# ID: svediakorp-gov406848
# author: Blokland (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 242
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den välkända retoriken om medborgarnas Europa återfinns inte i de restriktiva bestämmelserna om tillgång till handlingar som kommissionen och rådet har lagt fram som förslag.
Vill dessa institutioner verkligen involvera medborgarna i Europa?
Med avseende på deras ståndpunkt tycks det snarare som om man har valt att centralisera makten.
Varför har man valt en förordning?
Det rör sig ju om handlingar från institutionerna?
Och varför är tillgångsundantagen så omfattande?
Då det inte finns något krav på enhällighet i rådet, är den enda möjligheten att parlamentet gör en omarbetning.
Som tur är innebär betänkandet från Cashman / Maij-Weggen ett försök att upprätta ett dokument där medborgarnas rätt till tillgång av handlingar regleras och inte institutionerna rätt att fastställa restriktioner.
Men inte heller parlamentet undslipper maktspelet.
Betänkandet innehåller ändringsförslag om institutionernas rätt att klassificera handlingar som hemliga eller offentliga.
Dessa ändringsförslag syftar framför allt till att förstärka det egna inflytandet.
Men hör detta ämne verkligen hemma i en förordning om medborgares rätt till tillgång till handlingar?
Parlamentets regelraseri, som kommer till uttryck i de många ändringsförslagen, leder framför allt till upprättandet av bestämmelser som är svåra att tillämpa.
Och detta trots att insyn och öppenhet, vilket är nödvändigt för att säkra medborgarnas engagemang, framför allt främjas av klara och enkla bestämmelser.
Det bör vi, som parlament, hålla oss till.
