# ID: svediakorp-gov406623
# author: Roure (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 252
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Vi står inför en fasansfull fara: glömskan.
Vi måste komma ihåg historiens fasor, om vi inte vill uppleva dem på nytt.
Folkmordet på armenierna är en av dessa fasor, och en sådan smärta kan endast lindras om den får ett erkännande.
Att erkänna folkmordet på armenierna är att erkänna människans värdighet.
Hela den armeniska befolkning som deporterades till Mesopotamiens öknar; de armenier från östra Anatolien som deporterades på 24 timmar; de arbetsföra män som arkebuserades; de kvinnor, barn och gamla som förföljdes och fick gå hundratals kilometer till fots, utan vård och mat, som rånades, våldtogs och mördades på vägen; de armenier från Kilikien och västra Anatolien som deporterades 1915; de 600 framstående armenier i Konstantinopel som mördades; de mer än en miljon armenier som avrättades på mindre än ett år, dvs. nästan hälften av den osmanska armeniska befolkningen - dem får vi inte glömma.
Vittnesbörd rapporterar att civila armenier har genomgått samma lidanden.
Jag vill erinra om resolutionen från 1987, där vi krävde att Turkiet måste erkänna folkmordet på armenierna för att kunna ansluta sig till Europeiska unionen.
Jag har röstat för de ändringsförslag som kräver ett sådant erkännande i dag, för att föra vidare detta vittnesbörd och för att erkänna ett folks smärta.
Turkiet kommer att bli starkare i nationernas enighet, om landet accepterar att ägna sig åt sitt förflutna.
