# ID: svediakorp-gov407081
# author: Ribeiro e Castro (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 834
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger!
Det som sker i idrotten i Europeiska unionen, särskilt i den professionella idrotten och särskilt fotbollen, är följden av en rätt utan politik, en rätt som ingen i verkligheten kan välja.
Det är strängt taget ett angrepp på demokratin hur mycket vi än undviker att se sakerna genom detta prisma.
De flesta svårigheter vi har stött på och som hamnat mitt i debatten, framför allt utifrån Bosman-domen, även när de inte varken direkt eller indirekt har med innehållet och karaktären i detta fall att göra, kommer å ena sidan ur de vanliga och ibland tydliga motsägelserna mellan å ena sidan idrottsorganisationernas särdrag och deras djupt rotade praxis och, å den andra, ur vissa bestämmelser i fördragen om konkurrensregler eller andra principer för den inre marknaden, särskilt den fria rörligheten för arbetstagare och reglerna om icke-diskriminering på grund av nationalitet.
Många av dessa bestämmelser hör till de äldsta i fördragen, från Romfördraget, oberoende av de ändringar som har gjorts.
Vi vet alla att när den ursprungliga definition eller de tidigare ändringarna gjordes, så tänkte ingen någonsin, absolut ingen, inte ens de som skrev texten eller beslutsfattarna, att den nuvarande rättsliga ramen skulle komma att inta denna verkliga maktställning gentemot idrottsvärlden.
Vi behandlade ekonomi, bara ekonomi i dess strikta mening.
Inte i hela samhället, för i alla sektorer går det att finna ekonomiska punkter.
Det är detta jag menar när jag talar om en rätt utan politik.
En rätt som har fastställts utan något deltagande, den absurda rätten som ingen verkligen ville ha, men som ohjälpligt har tvingats på oss.
Det är därför det är viktigt att i fördragen erkänna idrottens särdrag.
Utan detta kan inget problem lösas på ett tillfredsställande sätt, utan detta kommer vi att fortsätta att stå maktlösa inför denna ram där det verkar som om Europeiska unionen och pengarna går hand i hand händer för att förstöra idrotten, att förvrida idrottstävlingarnas djupa egenskaper, att sabotera den sociala grunden för klubbarna och de nationella näten i deras traditionella organisation.
Utan detta kommer idrotten att fortsätta att regelbundet köras över med ett oförklarlig rättsligt våld med tärande eller ödeläggande effekter av de bestämmelser som
inte infördes för dessa ändamål och vars omfattning ingen någonsin har kunnat välja, eller rösta om.
Det handlar inte om att införa grundläggande regler i fördragen eller betydande principer i gemenskapsrätten.
Det handlar tydligtvis om att politiskt kunna bygga en lämplig jämvikt, fritt och vederbörligt diskuterad, för de specifika behoven hos en sektor som framför allt har ett kulturellt värde och enorm social betydelse, men också sidoeffekter av ekonomisk karaktär.
Det handlar om att kunna skydda idrottens autentiska sportsliga karaktär, liksom dess sociala funktion, mot det exklusiva imperiet i marknadslagarna.
Jag betonar: det handlar om att skydda idrotten, inte att överge den.
Varför skall vi sluta att behandla den viktiga valensen illa, den som finns i utbildningen i det oerhört rika nätet av idrottsklubbar och idrottsföreningar?
Varför kan vi eller vill vi inte låta bli att skydda ett minimum av nationell identitet i de professionella lagen som företräder klubbarna?
I idrotten, även i den professionella idrotten är den verkligt viktiga konkurrensen den idrottsliga konkurrensen i sig själv, inte dess agenters rent otyglade ekonomiska konkurrens.
I den europeiska idrotten finns det inte och bör inte heller finnas någon egen inre marknad.
Det finns femton olika nationella marknader, vilka hör till ländernas egna tävlingsramar, och ännu fler om vi beaktar det särskilda fallet med Förenade kungariket som tillsammans med fallen i andra europeiska länder, men utanför Europeiska unionen, utgör grunden för de sedan länge europeiskt rotade tävlingarna.
Nu går sakerna i exakt motsatt riktning.
Den växande ojämlikheten i rikedom skapar lag och denna styr alltmer alla tävlingar, den autentiskt rotade traditionen förstörs genom inriktningen och trycket från pengarnas intensiva makt, med benäget bistånd från en illa förstådd rättslig ram i gemenskapen, och allt det verkligt kulturella förstörs och i stället kommer en inre marknad med de slutna ligorna och deras pengasjäl.
Jag avslutar med att påminna om slutsatserna i resolutionen vi röstade om i september efter Menneas betänkande: " Europaparlamentet uppmanar regeringskonferensen att infoga en uttrycklig hänvisning till idrotten i artikel 151 i fördraget för att Europeiska unionen i sitt agerande kan erkänna det kulturella, ekonomiska och sociala fenomen som idrotten utgör ".
Vi kanske är i tid.
Jag vädjar för att den kommande regeringskonferensen inte skall bli ännu ett förlorat tillfälle, när det gäller idrotten.
Jag vädjar särskilt till det franska ordförandeskapet att det i Nice inte skall förneka de ord och garantier som president Jacques Chirac gav oss här i juli.
