# ID: svediakorp-gov407224
# author: Richard (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,220
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Jag vill först och främst tacka för er omtänksamhet vad gäller sammanträdets längd, men ni vet, jag har 21 års parlamentariskt arbete bakom mig och är därför tålig för den sortens osäkra faktorer.
Jag vill bara tillägga ett par ord om synpunkterna angående Afghanistan, för att tala om att rådet har föresatt sig att sända humanitär hjälp så snart de operativa villkoren medger detta.
Jag skall sedan framföra några synpunkter om ett fåtal inslag, av naturliga skäl, i den mycket innehållsrika debatt som just har ägt rum kring betänkandena av ordförande Brok och fru Lalumière.
Betänkandenas allmänna innebörd tror jag får ett godkännande av en stor majoritet, vilket självklart uppmuntrar regeringarna i deras arbete och stöder rådet i Nice.
Först skulle jag vilja ta upp frågan om försvarsmedlens plats bland Europeiska unionens alla redskap och metoder.
Många talare har påpekat det: militära medel skall användas som en sista utväg, inom ramen för Europeiska unionens möjligheter.
Jag kan givetvis inte annat än insistera på den principen, som också regeringarna stöder.
Men låt oss ställa frågan vad " en sista utväg " betyder.
Som en sista utväg betyder att allt annat har misslyckats, och sådant händer.
Det upplevde vi i Europa för två år sedan, och för ett och ett halvt år sedan i Kosovo.
Alla politiska och diplomatiska ansträngningar och ekonomiska påtryckningar kunde inte förhindra ett våldsutbrott i Europas hjärta och en oacceptabel utmaning av alla europeiska värderingar.
Militär styrka är således bara en sista utväg.
Men om man vill att den skall kunna förhindra det oacceptabla, då måste den vara tillförlitlig och trovärdig.
Jag anser också att kombinationen av dessa olika medel är Europeiska unionens specifika tillhörighet och möjlighet och att det arbete som vi har framför oss, om denna politik framskrider och befästs, är att utveckla en verklig europeisk kultur för att förebygga och hantera konflikter.
Erfarenheter vi gjort, och som vi gör än i dag, framför allt på Balkan, visar att vi européer med vår konfliktfyllda historiska erfarenhet, förståelse för spetsfundigheter, stundtals hårdheter samt konfrontationer mellan samhällen, kan utveckla ett kunnande och aktningsvärda, respektabla, metoder i fråga om konflikthantering.
Frågan om fördubbling: jag skulle vilja betona att resurserna, dvs. de militära medel som nationerna frivilligt har gått med på att föreslå till denna förenade styrka, är samma kapacitet som de flesta av dessa nationer ställer till den atlantiska alliansens förfogande.
Styrkorna fördubblas inte.
Det är samma styrkor, med samma nivå av förberedelse och tillgänglighet som de flesta av våra nationer har - självklart med undantag för de nationer som inte är medlemmar av alliansen.
Men för de nationer som är medlemmar av den atlantiska alliansen sker ingen fördubbling av försvarsinsatserna, mellan de insatser som utgör ett stöd till den atlantiska alliansens aktioner och de som skulle kunna ställas till Europeiska unionens förfogande.
Begreppsfrågan: begreppet godkändes 1992.
Det är Petersberguppdragen.
Dessa uppdrag är föremål för ett gediget avtal mellan de europeiska regeringarna, och erbjuder handlingslinjer som jag tror är väl beprövade och i stor utsträckning godkända av den europeiska allmänheten.
Om det vidtas åtgärder skall dessa självklart beslutas av regeringarna i samförstånd, och, som flera talare har påpekat: skälet till att vi i våra uttalanden framhåller att det inte existerar någon europeisk armé är givetvis att det inte finns någon myndighet som står ovan nationerna och som skulle kunna tvinga dem att sätta in styrkor i vilken operation det än må vara.
Europa kommer således inte att bli en ny allians genom en utveckling som bygger på ofullständig information, vilket jag tror någon påpekade.
Den kommer att fungera på grundval av nationella beslut som fattas inom ramen för ett mellanstatligtsamarbete under de nationella parlamentens kontroll och med respekt för Petersberguppdragen, och i enlighet med principerna i Förenta nationernas stadga.
En av de utvecklingslinjer som den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken kommer att följa tror jag är att utgöra en extra kapacitet, ett konkret stöd till Förenta nationernas funktion, vilken är att lösa konflikter, även då man måste skilja krigförande parter åt.
Jag svarar på det här sättet på den synpunkt som en talare framförde, enligt vilken ett avtal skulle ha slutits i Saint-Malo mellan Förenade kungariket och Frankrike i syfte att begränsa Europaparlamentets rättigheter.
Det är inte vad det handlar om.
Det avtal som ingicks i Saint-Malo, och som framför allt var ett avtal mellan 15 nationer, innebär att om man vill att det skall finnas en verklig och effektiv handlingskapacitet i Europa ur försvarssynpunkt, då måste denna kapacitet ha en mellanstatlig grund.
Vi får inte glömma att vi i 50 år har tvekat och misslyckats med att ge Europeiska unionen ett minimum av kapacitet för att inte vara ett maktlöst vittne till kriser där våld bryter ut.
Den enda möjlighet som existerar i dag är en mellanstatlig insats.
Den passar alla våra demokratiska nationer, eftersom den förbehåller dem den yttersta rätten att fatta beslut om att använda våld.
Det stämmer således att den parlamentariska kontrollen väsentligen utövas inom nationerna, på grund av detta val om mellanstatlighet.
Jag kan för övrigt konstatera att det i rådets alla ståndpunkter inte finns och inte kommer att finnas ett budgetärt åtagande för Europeiska unionen att finansiera någon som helst militär verksamhet.
Betyder detta att en dialog om försvars- och säkerhetsfrågor mellan rådet - regeringarnas företrädare - och Europaparlamentet är omöjlig?
Det förefaller som om den här diskussionen, som gläder alla, ger ett första bevis på motsatsen.
Jag tror att en positiv dialog kommer att utvecklas.
Varför?
Jo, för om vi förhåller oss konsekventa till de beslut som fattats, kommer Europeiska unionens ansvar, trovärdighet och inflytande i kriser gradvis att öka.
Vi kommer inte längre att vara vilken kommentator som helst.
Följaktligen kommer fördjupade politiska diskussioner att utvecklas hos allmänheten, i våra parlament och även här, om vad det är som står på spel i en konfliktlösning mot bakgrund av en fullständig uppsättning medel, där militärt våld endast är en beståndsdel.
Värdet av de principer och reflektioner som betänkandet av ordförande Brok och det av Lalumière bidrar med visar redan, förebådar, hur innehållsrika dessa debatter skulle kunna bli.
Det återstår fortfarande att utarbeta former av närmande till de nationella parlamenten, men det som under alla omständigheter ligger inom räckhåll för oss, och som utgör en vändpunkt som jag tror att vi alla kan glädja oss åt, är att de 15 nationer som är medlemmar av denna union, som redan har skapat en politisk realitet med en positiv inverkan på de globala inflytandeförhållandena; dessa 15 nationer har valt att förse sig med medel för att agera tillsammans i den händelse våldet skulle utmana våra värderingar.
De gör detta på grundval av våra gemensamma värderingar.
Jag tror att det är en bra nyhet.
(Applåder)
