# ID: svediakorp-gov407483
# author: Blokland (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-12-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 382
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Med anledning av Trakatellis betänkande om förlängningen av befintliga europeiska åtgärdsprogram på folkhälsoområdet vill jag uttrycka min oro över åt vilket håll den europeiska folkhälsopolitiken utvecklas.
Utgångspunkterna för den europeiska folkhälsopolitiken kan vi läsa i artikel 152 i Amsterdamfördraget: " gemenskapens åtgärder utgör ett komplement till den nationella politiken. (...)
I dessa åtgärder ingår bekämpandet av stora hot mot hälsan. "
Dessutom vill jag peka på subsidiaritetsprincipen som innebär att icke-gränsöverskridande åtgärder bör vidtas av medlemsstaterna.
Så vitt jag kan se har det dock på senare tid varit tal om en profilering av folkhälsan som en fråga som är relevant för hela Europa, medan den utvecklingen strider mot fördraget.
Europeisk folkhälsopolitik blir relevant först när det får en gränsöverskridande karaktär eller om medlemsstater inte kan utföra en viss uppgift själva.
Exempel på det är lagstiftning avseende gränsöverskridande transport av organ, vävnader och blod av mänskligt ursprung och läkemedelsprogrammet för föräldralösa barn.
Eftersom medlemsstaterna i dessa frågor behöver bistå varandra, så är jag i de fallen för ett gemensamt europeiska handlingssätt.
Vid bekämpande av problem som till exempel cancer, aids och narkotikamissbruk behövs inget sådant handlingssätt.
Mervärdet gentemot medlemsstaternas insatser är inte särskilt stort.
Särskilt när det gäller information och upplysning är medlemsstaternas nivåer att föredra framför den europeiska nivån.
Europeiska unionen skulle med avseende på folkhälsofrämjande kunna göra mer för kandidatländerna, där till och med den grundläggande hälsovården är bristfällig.
Dessutom kan relativt enkla sjukdomar inte behandlas på grund av brist på pengar och andra resurser.
Dessutom är jag oroad över det faktum att de olika hälsovårdssystemen i Europeiska unionen tas upp i nya förslag som skall behandlas inom kort.
Möjligen kommer då nationella system att ifrågasättas eller till och med angripas i framtiden, vilket jag tycker är en oönskad utveckling.
Sammanfattningsvis, fru talman, måste jag säga att utvecklingen inom folkhälsosektorn i Europeiska unionen går för långt för mig.
Folkhälsa är nationell politik och det måste så förbli.
Därför är jag inte för folkhälsoprogram som kan användas som en ansats för att angripa den nationella politiken, medan de nu aktuella programmen knappast har något mervärde jämfört med medlemsstaternas insatser.
