# ID: svediakorp-gov407130
# author: Barón Crespo (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 913
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, rådets ordförande, kommissionens ordförande, ledamöter!
Vi har hört delrapporten från rådets ordförande, nu är vi inne på slutsträckan.
Jag skulle vilja framföra en vädjan till rådets ordförande eftersom vi i Europaparlamentet inte är åskådare till vad som sker, vi är huvudrollsinnehavare, och vi vill att mötet i Nice skall bli en framgång, men efter att ha hört er information är sanningen den att vi måste uttrycka vår djupa oro över regeringskonferensens framsteg.
Särskilt om vi sätter det i förbindelse med syftet att möjliggöra en icke uppskjutbar förpliktelse, dvs. utvidgningen och dessutom det att våra institutioner skall fungera på ett demokratiskt och effektivt sätt.
Jag hoppas att rådets ordförande låter mig påminna om en gång då det franska ordförandeskapet, under president Mitterand, gjorde sitt allra bästa vid rådets möte i Strasbourg i slutet av 1989.
Jag hoppas att det franska ordförandeskapet nu under president Chirac, som tillhör Poetterings grupp, nu också gör detsamma.
(Applåder) Jag skall tala om de positiva framstegen.
Det är positivt med de framsteg som görs i artikel 7 och i artikel 191, om de europeiska politiska partierna på europeisk nivå, och röstningen med kvalificerad majoritet i vissa artiklar.
Dock - och jag utgår från det som ordföranden har sagt - är vi till att börja med mycket oroliga eftersom det i en regeringskonferens där parlamentet inte begär mycket så tar man i stället saker ifrån oss.
Man ersätter, och i den frågan vill jag ha preciseringar från rådet, samarbetsförfarandet med samrådsförfarandet när det gäller den ekonomiska politiken (artikel 99.5).
Man bibehåller enhällighet i artikel 13 (antidiskriminering).
För ett stärkt samarbete anser vi att det i den första pelaren måste finnas ett samtycke med parlamentet och i handelspolitiken upprepar jag vår oro och vår begäran om en förstärkning, inte en försvagning, av gemenskapens förmåga.
För det andra anser vi att man inte bör gå framåt bara när det gäller kvalificerade majoriteter, utan att det alltid måste vara medbeslutande i lagstiftningsärenden.
I förhållande till sammansättning och funktion för de tre institutionerna är min grupp för förslaget om en gemensam resolution.
Vi anser att parlamentet, kommissionen och rådet måste ha en gemensam och global lösning grundad i dubbel legitimitet, som kan garantera balans.
Man kan inte nå en balanserad lösning i en institution om man lämnar en annan åt sidan.
Jag skulle vilja säga Poettering, som har iklätt sig rollen som advokat för de s.k. små länderna, att här är vi alla små.
Herr Poettering, det finns inga stora.
Om det fanns ett stort skulle det försöka dominera de andra.
Jag skulle vilja att er grupp hade försvarat det som ni begärt av rådet då vi diskuterade mandatfördelningen i parlamentet.
(Applåder) Jag skall särskilt hålla mig till en fråga som parlamentet oroar sig mycket över.
Jag blev förvånad att kommissionens ordförande inte nämnde den och denna fråga är stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Den är en verklig nyckelfråga.
Vi talar varje dag om att vi måste närma oss medborgarna.
Det dokument som närmar oss medborgarna och som ger dem garantier, inte bara dem som redan finns här utan också dem som kan komma in vid utvidgningen, är stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Vi känner oss stolta över denna stadga och vi kan inte förstå vad för slags förhandling detta är i vilken man kan tillåta påståenden som de rådets ordförande talat om, dvs. att om vi insisterar på att stadgan skall vara knuten till fördragen så kommer man att dra tillbaka kungörandet.
Jag anser att detta skulle vara att bryta även mot det som överenskoms i Biarritz.
Jag anser att det är totalt oacceptabelt och naturligtvis talar detta för att vi skall upphöra med de lyckta dörrarnas metod vid regeringskonferenserna, vilket tillhör det förflutna, så att vi öppet skall kunna diskutera och få veta vem som är kapabel att säga så skandalösa saker.
(Applåder)
Jag hoppas att rådets ordförande också tillåter mig att insistera på att vi anser att det är viktigt att kunna försvara stadgan med värdighet, oberoende av vad vi gör efter Nice.
Då kan vi dessutom diskutera den europeiska författningen, som president Chirac föreslog i Bundestag - inte här.
Vi är beredda att göra det och vi tror att det kan vara ett viktigt steg, men naturligtvis skall vi ta steg framåt, inte bakåt.
Fru talman!
Avslutningsvis något som handlar om utrikespolitiken.
Jag har uppmärksamt lyssnat till vad rådets ordförande sagt.
Jag anser att det är mycket viktigt att man upprätthåller en hållbar insats i den dramatiska situationen i Mellanöstern och jag vill dessutom tala om att jag ser positivt på de framsteg som gjorts inom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken.
Fru talman, jag vill inte överdriva det dramatiska, men sammanfattningsvis tror jag att vi måste framföra en vädjan för att mötet i Nice skall bli något som är godtagbart för alla parter.
Jag måste säga att jag naturligtvis tror att det skulle vara mycket svårare för oss att godkänna överenskommelser i Nice i vilka stadgan om de grundläggande rättigheterna hamnat i papperskorgen.
(Applåder)
