# ID: svediakorp-gov406391
# author: Lagendijk (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,582
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr kommissionär!
Det har dröjt ett tag innan kommissionen lade fram ett slutgiltigt förslag om biståndet till västra Balkan.
Det fanns som bekant ett förslag redan i maj, men vi blev tvungna att vänta till september på ett definitivt förslag.
Det berodde uteslutande på den diskussion som fördes inom kommissionen om ett annat sätt att ge utländskt bistånd.
Det förslag som nu har lagts fram återspeglar med andra ord den här diskussionen och är enligt min uppfattning också ett första exempel på hur det bör gå till i framtiden.
Det innebär också att det var värt att vänta på kommissionens nya förslag, eftersom detta förslag, både vad beträffar den fullständiga förordningen om Balkan och förslaget till en byrå i Kosovo, klart och tydligt anger på vilket sätt Europeiska kommissionen har för avsikt att ge sitt bistånd i framtiden.
För att kanske uttrycka det en smula statiskt, är det också en slags ny början för detta bistånd baserad på de utomordentligt dåliga erfarenheterna i Bosnien, men också baserad på de goda erfarenheterna i Kosovo.
Nu har en förordning lagts fram som i mina ögon gör det möjligt för Europeiska unionen att på ett effektivt sätt och i tid hjälpa länderna på västra Balkan och tillse att EU-medlen används på ett bra sätt där.
I det här sammanhanget, och det är mycket viktigt, - jag återkommer strax till det - har man funnit en god balans mellan kommissionens ansvar å ena sidan och nödvändigheten av att medlemsstaterna involveras på ett eller annat sätt å andra sidan.
Det handlar om en balans som enligt min och så vitt jag förstår även kommissionens åsikt inte fanns tidigare, då medlemsländerna i alltför hög grad försökte göra sin mening gällande i fråga om biståndet.
I de förslag som nu har lagts fram är balansen mycket bättre.
Naturligtvis, och då kommer jag in på betänkandena av mig själv och Westendorp, finns det utrymme för förbättringar.
Var och en som ser och läser de framlagda betänkandena kommer att upptäcka att ett antal förbättringar av vissa delar föreslås.
Det handlar till exempel om särskild uppmärksamhet åt uppbyggnaden av det civila samhället, särskild uppmärksamhet åt stödet till medier, särskild uppmärksamhet åt undervisningens viktiga roll.
Jag var händelsevis på en konferens i Zagreb i förra veckan, och då framgick det tydligt hur viktigt det är att framtida generationer av små Balkaninvånare, om jag får uttrycka det så, inte uppfostras med de gamla, stereotypa och fientliga uppfattningarna och att en förnyelse äger rum även på detta område.
Jag anser att det är viktigt att det i den här förordningen fastställs att Europeiska kommissionen även i framtiden, precis som nu, bistår med pengar till den här typen av projekt.
Jag skulle emellertid vilja välja ut två politiska huvudlinjer.
Den första gäller - och jag beklagar att jag än en gång måste besvära kommissionären med detta - finanserna.
För att formulera det mycket skarpt: om vi i dag och i morgon lyckas avge ett bra yttrande om den här förordningen, så har vi utfört en del av vårt arbete; jag skulle vilja kalla det den första hälften.
Då står det svart på vitt hur det bör gå till i framtiden.
Men om vi i december inte tillför de medel som behövs för att genomföra förordningen, då ägnar vi oss i dag åt en debatt om ett tomt fodral.
Detta är ingen kritik mot kommissionen.
Kommissionen har kunnat se att jag uttryckligen uppmanar till att uttryckligen ta med den uppskattning av kostnaderna som kommissionen har gjort, dessa omtalade 5,5 miljarder euro under de kommande sju åren, i denna förordning eftersom vi annars, för att formulera det skarpt, ägnar oss åt hycklande.
Vi kan inte fastställa en förordning här i parlamentet med vetskapen om att de medel som kommer att krävas för att genomföra den inte kommer att finnas.
Det är av den anledningen som det här är del ett i kampen för ett väl fungerande bistånd till Balkan.
Del två kommer i oktober när våra kolleger i budgetutskottet, men i sista hand parlamentet, måste fatta beslut om ett dugligt sätt att underbygga den här förordningen finansiellt.
I den bemärkelsen är det synd att Moscovici inte är här för tillfället, för som jag ser det ligger ansvaret på den här punkten främst hos rådet, hos medlemsstaterna som måste vara beredda att erkänna att det de vill och det vi vill med denna förordning kostar pengar och att de pengarna måste kunna återfinnas i Europeiska unionens budget.
Den andra punkten, den allmänna punkten om biståndet, avser den balans som måste finnas - vilket är anledningen till ett ändringsförslag på den punkten - mellan å ena sidan behovet av att Europeiska unionen är synlig på Balkan och å andra sidan nödvändigheten av att också stödja mindre projekt.
Det är nu en gång för alla så - och alla som har varit på Balkan kan bekräfta det - att Förenta staterna är utomordentligt bra på att ge intryck av att de med mycket mindre pengar är i stånd att åstadkomma mycket mer.
Att Europeiska unionen i själva verket lägger ned mycket mer pengar men inte alls är lika synlig har fått många att dra slutsatsen att det är nödvändigt att vi är närvarande på ett mycket mer synligt sätt på Balkan.
Jag instämmer i den bedömningen.
Det innebär nästan automatiskt att mycket pengar kommer att gå till de stora projekten, till vägar, till broar, till de projekt som man kan fästa en europeisk flagga vid.
Än en gång, det är nödvändigt för att göra unionen mer synlig.
Men, det varnar jag för, denna prioritering får inte leda till att de mindre projekt som vi hittills också har stött kommer att bli offer för detta.
Det är anledningen till min uppmaning att inom denna förordning finna en god balans mellan synlighet, det vill säga stora projekt, å ena sidan och å andra sidan ägna fortsatt uppmärksamhet åt projekt för demokrati, åt projekt som har att göra med säkerhet, projekt som för det mesta inte är så synliga, men som är desto mer nödvändiga för att garantera stabiliteten på Balkan.
Så till byrån i Kosovo.
I positiva ögonblick tror och hoppas jag att byrån som den har fungerat hittills och som den bör komma att fungera i framtiden borde bli en förebild för hur det borde förhålla sig med biståndet på Balkan, men också i andra delar av världen.
Mina erfarenheter efter åtskilliga besök vid byrån är så positiva, eftersom det i mina ögon förhåller sig så att man med alla, jag understryker med alla, de fel som görs ändå klart och tydligt ger hjälp på ett nytt och bra sätt.
Om vi då talar om att förstärka effektiviteten, den allmänna målsättningen för den här förordningen, om vi då överför det målet på byrån i Kosovo, så kan en förstärkning av effektiviteten inte innebära någonting annat än en minskning av medlemsstaternas roll.
För att uttrycka det mycket konkret: att strama åt tyglarna för den styrelse som är knuten till byrån.
Tidigare har även vi uttalat omfattande kritik i fråga om det sätt på vilket Europeiska kommissionen tillhandahåller hjälp.
Ofta är det för byråkratiskt.
Ofta sker det via alltför invecklade förfaranden, men vi får inte blunda för och inte vilja blunda för, och jag hoppas att medlemsstaterna inte heller gör det, den roll som de har spelat i det sammanhanget.
Alltför ofta har medlemsstaterna försökt att få ett ord med i laget i fråga om tillhandahållandet av hjälp.
Alltför ofta har det lett till förseningar, till ineffektivitet och till att man har bevakat nationella intressen.
Enligt min åsikt, och det är ett av de centrala budskapen i mitt betänkande om byrån, så kommer medlemsländerna i framtiden i långt mindre utsträckning att agera på detta sätt eftersom det är bevisat att det försenar biståndet.
Slutligen, herr talman och herr kommissionär, en sista punkt: Hos en del av mina kolleger finns en tendens att vilja utvidga byråns verksamhet ännu mer än vad som hittills beslutats.
Byrån finns nu i Kosovo och rådet har, enligt min uppfattning med rätta, beslutat att utvidga verksamheten till Serbien och Montenegro.
Jag anser att vi måste stanna där, eftersom vi kan lära oss en läxa av det arbete som byrån nu utför, fysisk återuppbyggnad, för att kunna göra samma sak på ett väl fungerande sätt i Serbien och Montenegro.
Biståndsinsatser på Balkan inom ramen för Cards i länder som Kroatien, Albanien och Makedonien kräver andra överväganden, kräver annan kapacitet.
Jag skulle därför vilja säga att vi bör låta byrån göra vad den är bra på, och det är fysisk återuppbyggnad.
Det kommer att bli mycket svårt att genomföra denna på ett lika bra sätt i Serbien.
Låt oss begränsa oss till detta och inte förhasta oss genom att utvidga byråns kapacitet utanför före detta Jugoslaviens gränser.
