# ID: svediakorp-gov407071
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 906
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter!
För det första vill jag gratulera Mary Banotti till hennes utmärkta betänkande, ett betänkande som helt och hållet innebär ett djupt och konsistent arbete i skyddet och garantierna för barnens rättigheter.
Som kammaren vet, har kommissionen och rådet en fast avsikt att mot slutet av året godkänna ett program om ömsesidigt erkännande av civilrättsliga domar.
I detta program gavs precis prioritering åt familjetvister enligt Europeiska rådets definition i Tammerfors.
Frankrikes initiativ är ett första konkret steg i denna riktning.
Jag skulle vilja betona att, även om detta betänkande och denna fråga diskuteras en fredag förmiddag, hoppas jag att massmedia, som så ofta säger att debatterna i Europaparlamentet sällan har att göra med medborgarnas dagliga verklighet, inser att det denna gång och i denna fråga handlar om ett problem som inte bara rör de europeiska medborgarnas liv utan också deras hjärtan.
I maj i år antog vi en förordning som införlivar Brysselkonvention-II i gemenskapslagstiftningen och som förenklar och klargör de tillämpliga reglerna i definitionen av behörig domstol och relevant lag för att reglera äktenskapsskillnad, hemskillnad och föräldraansvar.
Initiativet från Frankrike handlar därför om tillämpningsområdet för förordningen Bryssel II.
Det utgör också, om ni tillåter uttrycket, ett revolutionärt initiativ, för att, för första gången fastställs upphävandet av exequatur till förmån för ett automatiskt erkännande av en dom i en medlemsstat inom ramen för den rättsliga sfären i en annan medlemsstat.
Men om det är sant att detta på denna punkt är ett stort steg framåt, så är det också så att jag delar Banottis, och andra ledamöters, åsikt om att det är beklagligt att tillämpningsområdet är begränsat till skyddet av barn i äktenskap som är erkända som sådana av lagen.
Detta faktum är ett resultat av tillämpningen av själva förordningen Bryssel II.
Därför skulle jag vilja säga parlamentet att kommissionen i handlingsprogrammet om ömsesidigt erkännande av civilrättsliga domar - vilket vi hoppas godkänns i slutet av detta år - föreslår att våren och en maximal prioritering ägnas utvidgningen av förordningen Bryssel II: s tillämpningsområde så att den därmed omfattar denna förordning om umgängesrätt, utan någon diskriminering, barnen till gifta och ogifta par.
När det gäller dokumentets innehåll - som ni vet är det inte ett initiativ från kommissionen - skulle jag bara vilja ta upp tre korta saker: den första är att vi samarbetar med rådet för att förbättra texten, framför allt i den mest komplicerade frågan, nämligen den känsliga jämvikten mellan behovet att garantera att barnet omedelbart återlämnas efter besöket, men också behovet att skydda barnets säkerhet när det är nödvändigt.
Vi behandlar också en dramatisk fråga, den om bortförande eller otillbörligt kvarhållande av barn som olyckligtvis är mycket svagare än vad man ofta tror.
Det handlar om en svår balansgång, men vi är övertygade om att det är möjligt, genom att samarbeta om era förslag och i det dialogklimat som finns i rådet, att finna en lösning som är tekniskt perfekt och framför allt genomförbar.
När det gäller ändringsförslagen skulle jag vilja understryka att kommissionen har vissa svårigheter med ändringsförslag 1, ingivet av Mary Banotti, eftersom det inte enbart handlar om ett processuellt ändringsförslag, utan ett ändringsförslag som går in på harmonisering av familjerätten genom att fastställa en minimigräns på en dag för umgängesrätten.
Det är onekligen ett förslag med goda intentioner, men det kan få vissa snedvridande effekter då det uttrycker att domstolarna bara kan bevilja umgängesrätten när de anser att det bör vara en hel dag.
Det finns lösningar där domstolarna beviljar umgängesrätt för kortare tid än en dag av skäl som handlar om att skydda själva barnet.
Jag tycker att vi borde ha ett vägledande kriterium här, men inte ett lagligt tvång, då jag tror att domarna som är kallade att tillämpa lagen har så mycket förnuft att de kan garantera att umgängesrätten får ett verkligt innehåll.
Jag skulle också vilja säga att, även om detta inte är föremål för ett direkt ändringsförslag från ledamoten, har kommissionen svårt för förslaget om artikel 17 i förordningen som Frankrike ingivit.
För denna artikel 17 tycks fortfarande vara alltför knuten till det ursprungliga rent mellanstatliga rättsliga samarbetet.
Men det är bra att säga att när det gäller det civilrättsliga arbetet blev det gemensamt genom Amsterdamfördraget.
Därför bör inte kommissionens verksamhet, som behandlas i artikel 17, bara vara mellanstatlig utan kommissionens roll borde vara mer aktiv, i likhet med vad som sker i det europeiska civilrättsliga systemet, en fråga som för övrigt behandlas av ett yttrande från Europaparlamentet.
Jag vill avsluta, herr talman, ärade ledamöter, med att säga att jag är övertygad om att, genom att godkänna denna förordning med begränsad omfattning men med ett betydande symboliskt och praktiskt värde, så är jag övertygad om - jag upprepar det - att vi med detta tar ett första viktigt steg för att närma Europeiska unionen till medborgarna, och framför allt de medborgare som av olika skäl i livet har tvingats gå igenom ett drama med separation eller skilsmässa, vilka alltid är ett drama, men ett drama som inte får påverka barnens rätt till lycka.
