# ID: svediakorp-gov407154
# author: Corbett (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 586
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vänder mig inte bara till rådets ordförande, utan till alla medlemsstaternas regeringar, när jag säger att om man inte når samförstånd om dessa svåra frågor i Nice, kommer dessa frågor inte att försvinna.
Det kommer inte att bli lättare att lösa dem efter Nicemötet, utan i stället svårare.
En sista större ansträngning är alltså nödvändig under de kommande två veckorna.
Detta gäller i högsta grad frågan om kvalificerad majoritet vid omröstningar.
Alla regeringar säger att vi behöver använda oss mer av kvalificerade majoritetsbeslut, men de har alla sina listor över undantag.
Problemet är att om man jämför dessa listor över undantag, kommer man att se att det finns väldigt få viktiga områden där man är överens om att börja använda kvalificerade majoritetsbeslut.
Alla måste offra en del av sina omhuldade undantag om vi skall kunna nå resultat i Nice.
Naturligtvis kommer vissa regeringar att angripas av oppositionspartierna i sina hemländer, av euroskeptiker som säger " ni ger upp den nationella vetorätten ".
Men man måste förstå att om man har vetorätt så har alla andra det också.
I en union bestående av 27 medlemsstater måste alltså 26 vetorätter ges upp för varje enskild vetorätt som skall få effekt.
Som ett resultat av detta kommer saker och ting man vill driva igenom inte längre att stoppas av andra med hjälp vetorätten.
Alla kan tjäna på ett system med kvalificerade majoritetsbeslut.
Om vi skall ha fler omröstningar om lagstiftningen med kvalificerad majoritet, måste detta gå hand i hand med medbeslutandeförfarandet, inte bara för de nya områdena som tillkommer för kvalificerad majoritetsomröstning, utan också för de befintliga områden som redan hamnat under kvalificerad majoritetsomröstning.
Detta är nödvändigt för demokratin på unionsnivå.
För att kunna anta gemenskapslagstiftning måste man klara av två tester: Den måste godkännas av de folkvalda ministrar som sammanträder i rådet, och av de direktvalda ledamöterna i Europaparlamentet.
Dessa är två garanter för gemenskapslagstiftningens kvalitet och godtagbarhet.
Det är inget att vara rädd för.
Medbeslutandeförfarandets funktionssätt under det senaste året har visat att det fungerar.
I över 75 procent av fallen behöver vi inte ens förlikningskommittén; de två behandlingarna, i rådet respektive parlamentet, är tillräckliga för att uppnå samförstånd.
Om det fungerar här, låt oss då få det att fungera över hela lagstiftningsskalan.
Vi har, slutligen, frågan om antalet platser i Europaparlamentet.
Vi vet att det måste fattats beslut om en slutlig lösning för det parlament som skall väljas under år 2009 och som trots allt kommer att sitta till år 2014.
Vid denna tidpunkt är jag säker på att vi kommer att ha utvidgats till minst 27 medlemsstater.
Men en första övergång måste också göras för det parlament som skall väljas år 2004, eftersom åtminstone vissa kandidatländer kommer att bli nya medlemmar före eller under mandatperioden för det parlament som skall väljas år 2004 och som sitter till år 2009.
Vi måste nu skapa utrymme för utvidgning i detta parlament.
Om det tillkommer många stater kanske vi tillfälligt överskrider gränsen på 700 ledamöter, men en första anpassning måste ske nu.
Det är i detta avseende lättare att ta två mindre steg än ett stort, så jag uppmanar talmannen att hålla ut, och jag uppmanar alla regeringar att göra de nödvändiga kompromisserna i Nice.
