller fortsatt i sin andra behandling, kommer vår andra behandling inte längre att innehålla särskilt många kontroversiella frågor.
Framför allt också därför att vi har förklarat oss beredda att stödja rådet när det gäller att uppnå det för rådet synnerligen viktiga målet att minska ökningen av betalningsbemyndigandena till 3,5 procent.
Vi kommer huvudsakligen att åstadkomma det genom att upplösa den reserv som lades upp i strukturfonderna under första behandlingen och ta med färre betalningar i fråga om gemenskapsinitiativen, där man hur som helst måste ställa upp en ny budget.
Här har vi naturligtvis också haft hjälp av ändringsskrivelse nr.
2 från kommissionen, som nu efter nyare beräkningar måste anslå cirka 900 miljoner euro mindre för rubrik 1.
Denna ändringsskrivelse och parlamentets godkännande av den är säkerligen synnerligen välkommen också hos rådet, ty den innehåller samtidigt ett uppskattat överskott för den löpande budgeten på omkring 900 miljoner euro, som redan kunde bokas in på intäktssidan för 2001.
Det som hela tiden var mest oroande under hela budgetförfarandet var finansieringen av vår utrikespolitik.
Vi var klara över att vår budgetplan för rubrik 4 inte längre stämde efter kriget på Balkan.
Kommissionen hade därför också föreslagit en revidering med 300 miljoner euro.
Rådet värjde sig med händer och fötter mot detta.
Det gick här verkligen inte att tala förnuftigt med dem.
Det var svårt redan förra året, och även i år.
Rådet bar budgetplanen framför sig som en monstrans.
Man insisterade på att den inte skulle ändras.
Man gjorde den till sin onde herre, för att fortsätta liknelsen med den nyss citerade gamla visdomen.
Vi fick alltså återigen lov att förhandla till oss de 200 miljonerna euro ur flexibilitetsinstrumentet, som om detta inte skulle vara någon ändring av budgetplanen.
Men nåja!
Nu förfogar vi över ytterligare 200 miljoner euro, egentligen hade vi behövt ytterligare 300 miljoner euro.
Men i varje fall kan vi med detta finansiera det som är viktigast för oss, demokratiseringen och återuppbyggnaden på västra Balkan med totalt 839 miljoner euro, inklusive 240 miljoner euro för Serbien.
Vi kunde inte fortsätta att plocka bort pengar från våra andra utrikespolitiska prioriteringar.
Vi kan finansiera samarbetet med den baltiska regionen och våra krishanteringsstyrkor, och vi har utrustat Meda med 40 miljoner euro mer än rådet hade avsett.
Vi har därmed lyckats få en lösning för budget 2001.
Men denna lösning visar på svagheter i den politiska och budgetmässiga planeringen, ty i den tas det inte hänsyn till att behovet sträcker sig över flera år.
Jag skulle ha önskat att vi hade tagit hänsyn till de fleråriga behoven med en ordentlig flerårig planering.
På detta vis kommer vi bara under nästa budgetförfarande att stå inför samma berg av svårigheter.
Jag önskar redan nu min efterföljare som huvudföredragande från parlamentet, och det tjänstgörande belgiska ordförandeskapet i rådet under andra halvåret nästa år, mycket nöje i dessa tvister.
Jag vet av egen erfarenhet hur svårt det är att hålla samman alla parlamentets grupper.
Men jag vet också från olika samtal att det är många gånger svårare att formulera en förhandlingsbar ståndpunkt från rådet, att få ett mandat och att låta den rent nationella egoismen mynna ut i ett någorlunda förnuftigt och försvarbart sameuropeiskt beslut.
Det gäller naturligtvis inte bara för rent budgetmässiga processer, vilket än en gång toppmötet i Nice har visat oss på ett så underbart åskådligt sett.
Därför står vi nu återigen i slutet av ett år och undrar hur i himlens namn vi skall få rådet att ta förnuft och göra en bra tjänare av den onde herrn.
(Applåder)
