# ID: svediakorp-gov406381
# author: Stenzel (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 364
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
På samma sätt som Europeiska unionen i Nice måste finna sin balans mellan fördjupande och utvidgning, borde den i Marseille skapa ett balanserat förhållande mellan sin centraleuropeiska funktion och sitt Medelhavsansvar.
Det gäller att göra prioriteringar, det vill säga genom utvidgningsprocessen stabilisera Europa från mitten, forcera stabiliseringsprocessen i Sydosteuropa och på västra Balkan, och inte försumma Barcelonaprocessen, som slingrat sig fram i fem år.
Man kan anställa hypotetiska betraktelser över om en beslutsam, enhetlig Balkanpolitik från EU: s sida skulle ha kunnat förhindra Balkankrigen och därigenom bespara Europeiska unionen kostnaderna för krigets följder.
Inför Marseille gäller det nu att se till att man inte lämnar Balkanhjälp på bekostnad av Meda-programmen och omvänt, och allt detta inom den i Berlin överenskomna ekonomiska ramen.
Under dessa förutsättningar borde det vara möjligt att vid det extraordinära rådet i Marseille komma fram till ett enande, som inte än en gång bara tydliggör skiljelinjer inom EU.
Det är absolut nödvändigt att Meda-stödprogrammen inte heller från kommissionens sida försenas på grund av byråkratiska hinder, och att projektidentifieringen i framtiden sker snabbare även från de berörda ländernas sida i Medelhavsområdet.
Det är en besvikelse att Medelhavsländerna bara har lyft en knapp fjärdedel av de 4,7 miljarderna euro i det Meda I-program, som löpte ut 1999.
Men detta visar också att man måste vara realistisk när man bedömer Medelhavsgrannarnas absorptionsförmåga.
Jag välkomnar i detta sammanhang uttryckligen kommissionens plan att påskynda associeringsavtalen, och jag betraktar den utförda revisionen av Meda-förordningen som mycket positiv.
Jag har i mina tidigare utläggningar medvetet undvikit att förknippa Europa-Medelhavskonferensen med konflikten i Mellanöstern.
Det kan säkert betraktas som en framgång att detta möte överhuvud taget äger rum, att Israel och palestinierna har gått med på att delta och att hotelserna om bojkott från Arabförbundet uppenbarligen går på tomgång.
Man kan hoppas att denna konferens i Marseille inte kommer att ändra funktion till att bli en plattform för polemik, och att den viktiga ansatsen till en Medelhavspolitik från Europeiska unionens sida och ett återupplivande av Barcelonaprocessen därvid inte kommer längre.
