# ID: svediakorp-gov406617
# author: Carlotti (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 373
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) I dag, mina kära kolleger, handlar det inte om att riva upp de gamla historiska sår som fortfarande blöder.
Det handlar inte om att återuppliva ett gammalt nedärvt hat och blåsa liv i intoleransens glöd, vilket jag har hört sägas på sina håll här i kammaren.
Det som står på spel är inte ens att erkänna att det armeniska folkmordet har ägt rum, eftersom kammaren redan har haft tillfälle att uttala sig om detta, framför allt i en resolution från juni 1987.
Vad Europaparlamentets ledamöter krävde av Turkiet 1987, var att landet skulle ha modet att öppna ögonen för sitt eget förflutna, i syfte att kunna blicka framåt.
Den historiska sanningen är en garant för demokrati, och bör inte lida på grund av finansiella eller ekonomiska särintressen, vare sig det handlar om enskilda personer, regeringar eller stater.
Sanningen och minnet är inget man förhandlar om.
Det räcker med att minnas vad som hände med Tyskland: det erkände Shoah och blev efter andra världskriget ett framstående demokratiskt land.
Det är vad vi än en gång önskar, genom att begära att folkmordet skall nämnas i betänkandet av Morillon.
Ett erkännande av folkmordet bör utgöra en vädjan om den dialog som nu bör inledas mellan de nya armeniska och turkiska generationerna.
Hela det armeniska samhället och alla de barn till armenier som gick i landsflykt och kom till oss i början av förra århundradet förväntar sig nu att rättvisa skipas.
De vill ge sina förfäder, folkmordets offer, en moralisk begravning.
Nu när de sista vittnena i exil, de sista som överlevde blodbadet, sakta dör ut, blir arbetet och skyldigheten att minnas desto viktigare.
Men förutom skyldigheten att minnas, som man bör kräva av varje demokrati - och européerna vet hur svår den är: så pass svår att vissa europeiska länder inte har fullgjort den - är det viktigt att sådana barbariska handlingar som har förstört liv av etniska, religiösa eller kulturella skäl och som slår mot det universella samvetet aldrig någonsin upprepas.
Europa måste föra vidare det budskapet.
