# ID: svediakorp-gov406999
# author: Rapkay (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 719
# sentences: 32
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, kära kolleger!
Till att börja med ett påpekande om min grupp: I utskottet för ekonomi och valutafrågor var ju majoriteten inte så tydlig vid den egentliga omröstningen.
Åtminstone har majoriteten i min grupp röstat emot det, och vi har ju också sett till att betänkandet inte godkändes under det första sammanträdet i kammaren, utan sköts upp till dagens sammanträde.
Men jag vill uttryckligen säga att det inte har någonting att göra med betänkandets egentliga innehåll, utan med det som kollegan von Wogau just har berört, nämligen att vi var oroade för att parlamentet, om vi bundit oss för det fortsatta förfarandet, skulle avstå från sina rättigheter.
Det kan vi naturligtvis inte medverka till.
I själva utskottet fanns det konsensus om den egentliga frågan.
Även föredraganden såg verkligen till och bemödade sig om att vi skulle komma fram till en konsensus.
Vi vill ha en konsensus i denna fråga.
Det är också klokt av oss om vi här i parlamentet uppnår en så bred konsensus som möjligt.
Den förestående nyregleringen av föreskrifterna om eget kapital för kreditinstitut och värdepappersföretag har långtgående följder både inom banksektorn, och utöver den.
Det är dessa föreskrifter som på alldeles särskilt sätt påverkar institutens praxis för att lämna krediter.
När vi ser i hur hög utsträckning den europeiska ekonomin, och framför allt den ekonomi som sammanhänger med de medelstora företagen, är hänvisad till kreditfinansiering, kan vi snabbt förstå att detta projekt handlar om ett förehavande av största ekonomiska omfattning.
Det har i synnerhet den mycket intensivt förda debatten om extern kreditvärdering visat.
Förslaget från Baselkommittén att man i framtiden övervägande skall anpassa indelningen av riskbedömningen till de kreditvärderingsresultat som gjorts av externa institut skulle internationellt sett leda till avsevärd konkurrensmässig uteslutning.
I synnerhet för medelstora företag skulle detta medföra konkurrensnackdelar.
För att undvika en sådan snedvridning är det därför av avgörande betydelse att instituten har ett enkelt alternativ för att fastställa kravet på eget kapital, vilket är baserat just på användandet av interna kreditvärderingar.
Det kan betraktas som en framgång att den europeiska ståndpunkten, så som den också föreslogs av kommissionen redan från första början i dess samrådsdokument, har genomdrivits i Basel, och att numera införlivandet av kreditvärderingsförfarande som görs internt inom instituten utgör kärnpunkten i diskussionen.
Eftersom det principiella erkännandet av intern kreditvärdering i sakernas nuvarande läge tycks säkrat både i Basel och hos oss, handlar det nu framför allt om att utforma sådana förfaranden att i princip alla kreditinstitut inom Europeiska unionen får möjlighet att införa intern kreditvärdering i full omfattning.
Bara på så vis kan man ju skapa likadana konkurrensvillkor.
Men det förutsätter att instituten får tillräckligt med tid för att förbereda sig på de nya föreskrifterna.
Enligt den senaste informationen verkar det ju vara så att de nya reglerna, som ursprungligen planerats träda i kraft den 1 januari 2003, kommer att skjutas upp till 2004.
Instituten skulle då ha mer tid för att genomföra dessa föreskrifter.
Vi måste se till - här ger jag nog kollegan von Wogau rätt - att vi arbetar så parallellt som möjligt i den riktningen.
I synnerhet får det inte tidsmässigt uppstå några alltför stora skillnader mellan Basel och oss, ty det skulle för de berörda instituten bara vara förknippat med orimliga belastningar, merkostnader eller konkurrensnackdelar.
Men en sak måste också vara klar: Vi kan inte och kommer inte som parlament att avstå från våra rättigheter i medbeslutandeförfarandet.
Det betyder alltså att om vi lyckas att gemensamt med rådet och under kommissionens ledning bli färdiga i första behandlingen, då kan vi gärna göra det, men vi kommer inte att avstå från det redan från början.
Det ligger hos rådet.
Det är rådet som hittills alltid har sörjt för dröjsmål i lagstiftningsförfarandet.
Rådet måste sätta fart och se till att vi kan göra det snabbt.
Hittills har ingenting sådant misslyckats på grund av parlamentet.
Det skulle inte heller här misslyckas på grund av parlamentet.
Alltså, mina damer och herrar i rådet, sätt igång nu med denna sak!
