# ID: svediakorp-gov407245
# author: Kinnock (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,608
# sentences: 50
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag har tänkt på den mycket förnuftiga åsikt, bland andra, som van Hulten uttryckte tidigare i dag, när jag försökt att förklara det faktum att kammaren, inklusive jag själv, vid ett tidigare tillfälle hade glädjen att lyssna på en utdragen debatt om utrikespolitiska frågor.
Skillnaden mellan den tid som avsatts till denna debatt och den tid som avsatts till den här debatten och tillfället då de ägde rum, vill jag påpeka för van Hulten, är mycket lätt att förstå.
Utrikesfrågor är viktiga och intressanta för Europaparlamentet, och eftersom jag själv haft ett livslångt intresse för sådana frågor, tror jag att detta är en korrekt förklaring.
För Europaparlamentet utgör reformerna en viktig fråga som man i egenskap av budgetmyndighet och lagstiftare har inflytande över.
Detta förklarar rent politiskt varför de utrikespolitiska frågorna får två timmar och kommer först, och reformerna får en timme och kommer tvåa.
Ju mer makt man har över en fråga, desto senare behandlas den under kvällen.
Herr talman!
Jag är mycket tacksam över att genom denna debatt få möjlighet att kommentera det utmärkta arbete som utförts av parlamentets fyra föredragande, de fyra musketörerna, om kommissionens vitbok om reformen.
Det är också på sin plats om jag ger en uppdaterad bild av den senaste utvecklingen i samband med genomförandet av vår strategi för tillämpning av moderniserande förändringar och för utarbetande av ytterligare förbättringar, som vi redovisade genom vår strategi för åtta månader sedan.
Det gläder mig mycket att min kollega, Michaele Schreyer, har haft möjlighet att närvara här i dag och naturligtvis kommer hon att kommentera de delar av betänkandena som särskilt har anknytning till hennes budgetportfölj.
Låt mig börja med att rapportera till kammaren att kommissionen vid sitt förmiddagssammanträde i dag, som van Hulten sade tidigare, antog ett förslag till ett interinstitutionellt avtal, genom vilket man inrättade en rådgivande grupp för normer i offentlig förvaltning, som skisserades i åtgärd 1 i åtgärdsprogrammet i samband med vitboken.
Man antog en preliminär strategi för decentralisering och förenkling av förfarandena i samband med beslutsfattande - någonting som till sist kommer att resultera i en betydande förbättring av kommissionens produktivitet och minskning av de byråkratiska skikt som alla med rätta talar om.
Kommissionen antog i dag också viktiga förslag som har att göra med reformeringen av strategin för mänskliga resurser.
Strategidokumenten i detta sammanhang behandlar disciplinfrågor, uppgiftslämnande och lika möjligheter.
De kommer att utgöra den formella grunden för de rättsligt sett obligatoriska samråden mellan kommissionen, dess personal och företrädare för personalen, som naturligtvis kommer att äga rum under de kommande månaderna.
Genom vårt förhållningssätt till disciplinära förfaranden, föreslår vi åtskilliga nödvändiga förändringar, som även omfattar förbättringar och omstrukturering av de disciplinära förfarandenas utredningsfas, som kommer att handhas av en särskild tjänst.
Dessa omfattar: Att göra disciplinnämnden till ett permanent och yrkesmässigt organ, med en extern kvalificerad sakkunnig som ordförande; förbättring av de bestämmelser som styr berättigade avstängningar av tjänstemän, inklusive de som är svarande i brottmål vid nationell domstol; stärkande av den viktiga samordningen mellan kommissionen och OLAF, samtidigt som man inte äventyrar OLAF: s nödvändiga oberoende; justering av förteckningen över möjliga åtgärder, för att anpassa dem bättre till varje bevisad överträdelse av tjänsteföreskrifterna.
Alla dessa förslag syftar till att göra det möjligt för kommissionen och de övriga EU-institutionerna, inklusive parlamentet, att förbättra yrkesskickligheten, samstämmigheten och snabbheten i samband med de disciplinära förfarandena, och att detta sker utan att den anklagade drabbas av orättvisa eller förlust av rättigheter.
Genom dokumentet om uppgiftslämnande föreslås ett system som står sig väl i jämförelse med de bästa befintliga metoderna i medlemsstaterna.
Man föreslår en integrering av den befintliga OLAF-förordningen, rörande obligatorisk uppgiftslämning, i tjänsteföreskrifterna.
Man fastställer rätten till en skyddad karriär för uppgiftslämnare som lämnar uppgifter av verklig betydelse på ett ansvarsfullt sätt.
Man fastställer skyddande bestämmelser mot bagatellartade eller illvilliga uppgifter.
Man betonar ansvaret för dem som tar emot uppgifter om möjliga oegentligheter att agera snabbt, seriöst och effektivt.
Man definierar många tydliga förfaranden genom åtskilliga kanaler för rapportering av påstådda oegentligheter inom eller utanför en institution där tjänstemannen är anställd.
Förutom rätten att lämna uppgifter till OLAF och till personer inom hans eller hennes institution, kommer tjänstemannen också att ha rätt att rapportera misstankar och bevis till ordförandena i rådet, detta parlament, kommissionen eller revisionsrätten, eller till Europeiska ombudsmannen.
Tillhandahållandet av externa kanaler kommer att bli en stor förändring som sker efterhand, och som jag är säker på kommer att bli till nytta för institutionerna och deras personal, Europeiska unionen och, naturligtvis, allmänheten.
Till sist, genom dokumentet om lika möjligheter lägger vi fram särskilda strategiförslag för att säkerställa rättvisa förhållanden vid anställning, så att uppenbara orättvisor som drabbat kvinnor, personer från etniska minoriteter och funktionshindrade, kan hanteras effektivt utan att äventyra de formella meriterna.
I samband med dessa dokument har vårt syfte återigen varit att följa de bästa metoderna i medlemsstaterna.
För att spara tid och se till att portföljrelevansen följs, hoppas jag att kammaren accepterar att det vid denna tidpunkt är bäst att överlämna de starkt framträdande frågor som tagits upp i Guy-Quints mycket grundliga och mycket konstruktiva betänkande från budgetutskottet och även de frågor om ekonomisk förvaltning som belyses i Pomés Ruiz lika produktiva betänkande, till min kollega kommissionär Schreyer.
Om jag hade haft mer tid till mitt förfogande hade jag, naturligtvis, gladeligen kommenterat de aktuella frågorna, men jag är säker på att det kommer fler tillfällen.
För tillfället kommer jag emellertid bara att koncentrera mig på en av Pomés Ruizs punkter, som tagits upp av andra ledamöter under denna debatt, dvs. hans fråga om varför kommissionen inte gått vidare med förslaget som lagts fram i en rad betänkanden från budgetkontrollutskottet om att det bör finnas en separat kammare för disciplinära utfrågningar när det rör oegentligheter som har samband med budgeten, antingen vid revisionsrätten eller vid domstolen.
Jag tror att van Hulten tog upp frågan igen under debatten.
Det är en välgrundad fråga och det finns i själva verket två skäl till att inte ta upp förslag om att kommissionen bör anlita denna typ av externa institutioner.
För det första kom den oberoende expertkommittén fram till - med rätta, anser jag - att sådana organ bör finnas inom organisationen, inte minst därför att fördragen ger mycket specifika roller till de andra två institutionerna när det gäller övervakningen av de finansiella konsekvenserna och legaliteten hos kommissionens disciplinära beslut.
Det skulle skapa ohållbara intressekonflikter, för att inte säga vissa konstitutionella övningar, om någon av dessa rättsliga instanser skulle delta direkt i kommissionens interna förfaranden.
Dessutom skulle sådana förändringar uppenbarligen bara bli möjliga om man ändrade fördragen.
För det andra, att rent praktiskt dela upp ett disciplinärt mål i dess finansiella aspekter och övriga beteendeaspekter, i och med att dessa behandlas i olika institutioner, skulle få den mycket oönskade effekten att åstadkomma ett avsevärt förlängt disciplinärt förfarande.
Jag hoppas att kammaren håller med om att dessa skäl är sunda, som dokumentet om disciplinfrågor visar.
I de flesta medlemsstater och i alla internationella organisationer, är det institutionen själv som har ansvaret för att besluta om disciplinära åtgärder mot sin personal.
Vi har en stark tro att detta även bör vara fallet i alla Europeiska unionens institutioner.
När jag nu tar upp frågorna om de nationella regeringarnas resurser och frågorna om de mänskliga resurserna i Lamassoures och Harbours betänkanden, beklagar jag verkligen att jag inte har tillräckligt med tid för att nu hinna göra tillräckligt djupgående kommentarer - vilket dessa betänkanden hade varit värda.
Vare det nog sagt vid detta tillfälle att jag verkligen välkomnar båda dessa betänkanden.
Jag tackar herr Harbour för det mycket positiva och tankeväckande förhållningssätt som han och hans utskott haft till de komplexa frågor som har att göra med moderniseringen av strategin för de mänskliga resurserna, både inom kommissionen och EU: s övriga institutioner.
Betänkandet har gett oss ytterligare och oerhört användbara grunder för diskussioner på många av de relevanta områdena och den möjlighet som gavs genom utfrågningen om strategin för de mänskliga resurserna, som organiserades av Harbour, erbjöd metoder och idéer från den offentliga och privata sektorn som alla var oerhört upplysande.
Jag vill tacka Lamassoure för hans konstruktiva insikter och hans konstruktiva kommentarer om den konstitutionella ram inom vilken den nuvarande reformen nu håller på att genomföras.
Han riktar med rätta uppmärksamheten mot de breda frågorna och anser att det skulle ha varit bra om den kommande vitboken om god förvaltning hade föregått förslagen till reformering av förvaltningen.
Jag vill uttrycka min tacksamhet till alla ledamöter för det hårda och tankeväckande arbete om reformen som de utfört under de senaste månaderna.
Jag vill också tacka dem för kvaliteten hos de ytterligare bidrag som gjorts under debattens gång i kväll, och jag är naturligtvis glad, med rätta, att det hopp jag uttryckte förra året om att kommissionen och detta parlament skulle upprätthålla en allians för reformer, visat sig vara fullständigt realistiskt.
Jag vill även tacka parlamentet för detta och för ert tålamod i kväll.
