# ID: svediakorp-gov406854
# author: De Palacio (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,417
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
För det första vill jag uttrycka min glädje över att inför ledamöterna få lägga fram kommissionens ståndpunkt avseende de ändringsförslag till förordningsförslaget som presenterats av de olika utskotten.
En förordning som vi alla anser vara av stor vikt för demokratin och vårt samhälles framåtskridande.
Jag vill tillägga hur mycket jag och kommissionen uppskattar Cashmans och författarinnan till förslaget Maij-Weggens ansträngningar för att på så kort tid lägga fram detta betänkande.
I enlighet med artikel 255 i fördraget skall den föreslagna förordningen antas före den 1 maj 2001, dvs. två år efter Amsterdamfördragets ikraftträdande.
Innan jag presenterar kommissionens ståndpunkt vill jag tala om att kommissionen då den utarbetade sitt förslag å ena sidan grundade sig på erfarenhet och hur den frivilliga koden fungerat de sex senaste åren och å den andra på en studie av medlemsstaternas lagstiftningar.
Vissa av dessa har en bred erfarenhet av att underlätta allmänhetens tillgång till handlingar.
Fördraget ger medborgarna rätt till tillgång till de europeiska institutionernas handlingar enligt bestämda principer och villkor.
Som ni kan se i förslaget menar kommissionen att underlättandet av tillgången till medborgarna kommer att garantera en bättre information till desamma i beslutsfattandet, samt en större legitimitet, effektivitet och ansvar för förvaltningarna i ett demokratiskt system.
Därför bör den grundläggande principen vara öppenhet, men den bör gå hand i hand med skyddet av det allmänna intresset och respekten för vissa rättigheter som är särskilt skyddsvärda.
Det är den grundläggande balans vi bör uppnå.
Vår lagstiftning bör dessutom respektera en annan slags balans som också har stor betydelse, dvs. balansen mellan de tre institutionerna enligt Amsterdamfördraget.
Det innebär inte att det inte skulle vara lämpligt att övriga också ansluter sig till förordningen då vi antar den.
Då ordförande Prodi den 3 oktober vände sig till parlamentet talade han om den institutionella triangeln och tog upp att i ett europeiskt system som har sin grund i kontroller och balanser bidrar varje institutions goda funktion till det allmänna intresset.
Var och en av institutionerna har olika uppdrag att genomföra och därför är behoven och skyldigheterna olika.
Tack vare Cashmans betänkande har vi nu en tydlig uppfattning om parlamentets prioriteringar.
Men rådets ståndpunkt är ännu inte klar avseende några av de viktigaste bestämmelserna i förslaget.
Denna osäkerhet gör att kommissionen i nuläget endast kan ge en övergripande synpunkt.
Vi kan därför inte ge vårt samtycke till flera av ändringsförslagen utan att detta förebådar en framtida förhandling och en definitiv ståndpunkt i frågan.
Kommissionen konstaterar med tillfredsställelse att Europaparlamentet till stor del är överens med kommissionens uppfattning i många av de frågor som tas upp.
Dessutom är det så att i andra ändringsförslag finns i princip inget problem.
Det vi bör fördjupa oss i är sätten att tillämpa och praktisera detta, eftersom öppenhet, insyn och underlättandet av tillgång till handlingar är en inställning som vi bör stärka i våra respektive förvaltningar och som bör vara en realitet.
Jag tror att många av dem som tror på en maximal insyn, som möjliggör en bättre effektivitet hos institutionerna, verkligen blev förvånade för några år sedan då vi fick reda på att det i ett land som alltid är föregångare på detta område under ett antal år hade begåtts vissa handlingar, rent konkret mot vissa kategorier av medborgare, med sterilisering under maximal sekretess och med minimal insyn.
Jag tror att det visar att det inte finns perfekta situationer, och att vi måste gå vidare tillsammans för att undvika situationer som denna.
Låt mig nu ta upp några problem som hindrar kommissionen att i nuläget godkänna vissa ändringsförslag.
Ett av dem är behovet att nå en lämplig balans mellan öppenhet och effektivitet.
Jag tänker då särskilt på dokument för internt bruk samt utkast till förslag och förberedande arbetsdokument som är enbart för internt bruk hos institutionernas tjänster.
Alla nationella lagstiftningar inom detta område utesluter dessa handlingar.
Att tvinga institutionerna att sprida dessa interna anteckningar skulle i många fall kunna ge upphov till en viss förvirring bland medborgarna.
Som en av ledamöterna tidigare nämnde ligger det en paradox häri som består i att desinformation ibland beror på för mycket information.
Jag tror således att tillgång till förberedande dokument inte skulle ge någon större information.
Med en liknande inställning skulle man dessutom indirekt hindra ett kreativt tänkande och främja rent byråkratiska attityder på institutionerna.
Jag tror att det är precis tvärtemot det som institutionerna vill uppnå.
Jag medger att den stora utmaningen i denna förordning är den exakta definitionen av vad som är en handling.
Jag tror därför att vi inom den närmaste tiden måste gå vidare för att finna en gemensam definition som alla institutioner är överens om.
Även om jag inte i dag kan ge klartecken till ändringsförslagen till artiklarna 3 och 4, dvs. ändringsförslagen 28 och 30, så innebär inte det att frågan inte skall diskuteras och att man inte skall gå vidare.
Ett annat problem har sin grund i den behandling som man bör ge inkommande handlingar, dvs. de som författats av tredje man.
Institutionerna har ingen erfarenhet inom det området eftersom det nuvarande systemet endast omfattar de handlingar som utarbetats av de egna institutionerna.
Kommissionens förslag om tredje mans handlingar tar hänsyn till överenskommelsen i den förra regeringskonferensen, i förklaring 35 till Amsterdamfördraget.
Den kan vi inte kringgå och den ger såväl institutionerna som tredje man vetorätt att sprida dessa handlingar.
Parlamentets ändringsförslag kastar om den utgångspunkten helt och hållet och vi anser därför att frågan måste tänkas igenom bättre och att förslaget till en ny artikel 4c, ändringsförslag 36, ännu inte är moget för att få ett positivt mottagande av kommissionen.
När det gäller övriga ändringsförslag anser vi att vi behöver tid att värdera konsekvenserna av förslaget ur funktionell synvinkel och vi bör bevaka att de förfaranden som innefattas inte är byråkratiska, utan att de verkligen skall vara tillgängliga för alla medborgare.
Häri innefattas ändringsförslag som de som presenterats om åtgärder som man bör komma överens om genom interinstitutionella avtal: nr 34, 45 och 48.
Som jag tidigare nämnt kan vi i vissa frågor i princip vara överens med ändringsförslagen men vi måste arbeta tillsammans ur teknisk och administrativ synvinkel.
T.ex. när det gäller de ändringsförslag som handlar om registrering av handlingar och registret.
Kommissionen har sedan decennier ett registreringssystem för handlingar.
Därför är principen att handlingar på något vis skall registreras inte något problem.
Däremot har det inte diskuterats om de normer som tillämpas vid registreringen bör vara gemensamma för alla institutioner eller ej.
Vid denna punkt i lagstiftningsförfarandet är det för tidigt att anta en ståndpunkt huruvida det är lämpligt att det skall vara en direkt koppling mellan registrering och tillgång till handlingar, som föreslås i ändringsförslag 29, eller om man i denna förordning bör innefatta regler i detta syfte.
De förhållanden som ändringsförslagen fastställer mellan regler om registrering och regler om registrets innehåll hindrar således i denna fas att ändringsförslag 46 om registret godkänns.
Jag vill understryka att kommissionen då tiden är mogen praktiskt taget sett skulle kunna godkänna alla ändringsförslag, som 9, 18, 21 delvis, 23, 25, 26.1, 28 f, 35, 38, 40.1, 40.6, 41.1, 42, 43.1, 47, 49 och 52.
Dessutom tror kommissionen att vi skall kunna nå en överenskommelse med vissa ändringar när det gäller ändringsförslag 11, 12, 40.4, 40.7, 43.2, 47, 48.4, 50.1 och 50.2., kanske också 63, 66.2, 73.1, 74.2, 75 sista delen, och 78.2.
Jag skulle vilja understryka det faktum att även om kommissionen i dag bara kan uttala övergripande och positiva ståndpunkter i vissa frågor, och om vi inte uttalar oss om andra ändringsförslag eller gör det med försiktighet, så betyder inte det att vi inte vill föra debatt, förhandla och söka mötespunkter mellan de tre institutionerna.
Vi hoppas att vi kommer att kunna arbeta så i syfte att i maj ha antagit den föreslagna förordning.
Tack så mycket än en gång till alla föredraganden som har arbetat med att uppnå detta.
