# ID: svediakorp-gov407488
# author: Cerdeira Morterero (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,280
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill börja mitt inlägg med att gratulera det portugisiska ordförandeskapet för detta initiativ, som det franska ordförandeskapet därefter enligt mitt sätt att se det har fortsatt på ett helt korrekt sätt.
Ledamöter, som ni vet lever vi i ett samhälle där de gränsöverskridande rörelserna ständigt blir större och når rent gigantiska proportioner som aldrig tidigare i mänsklighetens historia skådats.
Jag vill därför bara t.ex. påminna om att under år 1997 passerade mer än 200 miljoner människor gränserna till sina hemländer inom Europeiska unionens territorium för att bege sig till någon av de andra medlemsstaternas territorium.
Europeiska unionen och skapandet av en inre marknad innebär samtidigt att ett område utan inre gränser skapas där den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital bör säkerställas inom EU-ländernas territorium, enligt artikel 14 i EG-fördraget.
Alla dessa faktorer har, delvis var för sig och med mångdubbel effekt när de interagerar, gett upphov till att miljoner personer dagligen på ett naturligt sätt passerar gränsen från sitt hemland till ett annat land i Europeiska unionen; antingen för att bo där, arbeta, studera eller helt enkelt resa.
Detta fenomen, vars politiska och ekonomiska effekter kommer att vara omöjliga att beräkna på medellång och lång sikt, får dock andra negativa effekter för de medborgare som förflyttar sig över de nationella straffrättsliga gränserna.
En effekt är risken att bli utsatt för brott, såväl inom som utanför det land där personen har sin hemvist.
Det kan handla om allt från stöld riktat mot en person till de ibland massiva terroristdåd vars gissel fortfarande slår hårt och omänskligt mot vissa medlemsstater i unionen.
Det är dock obegripligt att Europeiska unionen ännu inte klarat av att skapa lämpliga former för att på ett enhetligt sätt kämpa mot detta gissel som inte känner av några fysiska nationella gränser.
Länderna förskansar sig inom femton nationella gränser när det gäller det rättsliga området.
I Europeiska unionen lever vi för närvarande med motsägelsen att borttagandet av de inre gränserna för den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital måste gå hand i hand med bibehållandet av femton gränser inom områdena straffrätt och polisiär verksamhet som medlemsstaterna är ovilliga att avskaffa.
Denna situation ger oförsvarliga konsekvenser för de europeiska medborgare som fritt rör sig inom Europeiska unionens territorium.
Då den smärtsamma omständigheten att vara utsatt för ett brott i en annan stat än den där man har sin hemvist uppkommer, kan medborgaren bittert få bekräftat den outhärdliga försvarslöshet som är en konsekvens av medlemsstaternas oförmåga att skapa ett verkligt europeiskt rättsområde.
Därför är det nödvändigt att alla brottsoffer oberoende av hemvist eller nationalitet garanteras respekt för sina rättigheter och säkerheten att bli behandlade på samma sätt, dvs. en snabb och säker ersättning, som varje människa är värd i sin egenskap av just människa.
Denna behandling bör ges i varje medlemsstat på vars territorium man utsatts för ett brott.
Av denna anledning är skapandet av en verklig ordning om brottsoffers rättsliga ställning, vilken är gemensam för alla medlemsstater, oumbärlig.
Ett huvudsyfte i detta initiativ är att säkerställa en minimiersättning för brottsoffer i alla medlemsstater som åtminstone garanterar ett gemensamt minimum.
Jag tror också att det är nödvändigt att uppmärksamma att den europeiska straffrätten i medlemsstaterna alltid kretsat kring och lagt sin kraft på gärningsmannen, såväl när det gäller brottsförebyggande som själva brotten, t.ex. program för återanpassning i samhället och rehabilitering för gärningsmännen.
Detta initiativ är det första som ger speciell uppmärksamhet och en egen roll till brottsoffret.
Vi kan kalla detta ett modernt och på sätt och vis revolutionärt initiativ när det gäller behandlingen av brottsoffer.
Det är utan tvivel en ny del i det europeiska rättsliga systemet i vilket man för första gången ger brottsoffret en viss egen rättslig ställning och inte som hittills härledd från brottet.
I många fall är personen offer för ett brott i ett annat land än det där personen har sin hemvist.
I dessa fall blir problemen och lidandet värre och kompliceras av summan av negativa, men vanliga och beständiga, omständigheter i den behandling som offren ges.
Brist på kommunikation på grund av språksvårigheter, brist på information, hjälplöshet, brist på skydd i ett område där varje land behållit sitt eget rättsliga system.
I syfte att kunna ge ett adekvat svar på dessa brottsoffers behov har det därför också utarbetats regler på internationell nivå, som innebär att man beaktar försvaret av deras rättigheter och intressen.
Jag vill bara för tillfället avseende initiativet nämna två aspekter: Europakonvention nr 116 av Europarådet av den 24 november 1983 om ersättning till offer för våldsbrott.
Jag vill också understryka att trots dess betydelse och att den är en obligatorisk referenspunkt i Europa så har konventionen ännu inte ratificerats (den 18 september 2000) av följande medlemsstater i Europeiska unionen: Österrike, Belgien, Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanien.
Ett annat initiativ på internationell nivå är Förenta nationernas förklaring om de grundläggande principerna för rättvisa för brottsoffer och maktmissbruk som antogs genom resolution 40 / 34 av generalförsamlingen den 29 november 1985.
Ledamöter, med anledning av vad jag tidigare sagt och i enlighet med mandaten i fjärde strecksatsen i artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen, som fastställer som ett av unionens syften att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras bör vi uppnå att detta område med frihet, rättvisa och säkerhet säkerställer en verklig tillgång till rättvisan så att medborgarna skall kunna åtnjuta ett verkligt adekvat rättsligt skydd varhelst de befinner sig på unionens territorium.
Medborgarnas Europa kommer inte att betyda något om man inte dessförinnan bl.a. antar nödvändiga åtgärder som förbättrar och också beaktar brottsoffrens rättigheter.
Med fokus på ett globalt perspektiv som tar upp alla deras rättigheter och intressen, å ena sidan, och som ur ett gemenskapsperspektiv tillnärmar de 15 medlemsstaternas lagstiftning å den andra.
Alla personer, inklusive de som är medborgare i tredje land och som utsatts för brott på något av unionens medlemsstaters territorium, måste få en liknande minimibehandling.
Europeiska unionen kan inte acceptera att personer kan behandlas olika beroende på i vilken stat den utsatts för ett brott eller beroende på nationalitet.
Utan tvivel är denna diskriminering helt oacceptabel.
Avslutningsvis innebär initiativet ett stort framsteg i skapandet av ett europeiskt straffrättsligt område, även om det är ett delområde och begränsat.
Det svarar mot de verkliga behov som ett stort antal europeiska medborgare har, som hittills varit praktiskt taget hjälplösa då de utsatts för ett brott utanför den stats territorium där de vanligen har sitt hemvist.
Som positiva beståndsdelar i detta initiativ vill jag uppmärksamma definitionen av begreppet offer och antagandet av åtgärder som är väsentligen sammanlänkade med den totala uppmärksamhet som man bör ge brottsoffret.
Med grund i allt detta har de flesta ändringsförslag som tas upp i detta betänkande gjorts i syfte att den person som utsatts för ett brott skall respekteras och få sina rättigheter erkända, att hänsyn tas till denna persons intressen och speciella omständigheter.
Den person som utsatts för ett brott skall kunna bibehålla sin värdighet, garanteras sina rättigheter att informera och bli informerad, tillgång till rättvisa och att ersättningen för de skador som lidits skall vara omedelbar, fullständig och effektiv.
