# ID: svediakorp-gov407136
# author: Bonde (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DA
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 512
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Utkastet till Nicefördraget liknar mer en författning för en förbundsstat än ett avtal för ett statsförbund.
Som huvudregel skall unionens lagar antas med kvalificerad majoritet, så att alla demokratier i de enskilda länderna kan röstas ned.
Det finns fortfarande 65 bestämmelser kvar med enhällighet i Amsterdamfördraget.
Det finns nu förslag om att det skall fattas beslut med kvalificerad majoritet på 49 områden.
Vi börjar alltså närma oss vägens slut, om det inte skall bli en enhetsstat.
Den behörighet som Nicefördraget ger EU är mer långtgående än den behörighet som överförts till förbundsstatsnivån i många förbundsstater.
Och man går nu in i nationalstatens inre kärna i och med majoritetsbeslut om delar av socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, skatterna, industripolitiken, kulturen, övernationella partier och t.o.m. vår egen avlöning, så att vi blir EU: s högt betalda företrädare i medlemsstaterna i stället för väljarnas hemligt beskattade företrädare i Europaparlamentet.
Inrikes- och rättspolitiken blir föremål för majoritetsbeslut från och med år 2004.
Handelspolitiken får EU-länderna att likna en stat.
Vi skall tala med en obehaglig röst i WTO.
Utrikes- och säkerhetspolitiken skall också antas genom majoritetsbeslut.
Det är bara när det rör försvaret som det även framöver skall vara enhällighet.
I övrigt är det tunnsått med vetorätt i det nya fördraget, och länder utan vetorätt är mer att likna vid delstater än självständiga nationer.
Majoritetsbeslut inåt, gemensam representation utåt - det är ju beskrivningen av en stat.
Det som sålunda finns kvar till författningskonferensen år 2004, är inte innehållet utan strukturen till en text som också kan liknas vid en riktig författning.
Det vill säga en text som börjar med stadgan om de grundläggande mänskliga rättigheterna, sedan spelreglerna och till sist en bilaga med de enskilda politikområdena, som kan ändras utan några besvärliga ratificeringar.
Det enda man lider brist på är demokrati.
Demokratin glömdes bort under processens gång.
Sådan är ju andan i både Maastricht-, Amsterdam- och Nicefördraget.
Fler majoritetsbeslut då tjänstemän och ministrar kan rösta ned väljare och folkvalda.
I demokratier är det tvärtom.
Majoritetsbeslut krossar vetorätten för de parlamentariska demokratierna i medlemsstaterna, men EU blir inte självt en parlamentarisk demokrati.
I och med ett närmare samarbete krossar man också vetorätten vid fördragsändringar, inte formellt, men i praktiken, eftersom en kvalificerad majoritet i framtiden kan bortse från motstånd från t.ex.
Danmark, Sverige och Förenade kungariket, eller från andra håll där man kan få den odemokratiska idén att fråga väljarna vad de anser.
Federalisterna kan få igenom sina avsikter med mer integration, och regeringarna i Sverige, Förenade kungariket och Danmark kan slussa in länderna när besluten är fattade och redan bindande i praktiken.
Genom Nicefördraget tas så mycket makt över från väljarna, att det bör behandlas som en faktisk författningsändring och bara träda i kraft när den godkänts genom folkomröstningar i de länder där det är möjligt.
