# ID: svediakorp-gov407001
# author: Marchiani (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 650
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, mina kära kolleger!
Innehållet i betänkandet av Villiers är i sin helhet svårt att opponera sig mot.
Men det faktum att det läggs fram, i likhet med kommissionens nya initiativ, är däremot något som kan verka förvånande.
Vad handlar det om?
Det handlar om att modernisera EU: s bestämmelser om bankernas egna medel, medel som skall stå i proportion till arten och omfattningen av de risker som dessa inrättningar är utsatta för.
I betänkandet hävdas att det finns en allt större samstämmighet om att det nuvarande regelverket inte är anpassat efter finanssektorns utveckling under de senaste tio åren.
Efter att ha påpekat att formuleringen " allt större samstämmighet " - jag citerar ur betänkandet - just betyder att det inte finns något samstämmighet i frågan, har man rätt att fråga sig om initiativtagaren till denna reform och det redskap och den tidpunkt som har valts verkligen är lämpliga.
Man kan inte undgå en känsla av att parlamentet, i kommissionens efterföljd, känner sig tvingad att bedriva sitt arbete samtidigt med Baselkommitténs arbete.
Men jag vill påminna om att denna kommitté inte har någon som helst legitimitet för att påtvinga medlemsstaterna sina ståndpunkter.
Och jag vill, mina kära kolleger, erinra om att endast åtta medlemsstater är företrädda i kommittén, som i gengäld också innefattar företrädare för nationer som är de europeiska ländernas främsta konkurrenter.
Men nåväl, låt oss medge att bedömningsmakten inte säljs till motståndaren, och låt oss acceptera tanken att kommissionens och föredragandens texter bemöter ett verkligt och växande problem, för att återge de termer som används, och att det faktum att Baselkommittén samtidigt bedriver sitt utredningsarbete utgör ett tillfälle till att modernisera regelverket.
Tycker ni inte att det är paradoxalt att vilja hämta in en eftersläpning i förhållande till det fria Amerika med hjälp av ytterligare tvång för de europeiska bankerna?
Tycker ni inte att det är paradoxalt att låta en rekommendation till storbankerna ta sig uttryck i bindande bestämmelser för kreditinstituten inom Europeiska unionen?
Föredraganden inser förmodligen det groteska i att kräva ett enkelt regelverk för en situation som är invecklad och som har blivit alltmer invecklad.
Vad gäller den känsla av brådska som Villiers har tillfört kommissionens känsla av nödvändighet - genom att vilja se ett påskyndat förfarande för att dessa åtgärder skall vidtas - tvingas man konstatera att föredraganden själv erkänner att det nya regelverket inte kommer att få bukt med de icke-konkurrensmässiga metoderna, som tyvärr är utbredda i Förenta staterna.
Mot den bakgrunden kommer ett sådant initiativ snarare att få motsatt effekt, genom att det påtvingar våra banksektorer ytterligare tvång utan garantier om kompensation.
Trots kammarens uppmaningar har kommissionen inga som helst medel för att garantera att bankerna i Europeiska unionen inte längre kommer att vara föremål för en diskriminerande behandling från de amerikanska myndigheternas sida.
Betänkandet har ändå, mina kära kolleger, ett antal förtjänster, bl.a. att det innebär verkliga framsteg, både i förhållande till den första Baseltexten och till kommissionens text.
Villiers har hörsammat problemen i de små och medelstora företagen, som i stor utsträckning är beroende av bankernas finansiering, och uppmanar klokt nog kommissionen att göra en utvärdering av det nya regelverkets centrala beståndsdel, så att företagens kreditkostnader inte skall öka.
Om en majoritet av kammaren visar gott omdöme och sluter upp för att hävda den princip som vi aldrig har velat avvika från, då kommer Gruppen Unionen för nationernas Europa gärna att rösta för det här betänkandet.
Men i annat fall kommer vi att visa vår skepsis, inte till ert arbete, utan till ett förfarande som i våra ögon framstår som en ny etapp i en process ...
(Talmannen avbröt talaren.)
