# ID: svediakorp-gov407196
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,417
# sentences: 87
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Jag kanske kan börja med att kommentera vad min hedervärde vän Hume just har sagt.
Han har gjort mer än de flesta som en personifierad version av konfliktlösning i en del av världen som jag känner till väl, och som fått en passande uppmärksamhet för sina initiativ världen runt.
Han har naturligtvis rätt i det han säger om Europeiska unionens bidrag till konfliktlösning.
En japansk-amerikansk forskare skrev 1989 en bok med den olyckliga titeln " The End of History ".
Som vi alla känner till har vi bevittnat ganska mycket historia sedan 1989, men när det gäller en sak hade han helt rätt, och det var att vi 1989 såg slutet på en särskilt tråkig, och alldeles för långvarig, period i den europeiska historien.
Vi känner alla till att skälet för Europeiska unionens tillblivelse, grundarnas viktigaste mål, var att förhindra att Europas skulle slita sig självt i stycken genom ytterligare ett inbördeskrig.
Detta är inte det sämsta man åstadkommit under de senaste åren, eftersom vi har stärkt den liberala demokratin över hela vår kontinent, vilket är den storslagna uppgift som det franska ordförandeskapet kommer att se till att vi genomför i Nice.
Vi står nu inför problemet att se till att, när vi talar om konsolidering av liberaldemokratin i Europa, vi avser hela den europeiska kontinenten, eftersom detta är vad utvidgningen och utvidgningsprocessen går ut på.
Detta är skälet till varför utvidgningsprocessen inte bara är en strategisk fråga - inte bara en ekonomisk fråga för oss, utan också en moralisk fråga - en fråga som ligger mycket nära det som den hedervärde ledamoten talade om när han hänvisade till konfliktlösning.
Det föll sig så att jag inte diskuterade detta och jag bör svara min hedervärde vän, Brok, och hedervärda fru Lalumière, och tacka dem för deras utmärkta betänkanden.
Dessa och de resolutionsförslag som bygger på dem, ger oss en del oerhört ambitiösa riktlinjer för vårt framtida arbete.
Jag är tacksam över att de på det hela taget är mycket positivt inställda till Europeiska unionens åtgärder i förhållande till tredje land, eftersom dessa utvecklats av rådet, kommissionen och, sedan hans tillträde för drygt ett år sedan, min kollega, Javier Solana.
Jag stöder verkligen till största delen innehållet i dessa resolutioner och betänkanden.
Dt skulle inte vara förnuftigt att i kväll försöka diskutera alla de punkter som tagits upp i dessa betänkanden och resolutioner, och det är inte heller rätt tidpunkt att försöka segla runt hela världen i en diskussion om vår utrikespolitik.
Jag vill i stället göra en del kommentarer till vissa viktiga delar av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som betonas i de två betänkandena.
Precis som ministrarna påpekat i sina utmärkta tal, har vi under de senaste veckorna bevittnat en viktig utveckling när det gäller att stärka Europas bidrag till sin egen säkerhet.
Jag vill inte ta upp de frågor som de har diskuterat och inte heller är, som jag mycket ofta har klargjort, de militära aspekterna en fråga för Europeiska kommissionen.
Den enda sakkunskap som jag möjligen skulle kunna tillföra debatten, är den jag skaffat som högsta befälhavare för garnisonen i Hong Kong.
Detta är, helt riktigt, en fråga för medlemsstaterna.
Det är också en fråga som ministrarna skall fatta beslut om.
Det är ingen fråga för kommissionärerna.
Jag tycker att en del uppmärksamhet som skapandet av denna styrka har fått i mitt hemland är mycket upprörande.
Man säger att det undergräver Nato, men Nato har, naturligtvis, gjort det fullständigt klart att man stöder de europeiska ministrarnas avsikter.
Man har sagt till oss att Förenta staterna motsätter sig utvecklingen.
En brittisk tidning skrev i en rubrik i söndags, " Förenta staterna drar sig ur Nato om EU-styrka blir verklighet ", men Förenta staternas förvaltning stöder starkt initiativet.
Det har man sagt vid upprepade tillfällen.
Varje gång en medlem av den amerikanska förvaltningen påpekar hur mycket de stöder Europas avsikter, dyker någon upp från media i mitt hemland och säger att de egentligen inte förstår sitt eget bästa.
Varje gång detta sker träder någon annan fram, vanligtvis från en tidigare förvaltning eller från en sedan länge passerad period i våra transatlantiska förbindelser, för att säga att saker och ting har förändrats och att detta verkligen skulle vara skadligt för förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna.
Något som är fullständigt klart är detta: Det som framför allt skulle skada förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna är om vi inte skulle gå vidare med våra förslag - om vi inte skulle lyckas att uppnå vad vi föresatt oss.
För det andra är det en annan sak som vi måste förtydliga.
Det är ingen som antyder att Förenta staterna har för avsikt att eller vill minska sitt strategiska engagemang i Europa.
Vad man i allt högre grad inser är att det kommer att bli, och det är förståeligt, en växande motvilja från den amerikanska allmänhetens sida när det gäller att sätta amerikaners liv på spel i samband med interventioner i blodiga, små europeiska tragedier.
Jag var i Förenta staterna under debatterna på " Larry King Live ", och på många andra platser under upptakten till bombningarna av Jugoslavien under Kosovokrisen.
Det var just denna andemening som vid denna tidpunkt genomsyrade alla dessa diskussioner och debatter.
Det finns många bevis för, som jag har nämnt, att om vi inte gör mer för oss själva så kommer detta att få mycket skadliga konsekvenser för våra förbindelser med Förenta staterna.
Nu senast i Bosnien bevittnade vi en situation då vissa av våra soldater mycket ofta hamnade i oacceptabla lägen, inte bara ur en militär synvinkel, utan även ur en moralisk.
Det som hänt i Kosovo understryker betydelsen av att Europa gör mer för sig självt.
Vi försöker nu att göra det, och det är uppriktigt sagt både enfaldigt och illvilligt att antyda att detta är ett skapande av en europeisk armé eller ett försök att sparka ut amerikanerna ur Europa.
Jag instämmer fullständigt i det som min hedervärde vän Brok sade i sina övergripande slutsatser om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi har kommit långt sedan beslutet i Maastricht 1991 om att ta steget från politiskt samarbete till en gemensam utrikespolitik.
Det återstår mycket att göra i samband med utvecklingen av en stark gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Det finns behov av ytterligare förstärkningar av sammanhållningen och effektiviteten när det rör Europeiska unionens förbindelser med tredje land som omfattar alla pelare.
Erfarenheterna under de senaste åren har klargjort att Europeiska unionens utrikespolitiska åtgärder är mer än bara en sammanställning av fastställd politik och tekniskt samarbete.
Vi måste integrera tre delar till en sammanhållen helhet, gemenskapspolitiken, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, inklusive den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, och nationella åtgärder som vidtas av medlemsstaterna.
Det måste formas ett förnuftigt och lyhört partnerskap i samband med utrikesfrågor mellan unionens institutioner, inklusive parlamentet, och en mycket nära samordning med medlemsstaterna.
Vår utmaning är att se till att världens största handelsgrupp och givare av utvecklingsbistånd också gör sig gällande politiskt.
Vi kan ge ett verkligt bidrag och vi får inte vara rädda att göra det.
För gemenskapen innebär detta att vi skall reformera vårt bistånd till tredje land, förbättra våra interna förfaranden och skapa en ram inom vilken vi kan mobilisera hela skalan av gemenskapsinstrument som stöd till våra avtalade utrikespolitiska mål.
Vi försöker inte att få nya behörighetsområden.
Vi behöver inte det, men vi vill utöva de maktbefogenheter vi redan har enligt fördraget på ett effektivare sätt, och jag har all förståelse för Europaparlamentets önskan att göra samma sak.
Minister Vedrine pekade i sina kommentarer på den betydelse vi har tillmätt reformeringen av våra utrikespolitiska åtgärder och att genomförandet av våra program sker på ett mycket effektivare och klokare sätt.
Jag har ett flertal gånger uttalat mig i frågan inför parlamentet och jag har inte för avsikt att i dag fördjupa mig i frågan.
Vi har emellertid gjort framsteg, och det har först och främst att göra med det ledarskap som det franska ordförandeskapet har visat upp.
Vi har arbetat oerhört effektivt tillsammans för att försöka se till att Europas skattebetalare får den typ av program som de har all rätt att få, och att biståndsmottagarna i länderna runt om i världen får den hjälp de behöver så snabbt som möjligt, genom att stödja de projekt som ger mest utdelning.
Jag noterar att den hedervärde ledamoten i sitt betänkande efterlyser gemensamma strategier för Afrika, Latinamerika och västra Balkanområdet.
Om vi för ett ögonblick dröjer kvar vid frågan om västra Balkanområdet, så anser jag att det är svårt att acceptera att vi behöver en gemensam strategi för detta område - vi har faktiskt en ganska bra strategi för västra Balkanområdet.
Det återspeglades i den rapport som Javier Solana och jag gjorde för rådets räkning tidigare i år.
Utmaningen för oss nu är att hålla fast vid denna strategi, se till att vi kan få denna strategi att fungera och se till att, genom att hålla dörren öppen för närmare förbindelser med den europeiska familjen, vi kan hjälpa dessa länder att genomföra de ekonomiska och politiska förändringar och reformer som krävs för att säkra deras stabilitet och långsiktiga välstånd.
Jag vill tacka den hedervärda ledamoten, Lalumière, för att hon belyst rapporten om konfliktförebyggande åtgärder, som kommissionen håller på att utarbeta tillsammans med den höge representanten till Europeiska rådets möte i Nice.
Kommissionen har för avsikt att i vår följa upp denna gemensamma rapport med ett meddelande om den övergripande integrationen av konfliktförebyggande åtgärder i planeringen av våra program för bistånd till tredje land.
När det rör krishantering antog kommissionen den 27 september ett förslag till beslut om upprättande av en gemenskapsmekanism för samordning av räddningstjänstinterventioner i nödsituationer.
Detta förslag till beslut ligger nu på rådets bord och jag hoppas att det godkänns inom kort.
Genom förslaget till förordning om upprättande av en mekanism för akuta ingripanden, som bör antas vid årets slut, kommer det att bli möjligt för kommissionen att under en budgetpost och en rättslig grund genomföra en rad åtgärder samtidigt, för att på så sätt snabbt kunna ingripa i en krissituation med en mängd olika instrument.
Jag vill bara upprepa en sak om denna - det handlar om en mekanism för akuta ingripanden.
Detta är vad kommissionen vill ha.
Kommissionen deltar inte i skapandet av en snabbinsatsstyrka.
Jag hänvisar återigen till media i mitt hemland, som i bland inte är helt balanserad och objektiv, och som verkar ha problem med att förstå denna skillnad.
Vi vill ha en administrativ åtgärd, en administrativ åtgärd som gör det möjligt för den ibland långsamma kommissionen att agera snabbare vid en krissituation.
Inte ens med våra tungrodda förfaranden i kommissionen, behöver vi en styrka på 60 000 man för att vi skall kunna uppfylla våra mål.
Vi behöver emellertid parlamentets stöd för att hjälpa oss att få igenom dessa förslag till förordningar så snabbt som möjligt.
Precis som ministern vill jag bara säga ett par ord som svar till den hedervärde ledamoten, Brok, om Afghanistan.
Vi är, just som ministern sade att han var, oroade över den senaste tidens uppblossande strider i nordöstra Afghanistan, och oroade över den därmed förvärrade humanitära situationen för befolkningen, av vilka flera tusen varit tvungna att fly från sina hem för att undvika konflikten.
Genom sin gemensamma ståndpunkt om Afghanistan av den 14 januari i år, har Europeiska unionen bl.a. åtagit sig att få till stånd en hållbar fred i Afghanistan.
I detta sammanhang stöder Europeiska unionen Förenta nationernas centrala roll genom sitt särskilda sändebud, Vendrell, i försöken att föra samman de stridande parterna och därigenom upprätta en bred regering i landet.
Europeiska unionen har också uppmuntrat andra fredsinitiativ, inklusive de från 6 + 2-gruppen, från den f.d. kungen och från Islamiska konferensen, i sina försök att medla för att uppnå fred i Afghanistan.
Samtidigt fortsätter Europeiska unionen att uppmana berörda länder att stoppa användningen av sin militära, halvmilitära och underrättelsepersonal i Afghanistan och stoppa tillhandahållandet av allt övrigt militärt stöd till parterna i den afghanska konflikten.
När det gäller tillhandahållandet av bistånd, har kommissionen främst genom sitt kontor för humanitärt bistånd, ECHO, gjort en rad specifika interventioner i år som syftar till att lindra båda effekterna av den katastrofala torkan i landet genom att stödja - genom tillhandahållande av medel för livsmedelssäkerhet och utrustning inför vintern - de befolkningsgrupper som fördrivits p.g.a. striderna i den nordöstra delen av landet.
Hittills i år har dessa åtaganden och de som håller på att förberedas uppgått till mer än 14 miljoner euro.
Medlemsstaterna har dessutom gett enskilda bidrag som skall läggas till denna summa.
Låt mig till sist understryka vad andra redan har nämnt.
Vi har nått väldigt långt på en anmärkningsvärt kort tid.
De som i bland anklagar Europeiska unionen för stelhet, för att inte kunna ta initiativ, för att inte ha några visioner, för att inte utvecklas och reagera på den moderna världens problem, bör kanske ta en titt på de framsteg som gjorts under de senaste månaderna under en mycket kort period, i samband med skapandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som har sin egen okränkbarhet och mycket långtgående potentiella värde.
Det är ett anmärkningsvärt bidrag.
Jag hoppas att vi i kommissionen skall kunna ge ett bidrag till en förnuftig diskussion om konfliktförebyggande åtgärder.
Vårt andra viktiga bidrag är att visa att vi kan hantera de uppgifter som vi redan fått på ett mycket mer kompetent sätt framöver, i jämförelse med hur vi hanterat dem tidigare.
(Applåder)
