# ID: svediakorp-gov406949
# author: Maaten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 513
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Det finns flera skäl till varför vi nu åter, för andra gången sedan i somras, talar om Burma, och det är inte heller första gången i år som vi berör detta land.
Det finns flera skäl till detta.
Aung San Suu Kyi fick nyligen åter avslag på sin ansökan om att lämna Rangoon och tala med sina anhängare i NLD, det parti som så överlägset vann valet och som ännu inte har kunnat ta makten.
James Mawdsley, den aktivist som vi talade om för två månader sedan, har visserligen släppts sedan dess.
Vi anser att detta kan vara en liten ljuspunkt, men det får inte avleda oss från de stora frågorna, från den bild vi får av Burma.
När allt kommer omkring är det dock så att FN: s rapportör för mänskliga rättigheter i Burma återvände med en negativ rapport.
Människorättsaktivisten Soe Thein har behandlats på ett bedrövligt sätt.
Det finns alltså alla skäl att tala om Burma igen, och tyvärr finns inget hopp om att det är sista gången vi talar om Burma.
I ILO (Internationella arbetsorganisationen) sker naturligtvis omfattande diskussioner om slaveriet i Burma.
Det är ett ämne som inte har fått så stor uppmärksamhet här, men som naturligtvis även måste diskuteras inom ramen för Europeiska unionen.
Det politiska förtrycket fortsätter, och flyktingströmmen, framför allt till Thailand, fortsätter, för övrigt med militära insatser.
Det är i alla avseenden fullständigt oacceptabelt, med tanke på hur vi hanterar internationella förbindelser.
Militärregimen i Burma påstår sig kunna upprätthålla ordning och stabilitet i ett land där etnisk rivalitet lurar runt hörnet.
Men det förtryck som regimen utövar förstärker bara känslan av att uppror kan uppstå, och leder på intet sätt till en lösning av eventuella etniska konflikter.
Problemet är naturligtvis vad vi nu, som Europeiska unionen, kan göra?
Vi säger, låt oss fortsätta med sanktioner.
Jag anser mycket riktigt att det inte finns något alternativ till detta.
Det tråkiga är att sanktioner hittills inte har haft någon effekt.
Men lika liten effekt har Aseans konstruktiva insatser haft, och jag får dessutom en känsla av att de övriga Asean-länderna, Burmas grannländer, mer och mer hamnar i ett läge där de börjar ångra beslutet att låta Burma träda in i Asean.
Deras filosofi med konstruktiva insatser har inte fungerat, och jag anser att vi, som Europeiska unionen, måste fortsätta påpeka detta för dem.
Att sätta sig ner med Burma fungerar inte.
Jag har för övrigt inte heller något förtroende för att våra egna ministrar skall kunna få ordning på saker där.
Vid Asean-mötet i oktober diskuterades inte mänskliga rättigheter överhuvudtaget.
Jag tror inte att så kommer att ske nu heller.
Därför fortsätter vi som förut med sanktioner.
Vi stöder helhjärtat de ändringsförslag som Kinnock har lämnat in angående detta ämne.
