# ID: svediakorp-gov407190
# author: Brok (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,073
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande - herr ordförande i rådet (försvar), som jag gärna skulle vilja kalla er -, herr kommissionär!
Jag tror att utvecklingen av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken under loppet av detta år totalt sett kan bedömas vara utomordentligt positiv.
Jag vill, efter att vi alltid varit mycket kritiska gentemot kommissionen och rådet, genast i början säga att jag vill gratulera, ty det sätt på vilket Köln och Helsingfors stegvis genomfördes genom besluten under den senaste veckan, är resultatet av ett utmärkt arbete, till vilket jag vill gratulera alla deltagande.
Efter de dåliga erfarenheter som vi har gjort i f.d.
Jugoslavien, och efter de erfarenheter som visat att krigsförebyggande åtgärder och civil krishantering inte kan göra sig gällande, om man inte samtidigt kan ge uttryck för att man kan framtvinga dessa saker även med militära medel, så har de insikter som vi vunnit ändå lett till att regeringarna i de femton medlemsstaterna, rådet och kommissionen gjort avsevärda framsteg.
Jag hoppas att genomförandet av dessa beslut inte stannar kvar på papperet, utan att man nu även kan uppnå ett genomförande via de nationella budgetarna, vilket krävs här.
Hundratusen soldater gör ingen nytta, om de samtidigt är lama och blinda!
De är lama så länge som det inte finns nödvändig transportkapacitet i Europeiska unionen och dess medlemsstater.
De är blinda så länge som det inte finns nödvändiga intelligence-anordningar, exempelvis satellitsystem, för att på ett meningsfullt och förnuftigt vis sätta in dessa trupper, där så krävs.
Här instämmer vi också i att rangordningen är riktig.
Den militära insatsen är en last resort.
Det är vår huvudsakliga uppgift att genom en förnuftig förebyggande politik och en förnuftig civil krishantering se till att det överhuvud taget inte behövs någon insats av militära medel.
Jag anser att vi i den bemärkelsen också måste åstadkomma ett nära samarbete mellan Europeiska unionens institutioner och medlemsstaterna.
För den civila krishanteringen och de förebyggande åtgärderna, och alla de instrument som har med detta att göra, är i dag huvudsakligen gemenskapen ansvarig.
Europeiska unionen har i sin budget fyra gånger mer medel till förfogande för foreign aid än som finns i Förenta staternas budget.
Handelspolitiken ligger till stor del inom kommissionens ansvarsområde.
Jag tror att om detta samspel mellan civilt och militärt skall fungera, måste vi också se till att det inte finns någon institutionell dualism mellan dessa nivåer, utan att detta sammanförs.
Redan före Amsterdam var Europaparlamentets och även kommissionens uppfattning att vi helst skulle vilja ha en vice ordförande i kommissionen som var ansvarig för utrikespolitiken, och som samtidigt skulle ta på sig rollen som den höge representanten med en särskilt förpliktelse och förbindelse till rådet.
Detta var inte politiskt genomförbart, och därför har vi i dag två personer, som båda på sitt sätt gör ett utmärkt arbete.
Problemen uppstår inte på grund av dessa personer, utan i den institutionella väven, och vi måste försöka se till att de blir så små som möjligt.
För övrigt är det också Europaparlamentets uppfattning.
Europaparlamentet vill helt och hållet delta i denna politik, som det står i fördragen, som det kanske kommer att förbättras i Nicefördraget och som det står i det interinstitutionella avtalet mellan rådet, kommissionen och parlamentet beträffande Europaparlamentets budgetansvar när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik.
Det betyder att den civila krishanteringen också ligger inom Europaparlamentets budgetansvar, naturligtvis också inom rådets, medan försvarspolitiken stannar kvar inom det nationella parlamentets budgetansvar, ty arméerna är i dag ännu inga europeiska arméer, utan faller under de nationella regeringarnas och de nationella parlamentens behörighet.
Ordergivning om att sätta in styrkor är också ett nationellt ansvar, eftersom varje land suveränt avgör om det deltar i en aktion eller inte.
Efter att denna uppgiftsfördelning är helt klar måste vi se till att vi skapar en samtalsnivå mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten, så att vi som parlamentariker genom utbyte av information på skilda nivåer är i stånd att kontrollera respektive verkställande myndighet på ett förnuftigt sätt.
Beslut inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken är den verkställande myndighetens uppgift.
Vi beslutar om pengarna och kontrollerar om man hanterar dem förnuftigt och också att en förnuftig politik bedrivs.
Jag tror att det utvecklar sig ett förnuftigt koncept ur detta.
Här finns det redan samtal mellan Europaparlamentet och medlemsländernas parlament, för att man av detta skall åstadkomma en förnuftig utveckling.
När jag talar om organisation, då menar jag också att Europeiska unionen, som gör så stora ansträngningar, också borde få ansvaret för detta.
Jag ser att sakerna i exempelvis Kosovo inte fungerar tillräckligt bra och att vi snart behöver en samordnare för samordnarna, eftersom så många institutioner är delaktiga - inte de europeiska, utan många andra - och det måste vi få ordning på.
Jag har tagit upp detta i mitt betänkande bara som en delaspekt; det sammanfaller med kollegan Lalumières betänkande, som framställer denna punkt på ett mycket mer specifikt sätt.
Men vi vet att i många delar av världen, exempelvis i Mellanöstern eller med tanke på den stora krigsrisk som råder i t.ex.
Sydasien i samband med Kashmirkonflikten, att man alltså i världen väntar på att Europeiska unionen skall bli i stånd att ta på sig rollen som förmedlare, så att ansvaret på så sätt kan fördelas på fler skuldror.
Av den anledningen har vi ett stort mått av ansvar för att säkra freden både hos oss i Europa och i hela världen.
Jag hoppas att vi med dessa instrument stegvis kan klara av det allt bättre.
I detta sammanhang, herr rådsordförande, anser jag också att vi särskilt i Afghanistan, som det här handlar om, skall lämna vårt bidrag, så att detta mördande, som har ägt rum där i årtionden och som nu fortsätts av en människoföraktande regim gentemot den egna befolkningen, äntligen får ett slut och att människorna i Afghanistan kan leva i en förnuftig, fredlig och socialt rättvis värld.
Vi bör försöka att även där lämna vårt bidrag till detta.
(Applåder)
