# ID: svediakorp-gov407128
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,857
# sentences: 67
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, herr minister, ärade ledamöter!
Nästa vecka kommer Europeiska rådet att samlas i Nice.
Detta toppmöte kommer att ge stats- och regeringscheferna ett historiskt tillfälle som de inte får låta sig gå ur händerna.
En hel rad frågor kommer nämligen att behandlas: man kommer att koncentrera sig på tidtabellen för utvidgningen samt befästa Lissabonprocessen och den socialpolitiska dagordningen och högtidligen anta stadgan med grundläggande rättigheter.
Alla dessa är viktiga frågor, men i dag skall jag, som ni har föreslagit, koncentrera mig på de viktiga beslut som skall fattas i Nice.
Den pågående debatten handlar om olika frågor och jag skall kort ta upp tre saker: först och främst behovet att avsluta regeringskonferensen genom att anta ett fördrag som verkligen ger ett mervärde, för det andra vår säkerhetspolitik och krishanteringen och slutligen behovet av att planera hur vi skall gå vidare efter Nice.
För det första ett nytt fördrag: Det grundläggande syftet med ett nytt fördrag är att unionen skall kunna fortsätta att fungera efter utvidgningen.
Inom kort kommer nämligen våra institutioner, som ursprungligen utformades för sex medlemsstater, att tvingas hantera ett antal som är nästan fem gånger så stort.
Vi måste förbereda oss för denna aldrig tidigare skådade utvidgning.
Alla problem som inte blir lösta i Nice kommer att hindra oss från att gå vidare och därför måste även vi uppfylla våra åtaganden, på samma sätt som vi begär att kandidatländerna skall uppfylla alla kriterier innan de blir medlemmar.
Detta innebär att se till att unionen kan fatta beslut som motsvarar de europeiska medborgarnas förväntningar på ett effektivt och demokratiskt sätt.
Under hela förra vintern lade kommissionen ned stor möda på att förklara varför och på vilka specifika punkter man måste utvidga den ursprungliga dagordningen för regeringskonferensen.
I vårt skriftliga yttrande i slutet av januari angav vi särskilt en minsta ambitionsnivå för att konferensen skulle kunna få en positiv utgång.
Nu konstaterar jag med glädje att förhandlarna är nära att komma fram till en överenskommelse om de bestämmelser som gäller till exempel det förstärkta samarbetet, domstolen och de demokratiska värdena i artikel 7.
Jag konstaterar också att de europeiska politiska partierna är mer delaktiga i det demokratiska livet i våra medlemsstater och inom våra institutioner.
Jag har även intrycket att vi håller på att närma oss en rimlig kompromiss om kommissionens sammansättning och viktningen av röster i rådet.
Under förutsättning att man respekterar ett antal grundläggande principer tror jag att konferensen kan fortsätta och finna en samsyn i detta avseende, en samsyn som motsvarar stora och små länders förväntningar och behov.
Oavsett hur många kommissionärer vi får är det viktigt att ge ordföranden i kommissionen alla de befogenheter som erfordras för att leda kommissionen på ett effektivt sätt.
På samma sätt måste man, oavsett vilken förändring av röstviktningen i rådet som görs, säkerställa att man inte kan fatta beslut som strider mot vad majoriteten av medlemsstaterna önskar.
Och det bästa sättet, vilket även är det enklaste, att göra det är med dubbla majoritetsbeslut även om vi är medvetna om de stora svårigheter som detta medför.
(Applåder) Sakta men säkert är vi alltså på väg i rätt riktning.
Det finns emellertid en fråga där jag tycker att bristen på framsteg är mycket oroande, en fråga som enligt båda våra institutioner är den viktigaste fråga som vi måste lösa för att förbereda oss för utvidgningen: frågan om beslutsfattande med kvalificerad majoritet.
Om unionen skall bli effektiv måste konferensen göra betydande framsteg på detta område och detta innebär också att utöka medbeslutandeförfarandet.
(Applåder) Naturligtvis anser medlemsstaterna att det är politiskt svårt att avstå från vetorätten på känsliga områden som socialpolitik, asyl- och invandringspolitik, gemensam handelspolitik, sammanhållning och skatter även när man bara talar om de tekniska förändringar som erfordras för att få den inre marknaden att fungera.
Om alla står fast vid sina uppfattningar tror jag emellertid att resultatet blir sämre för alla.
Matematikens lagar, liksom femtio års erfarenheter, visar utan skuggan av ett tvivel att även en blygsam utvidgning räcker för att göra det mycket svårare att uppnå enhällighet.
I en union med 27 eller fler medlemsstater kommer kravet på enhällighet helt enkelt att förhindra alla slags framsteg på alla de områden där det bibehålls.
Notera noga vad jag säger: om man bibehåller medlemsstaternas vetorätt när det gäller de rättsliga frågorna och inrikespolitiken kommer genomförandet av det program vi kom överens om i Tammerfors att bli kraftigt försenat eller rent av inte alls kunna ske.
Och jag kommer att säga rent ut till stats- och regeringscheferna i Nice att de inte skall göra sig några illusioner om det.
De särskilt känsliga områden som jag nämnde omfattar bland annat handelspolitiken.
Jag skulle vilja uppehålla mig vid denna fråga ett ögonblick, eftersom kammaren insisterade på att den skulle tas upp särskilt på dagordningen i dag.
Som ni vet grundar sig modern ekonomisk verksamhet i huvudsak på tjänster.
På basis av gällande bestämmelser tillämpas kravet på enhällighet på vissa delar av förhandlingarna om tjänster, just eftersom våra fördrag uppstod som handelsfördrag avseende varor och inte tjänster.
Det problem som för närvarande plågar vår handelspolitik är det faktum att enhällighetsprincipen nästan oundvikligen leder till att alla framsteg bromsas, inte bara i fråga om tjänster utan också vad gäller varor, eftersom förhandlingarna gäller ett brett spektrum av sektorer, däribland tjänster.
Våra handelspartners, eller vi kanske hellre skall kalla dem rivaler i vissa fall, gläder sig åt detta eftersom de kan räkna med femton möjliga veton som snart kommer att bli många fler till följd av utvidgningen.
Sedan är situationen ännu värre när en av medlemsstaterna sätter upp villkor, ibland ekonomiska villkor, för sitt stöd.
Den enkla och naturliga lösningen - vilket för övrigt motsvarar majoritetens uppfattning under konferensen - skulle vara att ändra nuvarande bestämmelser så att man skulle tillämpa beslutsfattande med kvalificerad majoritet på alla aspekter av dessa förhandlingar, inklusive om tjänsterna.
Tyvärr är konferensens nuvarande text mycket komplicerad, mycket tvetydig och mycket lång, med två protokoll: men trots denna längd och denna komplexitet är den också mycket svag och ger inte det enkla svar som vi behöver på det enkla problem som plågar oss sedan så länge.
Det återstår alltså mycket att göra innan vi hittar en lämplig lösning.
Enligt vår mening kommer utgången av Nice att till stor del bero på de slutsatser man kommer fram till gällande beslutsfattande med kvalificerad majoritet.
Jag kommer att göra allt som krävs för att uppnå en överenskommelse som tillför ett mervärde.
Det man kommer att fråga oss dagen efter Nice kommer oundvikligen att vara: " Är ni nöjda med resultaten? "
Kommissionen kommer att svara uppriktigt och utan omskrivningar på denna fråga.
Under nästa sammanträdesperiod i Strasbourg kommer jag att stå här inför er och berätta om jag anser att den utvidgade union som vi alla vill åstadkomma kommer att kunna fungera på ett effektivt sätt eller inte.
Det är när allt kommer omkring på grundval av detta kriterium vi bör bedöma Nice.
(Applåder)
I Nice kommer man dessutom att fatta viktiga beslut i syfte att göra det möjligt för Europeiska unionen att ta sitt ansvar på global nivå.
Konfliktförebyggande åtgärder och krishantering har traditionellt varit områden där gemenskapen har ingripit.
Det är vår uppgift att stå fast vid våra åtaganden mot bakgrund av de nya ambitiösa mål som unionen har uppställt.
Detta innebär att unionen måste utveckla en självständig förmåga att fatta beslut och då inte också Nato är inblandat ta initiativ till och bedriva militära operationer under eget banér som svar på internationella kriser.
Vad detta anbelangar kommer ett fruktbart samarbete mellan Europeiska unionen, Förenta nationerna, OSSE och Europarådet väl till pass.
Jag upprepar att detta inte förändrar det faktum att Nato för de berörda medlemsstaterna förblir grunden för det kollektiva försvaret av dess medlemmar och kommer att fortsätta att spela en viktig roll inom krishanteringen.
Som vi såg i Kosovo innebär krishantering inte bara att påbjuda eld upphör, utan även att hålla de stridande parterna åtskilda.
Det innebär att rädda och evakuera medborgarna i Europeiska unionen, bistå ett stort antal flyktingar, tillhandahålla mat och mediciner, påbjuda och bibehålla lag och ordning och slutligen att återställa lugn efter kaos.
I allmänhet bryter dock inte kriserna ut från en dag till en annan, utan är snarare kulmen på en upptrappning av spänningen i ett land eller i en region.
Ett av de viktigaste målen för vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste alltså vara att minska spänningen och förhindra att denna utmynnar i väpnad konflikt.
Gemenskapen har redan nu, och sedan länge, många instrument för att göra detta: till exempel är nästan alla våra program för externt bistånd inriktade på att stödja demokrati och stabilitet.
Det vi måste göra är att samordna dem bättre och göra dem effektivare och kommissionen håller därför på att vidta de interna åtgärder som krävs för detta.
Kommissionen är övertygad om att endast en integrerad syn på kriserna kan garantera den konsekvens och den effektivitet som fordras för att unionen skall kunna spela sin roll på den internationella scenen fullt ut.
Krishanteringen fordrar att gemenskapen uppvisar en större reaktionsförmåga, men denna måste omsättas i handling som till fullo ryms inom den institutionella ram som fastställs i fördragen.
Självfallet måste vi samarbeta med de andra institutionerna och med den höge representanten för GUSP.
Likväl måste vi nu fatta beslut om denna ram, för det finns inget sämre tillfälle än en kris när det gäller att fastställa åligganden och ansvar.
Den diskussion som har förevarit inom ramen för regeringskonferensen har visat att det finns frågor som är mogna att debattera efter Nice: införlivandet av stadgan med grundläggande rättigheter i gemenskapens rättssystem, som minister Védrine sade, omorganiserandet av fördragen på grundval av befintliga texter för att tydligare visa unionens mål och arbetsmetoder för allmänheten, en klar åtskillnad mellan unionens och medlemsstaternas befogenheter och slutligen - och det är en långt ifrån oviktig fråga - om jag inte misstolkar tonen i debatten och Europas framtidsutsikter, frågan om vilken balans som skall finnas mellan Europeiska unionens institutioner i samma anda som besjälar den gemenskapsmodell som redan framgångsrikt har bestått provet under åren.
Utan tvivel kommer vi att ha mycket att göra efter Nice, men det är någonting vi får ta itu med längre fram.
Låt oss än så länge tänka på den närmaste framtiden under det franska ordförandeskapet och koncentrera oss på den prioriterade frågan att i Nice komma fram till en lösning och öppna dörren för utvidgningen.
(Applåder)
