# ID: svediakorp-gov407194
# author: Richard (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,532
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
När jag nu vänder mig till er är jag medveten om att jag deltar i en för Europas liv betydelsefull händelse, eftersom jag tror att det är första gången en försvarsminister talar här i parlamentet.
Den 24 oktober sammanfattade jag framstegen för Försvarseuropa i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik.
Jag gläder mig åt att fullfölja denna linje genom att i dag presentera resultaten av vår konferens om kapacitetsåtaganden den 20 november.
Till att börja med skulle jag vilja ansluta mig till formuleringen i er resolution av den 21 november om den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken.
Denna politik, säger ni, innebär inte en ambition att konkurrera med den atlantiska alliansen, som än i dag utgör grunden för dess medlemmars kollektiva försvar, eller att inrätta en permanent europeiskarmé.
Ordförandeskapet, och, tror jag, samtliga regeringar, delar denna bedömning.
Vårt mål är att till 2003 förvärva en kapacitet att få våra arméer att agera tillsammans för att uppfylla Petersberguppdragen, när Europeiska rådet beslutar att starta en militär operation under unionens ansvar.
På det viktiga området för militär kapacitet ställde våra stater upp ett övergripande mål i Helsingfors: från och med år 2003 skall vi vara i stånd att ställa upp en styrka som kan mobiliseras på 60 dagar och verka i ett år, så att vi kan uppnå nivån för en armékår, dvs.
60 000 soldater.
Dessa styrkor skall vara militärt självförsörjande och försedda med nödvändig kapacitet för order, kontroll, upplysningar och andra stödenheter, samt luftburet och marint stöd.
För ett år sedan beslutade våra medlemsstater även, också det i Helsingfors, att snabbt kunna fatta beslut om kollektiva kapacitetsmål ur strategisk synvinkel.
De 15 har fullgjort det svåra arbetet att överföra dessa mål i militära och tekniska termer.
Jag vill betona kvaliteten på det helt nya arbete som våra staters militära experter har gjort, under ledning av den interimistiska militära kommittén, vilken inrättades så sent som i mars.
Jag vill också understryka realiteten och effektiviteten i samarbetet med den atlantiska alliansen, som har möjliggjort fruktbara diskussioner om utvecklingen av denna nya kapacitet.
Nu har vi således grundliga handlingar om militär planering, vilka nyligen antogs av rådet (allmänna frågor).
Dels en kapacitetskatalog, dvs. ett dokument på 300 sidor som noggrant identifierar den militära kapacitet som unionen anser nödvändig för att fullgöra samtliga Petersberguppdrag.
Jag vill erinra er om hur mångskiftande dessa uppdrag är: humanitär hjälp, evakuering av invånare, konfliktförebyggande, men också att med våld särskilja krigförande parter.
Nu har vi en kapacitetskatalog.
Den har godkänts av hela unionen.
Vi har nu även en katalog över styrkor, vilken beaktar alla medlemsstaters erbjudanden om frivilliga bidrag.
Dessa bidrag, som bekräftades av de 15 vid konferensen den 20 november, utgör en reserv på fler än 100 000 man, ungefär 400 stridsflygplan och 100 fartyg.
Dessa bidrag gör det möjligt att på ett kvantitativt plan till fullo uppfylla det övergripande mål som slagits fast av rådet.
Jag skulle vilja göra två klargöranden angående dessa siffror, som givetvis skulle kunna följas av många andra siffror, men jag skulle vilja uttrycka mig koncist.
Dessa siffror rör ett arrangemang som skall kunna upprätthållas för en operation som Europeiska unionen bedriver i minst ett år, vilket innebär att varje nation skall förfoga över - i förhållande till sitt aviserade bidrag - en reserv som medger nödvändiga uttag.
Men även om jag nämnde siffran 100 000 militärer, betyder inte det att vi har ambitionen att överskrida det mål som fastställdes i Helsingfors, utan att vi skall ha en reserv med olika kvalifikationer och specialiteter, som kan garantera att rådets mål på 60 000 man kan uppnås, oavsett operativt ändamål.
Jag skulle med ett par ord vilja kommentera dessa siffror för att betona det faktum att om Europeiska unionen har fattat beslut om att förse sig med en kapacitet, kan den inte göra det på ett fiktivt plan.
Dessa styrkor måste vara solida och trovärdiga, eftersom alla här kan föreställa sig, det kan jag intyga av personlig erfarenhet, att när en demokratisk politisk makt står inför en våldssituation som den inte kan bortse från utan att reagera; när en demokratisk politisk makt beslutar att sätta in styrkor kan den inte unna sig lyxen att sätta så pass viktiga saker på spel.
Den måste vara säker på sina styrkors trovärdighet.
Resultatet av denna åtagandekonferens går längre än den katalog jag nyss nämnde.
Vi har i själva verket ingått en överenskommelse för att fullfölja arbetet med att kvalitativt förbättra dessa styrkor.
Medlemsstaterna har förbundit sig att göra insatser på medellång och lång sikt för att stärka sin kapacitet, såväl den operativa som den strategiska kapaciteten.
Vi har särskilt åtagit oss - inom ramen för de pågående reformerna av våra väpnade arméer, vilka Lalumière nämnde för en stund sedan - att fullfölja förstärkningen av vår egen kapacitet och att samordna befintliga projekt genom att verkställa nationella eller multinationella lösningar för att stärka våra styrkors prestationer.
Det handlar framför allt om att kunna ställa upp styrkorna snabbare och att förbättra varaktigheten och samordningen, vilket vi kallar de europeiska styrkornas samverkansförmåga.
Det handlar om att förstärka vår strategiska kapacitet, i synnerhet den strategiska rörligheten, för att snabbt kunna transportera nödvändiga styrkor till ett interventionsområde, upprätta militära staber för order till och kontroll av styrkorna samt medel för att hålla dem underrättade.
Till sist vill vi stärka en viss kapacitet för de europeiska styrkornas operativa insatser.
Man har särskilt identifierat spaning och undsättning i strid, försvarsinstrument mot markrobotar, precisionsvapen, logistiskt stöd.
Här återfinner ni en stor del av de förslag som ni framförde i er resolution av den 21 november.
Jag skulle vilja göra en annan kommentar om det övergripande projektet att förbättra den europeiska kapaciteten.
Somliga kommenterar den som en illustration av européernas brister och svagheter.
Men jag kan konstatera att dessa brister och svagheter har funnits länge och att ingen har ägnat sig åt dem politiskt, åtminstone inte på europeisk nivå.
Den utveckling vi har satt igång gör det möjligt för européerna att ta sitt ansvar, att blicka mot framtiden då deras styrkor skall kunna användas för politiska, demokratiska mål, samt att anta resolutioner om frågor som under många år har legat i skymundan.
Det är således en ny dynamik som har satts igång, på grundval av en politisk viljehandling från medlemsstaternas sida.
Om den är långsiktig blir den trovärdig.
Därför har vi antagit en uppföljnings- och utvärderingsmekanism, som skall godkännas av rådet i Nice.
Denna mekanism gör att vi kan mäta våra framsteg.
Den grundas självklart på Europeiska unionens självständiga beslut och erkännandet av den frivilliga och politiska karaktären på ingångna förpliktelser.
På så sätt kan medlemsstaternas åtaganden jämföras med deras kommande beslut, och jag tror att det kommer att uppmuntra eller mana regeringarna att fatta lämpliga beslut.
Som ni kan konstatera har européerna beslutat att fullfölja en varaktig insats för att ge försvarets Europa en trovärdighet.
Detta förutsätter att fattade beslut genomförs snabbt.
Jag vill erinra om att våra 15 nationer har ställt upp målet att göra styrkan operativ redan 2003.
Vår önskan är att de ständiga organen inrättas så snart som möjligt efter toppmötet i Nice.
Under 2001 måste systemet göras operativt, och det blir en uppgift för våra vänner i det svenska ordförandeskapet, särskilt Europeiska unionens militära stab.
Den måste snabbt få förfoga över egen utrustning och giltiga förfaranden.
Från och med 2003, då de inrättade organen kommer att vara i stånd att fylla sina funktioner, kommer Europeiska unionen gradvis att få förmågan att uppfylla vissa av Petersberguppdragen.
Med dessa synpunkter, som med nödvändighet var koncisa och därmed ofullständiga, för att följa kammarens bestämmelser, kan man i dag sammanfatta de konkreta resultaten på kapacitetsområdet, vilka antingen redan har godkänts eller kommer att godkännas av Europeiska rådet i Nice.
Tillåt mig, herr talman, mina damer och herrar ledamöter, att med ett par ord ta upp den djupa politiska innebörden - som godkänts av en stor del av allmänheten - i denna nya uppgift, med vilken Europa förvärvar ett redskap för politiskt inflytande som det hittills har saknat.
Detta förverkligande stöds på en klarsynt vilja hos regeringarna, vilken utgör en kontrast till de många besvikelserna på det här området alltsedan det europeiska bygget inleddes.
För detta skulle jag vilja tacka mina kolleger, utrikes- och försvarsministrarna, som har möjliggjort detta ansenliga framsteg, och jag tackar självklart Europaparlamentet för dess intresse för detta nya och stora projekt.
