# ID: svediakorp-gov407345
# author: Coûteaux (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-30
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 434
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade kolleger!
Vi har inte bifallit Broks betänkande och inte heller Lalumières betänkande.
Skälet är inte bara deras innehåll, utan även ämnet för dem, det vill säga den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi har alltid tyckt att den är en chimär, vilket visar sig åtta år efter det att den antogs genom Maastrichtfördraget.
Som en ironisk anekdot vill jag påminna om artikel J 2 tredje stycket i Maastrichtfördragets femte avdelning: " Medlemsstaterna skall se till att deras nationella politik överensstämmer med de gemensamma ståndpunkterna ".
Inte en enda gång har denna artikel iakttagits, vilket för övrigt även gäller övriga artiklar under avdelning 5.
Tvärtom har den oavbrutet kränkts, senast i raden i samband med Londons erkännande av Nordkorea, som föranledde unionens tjänstgörande ordförande att beklaga detta fel, som han - med egna ord - kallade exceptionellt, innan Berlin tre dagar senare följde London i spåren, uppenbarligen utan att ens ha bemödat sig om att informera det franska ordförandeskapet.
Över allt detta vilar ett löjets skimmer, och i grund och botten är det bara ytterligare ett misslyckande för detta stackars europeiska bygge, eller kanske skall man snarare kalla detta europeiska rivningsarbete.
Jag tänker exempelvis på den reform av institutionerna som utlovades 1995, därefter 1997 och som när det kommer till kritan fortfarande verkar stå still några dagar innan toppmötet i Nice, ett möte som bara kommer att innebära en ytterligare besvikelse att lägga till vårt velande i fråga om utvidgningen, som också den utlovades för tio år sedan, för att inte tala om den långa raden och högarna av nederlag i fråga om euron.
Men detta är bara exempel.
Jag skulle kunna tala om de minskade anslagen till Meda-programmet och Europeiska utvecklingsfonden.
En enda sak i dessa betänkanden är värd att komma ihåg, och var det bara var för den sakens skull, skulle vi behöva rösta nej.
Det är åberopandet an Nato, som är närmast ett rituellt åkallande, eftersom det enda Brok egentligen lyckas lägga på pluskontot för 1999 är Kosovokrisen.
Det skall sägas att européerna denna gång hittade en herre, nämligen Washington, och att Europa tack vare de generösa amerikanarnas sluttropp till sist lyckades ena sig.
Jag upprepar: allt detta är löjeväckande och när historikerna skriver ned Europas historia för det tjugonde århundradet tror jag inte att de kommer att nämna varken GUSP eller Nationernas förbund, och lika gott är nog det.
