# ID: svediakorp-gov407163
# author: Vedrine (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,070
# sentences: 88
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Jag skulle först vilja tacka parlamentsledamöterna: debatten har varit av mycket hög kvalitet.
Vi står inför ett toppmöte i Europeiska rådet som är verkligt viktigt och verkligt svårt, och vi har erfarenhet av att det uppstår ett slags allmän spänning i sådana fall, som man ibland t.o.m. kan uppfatta genom att leta noga i vissa tidningsartiklar - ibland - och det är inte något som förvånar erfarna européer.
Jag anser att debatten har varit av hög kvalitet, mycket välfylld och mycket värdefull.
Anledningen till att jag kom var för övrigt i huvudsak att lyssna till den.
Jag kommer att ta största möjliga hänsyn till denna debatt.
Jag har för avsikt att informera republikens president, som kommer att leda Europeiska rådets toppmöte i Nice, premiärministern och mina kolleger i rådet (allmänna frågor) nästa måndag.
I det avseendet var debatten mycket värdefull.
Trots att denna övning är mycket värdefull, då den väcker många relevanta frågor och förslag, vill jag framföra synpunkten att tonläget sammantaget är alltför negativt.
Jag anser inte att inläggens allmänna tonläge - även om de i övrigt är många och ytterst mångskiftande - att detta känsloläge exakt uttrycker verkligheten i Europa av i dag, som går framåt, som gör betydande framsteg.
Det finns således ett slags brist på proportioner mellan de farhågor som uttrycks - som jag självfallet lyssnar till och respekterar - och framstegen, som är avsevärda.
Jag skall som exempel återigen nämna den överenskommelse som uppnåddes om skatteharmonisering, för övrigt enhälligt.
Det är en överenskommelse som har sökt uppnå i flera år.
Jag tror t.o.m. att det var 1989 som vi talade om det för första gången.
Det krävs därför också, som en av er sade genom att anspela på den amerikanska optimismen och det sätt på vilket amerikanerna talar om sig själva; man måste också ha förmåga att värdera det som fungerar och det som går framåt.
När det gäller metod kan jag ärligt talat inte se hur man skulle kunna göra på något annat sätt när man har i uppdrag att svara för ordförandeskapet.
Detta uppdrag ger oss inte någon extra makt eller möjlighet att ersätta andra; det ger oss ett ansvar som vi åtar oss på bästa möjliga sätt.
Jag förstår inte vilken annan metod som skulle kunna väljas för att behandla så komplicerade frågor som institutionella frågor, än den som består i att ta itu med problemen i tur och ordning, att se vilka ståndpunkter var och en har, att försöka klargöra handlingsmarginaler, att fråga var och en vilka möjligheter till flexibilitet de har och att lägga fram förslag som tar hänsyn till detta.
Vi kan göra allt detta, men ordförandeskapet kan inte, när det känner sig blockerat med hänsyn till tillvägagångssätt och ambitioner, avstå från att ta hänsyn till medlemsstaternas ståndpunkter.
Det vore inte demokratiskt.
Ni vet mycket väl att det franska ordförandeskapet har varit initiativrikt när det t.ex. gäller stadgan.
Men vi tvingades konstatera att flera medlemsstater t.o.m. motsatte sig en stadga över huvud taget, om den skulle bli rättsligt bindande.
Vissa medlemsstater motsatte sig även att sociala frågor eller nya rättigheter skulle få ingå.
Vi var således tvungna att göra framsteg, vi var tvungna att hitta en kompromiss, och samtidigt verkligen komma ihåg att det i Europas historia finns politiska texter som har haft en avsevärd inverkan på idéer, mentaliteter och politiska framsteg, även om de i vissa fall inte hade varit eller då var rättsligt bindande.
Det är föredömet för en konstruktiv kompromiss.
När vi väl nådde ett samförstånd om den här texten, som för övrigt är en bra text, mycket väl förberedd av konventet, en text som är lätt att läsa, som har stil, då säger vissa länder: den måste integreras i artikel 6.
Vad gör ordförandeskapet, eftersom vi som land delar den uppfattningen?
Vi lade fram förslaget under diskussionerna och flera länder sade: " Nej, om ni insisterar på artikel 6 kommer vi att ta tillbaka vårt godkännande av själva principen om en stadga ".
Det handlar således inte alls om att den inte skall tillkännages, det är inget problem som har att göra med öppenhet.
Allt som händer är helt öppet för insyn.
Ingenting försummas.
Allt debatteras i stor omfattning.
Ni vet allt om allt, men vissa länder har gett sitt godkännande till stadgan på villkoret att texten förblir strikt politisk.
Vad kan ordförandeskapet göra?
Det kan inte hindra de länder som gör detta till ett oeftergivligt villkor från att delta i diskussionen.
Ordförandeskapet måste vara demokratiskt.
Det talar ni om hela tiden, men demokratin finns inte bara hos er, utan också inom rådet (allmänna frågor), Europeiska rådet, på alla möten, i alla debatter.
Det måste vi ta hänsyn till.
Att vi ser ett starkt motstånd uppkomma beror inte på en brist på ambitioner, det beror faktiskt just på att vi har varit mycket ambitiösa i hela den här frågan - och det är en ansenlig ambition att ge sig på en institutionell reform.
Det skulle inte finnas något starkt motstånd om det inte fanns starka ambitioner.
Allt detta hänger samman.
Vi gör vårt bästa, om jag får säga så.
Följaktligen tror jag inte att det finns någon annan metod än att framskrida, att klargöra och komma till Europeiska rådets toppmöte med en så ärlig presentation som möjligt av var och ens ståndpunkt i varje fråga, men självklart efter att ha försökt få dem att ändra sig.
Jag skulle även vilja säga att jag inte tror att det finns ett problem mellan stora och små länder.
Det är ett uttryck jag använder av bekvämlighet, men vanligtvis använder jag det aldrig.
Jag anser faktiskt inte att ett land som tillhör Europeiska unionen, oavsett dess storlek, är ett litet land, eftersom detta faktum ger detta land - även detta land - ett inflytande i alla viktiga frågor, vilket gör att denna klassiska distinktion inte längre är lämplig i dag.
Det är lätt att förstå i vilken bemärkelse pressen använder uttrycket.
När det gäller regeringskonferensen fanns det endast en fråga där man sade att de stora och de små var oeniga, och det gällde kommissionen.
Det är dessutom inte korrekt, eftersom de framlagda förslagen inte var förslag från de stora länderna med syftet att straffa de små.
Det var en vädjan om att alla skall göra uppoffringar, inbegripet de små, medelstora och stora länderna.
Det var på dessa grunder som man kunde notera en spridning av tesen att det pågick en konfrontation mellan stora och små.
Men detta har ingen grund, det stämmer inte.
Det stämmer inte för någon av de tre viktiga frågor som behandlas av regeringskonferensen.
Det stämmer inte för någon av de frågor som skall behandlas vid Europeiska toppmötet i Nice.
Det är således en felaktig beskrivning, och jag tror att det vore ärligt att lämna det bakom oss.
När det gäller det som har sagts om kvalificerad majoritet, anser jag att ni, herr Poettering, i någon mån ger efter för enkelheten - tillåt mig påpeka detta - som består i att utpeka ett enskilt land och att antyda att det skulle räcka med att landet i fråga tog ett steg i förhållande till sina egna problem för att orsaka en omfattande utveckling hos de andra.
Det är just vad vi har gjort i fråga om kommissionen.
När vi utvecklade idén att vi i framtiden kommer att ha ett intresse av att kommissionen inte blir alltför stor, för att den skall kunna förbli effektiv och behålla all sin kapacitet, framför allt sin initiativmakt, visade vi att också vi var beredda att göra den uppoffringen.
Det rättvisa roterande systemet berör nämligen även de stora länderna, som vid en given tidpunkt inte kommer att ha någon kommissionär, precis som de andra.
Detta är ingen diskriminering.
Denna utveckling har inte spridit sig.
Det har inte framkallat ett slags uppgivande från de övrigas sida.
Detsamma gäller frågorna om kvalificerad majoritet.
I dag är det 12 av 15 länder som anser att det finns områden där de inte kan övergå till kvalificerad majoritet, inte för stunden.
De godtar det principiellt, de godtar framtidsutsikten, men de har legitima demokratiska intressen att försvara, och de anser att villkoren ännu inte är uppfyllda.
Så konstaterar jag att situationen ser ut, i egenskap av företrädare för ordförandeskapet.
Det finns inget samband mellan de olika ländernas ståndpunkter.
Att ett internt problem i ett land försvinner beror inte på att ett annat land har ett internt problem.
Den svårigheten har vi konstaterat, oavsett våra ambitioner, och som ordförandeland har vi återkommit till det flera gången, vid flera möten - och vi återkommer till det än en gång vid det slutna mötet på söndag - men hit kommer jag för att beskriva situationen för er.
Jag kan inte endast beskriva den på det sätt ni förväntar er.
Jag beskriver den sådan den är.
Vi har arbetet mycket, men stöter ännu på detta gamla problem, och jag tror inte att utvecklingen kan utlösas genom att ett enda land tar ett steg, eftersom vi än en gång konfronteras med mycket starka nationella, politiska och demokratiska realiteter i 12 av 15 länder.
Självklart måste man försöka att gå framåt, eftersom denna situation inte är tillfredsställande.
Detta är inte tillräckligt och vi kommer, under den tid som ännu återstår fram till Nice, att försöka frigöra ett handlingsutrymme, men jag ville ändå komma med detta klargörande.
Jag skall inte bli alltför långrandig.
Den mycket intressanta debatten har varit lång.
Det finns en annan debatt, också den intressant, som väntar oss.
Jag skulle bara vilja rikta en vädjan till er: jag tror inte att det är motiverat att förhastat utse det aktuella ordförandeskapet till syndabock, eftersom toppmötet ännu inte har ägt rum; till ett föremål för besvikelse, också det förhastat, eftersom det är alltför tidigt att sammanfatta.
Jag förstår allt som har att göra med förväntningar, otålighet, förhoppningar, ambitioner.
Jag förstår allt det, jag hör det, jag tar hänsyn till det och skall försöka se till att vi tänker på det och att det finns med i de politiska beslut, de svåra avgöranden som vi skall ta itu med i Nice.
I Nice är det inte det franska ordförandeskapet som kommer att lyckas eller misslyckas.
Det är inte en text vi har röstat om; det står inte i fördragen att det tjänstgörande ordförandeskapet skall frånhända alla de andra sina prerogativ och sitt ansvar: varken de övriga medlemsstaterna, kommissionen, parlamentet eller någon enskild person.
I Nice är det de 15 som skall ta sitt ansvar, de 15 som kommer att besluta att inleda anslutningsförhandlingar med tolv länder som vill gå framåt, som vill ha ett effektivare och starkare Europa på alla plan.
Det är de 15 som alla tillsammans kommer att hitta, eller inte hitta, svaret på de problem som i dag presenteras på ett tydligt, öppet och demokratiskt sätt.
Min övertygelse är att de 15 kommer att finna en lösning på de problem som ni en efter en har tagit upp, de problem som ni har uppmärksammat ordförandeskapet på.
Jag tackar er än en gång - tillsammans kommer vi att hitta den lösningen.
Jag tror att parlamentet kommer att kunna konstatera att Europeiska unionen har försett sig med förbättrade institutionella mekanismer, som gör att den i framtiden kan möta fortsättningen på denna utveckling av Europeiska unionen, som enar oss alla.
