# ID: svediakorp-gov406501
# author: Jové Peres (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 780
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr kommissionär!
De regionala fiskeorganisationerna har fått en ökad betydelse, särskilt när det gäller fiskevatten som står under flera staters suveränitet och förvaltningen av gemensamma fiskbestånd och ständigt vandrande arter.
Med tanke på anpassningen till det lokala fisket, utgör de ett särskilt lämpligt verktyg när det gäller att utnyttja resurserna på ett rationellt sätt.
Detta är skälet till att Europeiska unionen ser till att få de befogenheter som behövs för att delta fullt ut.
Kommissionens meddelande begränsas till att behandla faktorer som hänför sig till en bedömning av fördelningen mellan gemenskapen och medlemsstaterna av de uppgifter som denna medverkan resulterar i.
Denna inriktning är nödvändig men otillräcklig, då är det lämpligt att anta en tydlig, homogen och enhetlig plan för Europeiska unionens deltagande i fiskeorganisationerna.
Med tanke på olikheterna mellan de nuvarande regionala organisationerna måste gemenskapens medverkan i var och en av dem anpassas till deras särprägel.
Den måste dock svara mot samma grundläggande principer ur ett rättsligt och institutionellt perspektiv.
Av detta skäl förfäktar man i förslaget till betänkande från Europaparlamentets fiskeriutskott, en strävan till fördelning av enhetliga funktioner mellan gemenskapen och medlemsstaterna för alla de regionala fiskeorganisationerna.
Uppgiften att agera på gemenskapens vägnar tillfaller kommissionen, såsom en garant för gemenskapens intressen.
Dess avdelningar bör inte bara sköta sina uppgifter att företräda, vilka hittills tycks ha begränsats på grund av bristande medel.
I framtiden kan inte kommissionens avdelningar begränsa sig till att spela rollen av fasad; de måste på ett klart och precist sätt delta i alla sidor av gemenskapens deltagande i dessa regionala organisationer, såväl när det gäller representation, kontroll av överföring och verifikation av uppgifter, liksom deltagande i vetenskapliga forum: i allmänhet, ledning av gemenskapens arbete, inklusive kontrollen av fisket som bedrivs inom ramen för dessa organisationer.
Kontrollen av fisket berör medlemsstaternas suveränitet och anspråk på att sköta sin egen rättsskipning, och sålunda i någon mening nuddar vid själva kärnan av deras självständighet.
Denna kontroll bör överflyttas till ett gemenskapsorgan, för att den gemensamma fiskeripolitiken skall bli tillämplig på alla medlemsstater, fartyg och yrkesmän, oberoende av deras nationalitet, så att man undviker avsteg från principen att alla skall behandlas lika.
Därför bör ledningen av kontrollen och efter hand även själva deltagandet överlämnas till kommissionen, som följaktligen måste få tillgodoräkna sig kostnaderna härför ur gemenskapens budget.
Det är nödvändigt att förbättra befintliga mekanismer när det gäller införlivandet av gemenskapsrätten för att förbättra rättssäkerheten och övervinna den nuvarande långsamheten.
Men även om det skulle gå snabbare att samordna de regionala organisationernas normer med gemenskapsrätten så måste rådet och parlamentet fortsätta att sträva efter att fullfölja sin roll när det gäller att leda gemenskapens fiskeripolitik.
Inför de regionala fiskeorganisationernas allt viktigare roll, måste Europeiska unionen utöva sina fulla befogenheter på fiskeriområdet, detta är framför allt ett problem när det gäller personella och materiella resurser.
Kommissionen har, kanske för att kringgå problemet med resurserna, beslutat att föreslå en omformulering av de funktioner som tillkommer gemenskapen och medlemsstaterna, utan att ändra på deras respektive ansvarsområde.
Ett sådant sätt att tackla problemen kunde måhända ha varit godtagbart som en övergångslösning, men som en permanent lösning kan det leda till allvarliga problem: problem med rollfördelningen och problem av institutionell art.
Den rollfördelning som kommissionen föreslår skulle för gemenskapen förbehålla vad man skulle kunna kalla representation " på hög nivå ", medan man till medlemsstaterna delegerar deltagandet i tekniska och vetenskapliga kommittéer.
Även deltagandet i de regionala fiskeorganisationernas arbete skulle överlåtas till medlemsstaterna, liksom uppgifter som inspektioner och kontroll.
Detta skulle innebära att gemenskapens funktion som avtalspart skulle förvandlas till en ren fasad.
Vi får inte låta Europatanken krympa till ett antal innehållslösa förklaringar.
När det nu finns en gemensam fiskeripolitik och gemenskapen anser sig ha ansvar för fiskerifrågor måste man uppträda därefter och se till att man förfogar över de personella och materiella resurser som behövs för att man skall klara av uppgifterna, så som principen om tillräckliga medel för den gemensamma fiskeripolitiken kräver.
Och vidare, om gemenskapen är avtalspart i de regionala fiskeorganisationerna måste man handla därefter och iklä sig denna roll.
Att tillämpa en sådan princip medför finansiella konsekvenser och det kan komma att kräva juridiska förändringar, kanske överlåtelse av nationell suveränitet.
Men om man bestämmer sig för en viss politisk modell är det nödvändigt att bevilja medel så att det är möjligt att genomföra modellen i praktiken.
