# ID: svediakorp-gov406376
# author: Napoletano (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 620
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Fem år efter Barcelonakonferensen är det nu dags att summera.
Europaparlamentet godkände i mars i år en resolution som kritiskt gick igenom partnerskapets politiska program och instrument och föreslog ett par viktiga ändringar.
Rådet antog i juni 2000 i Feira en gemensam Medelhavsstrategi och efter att ha föreslagit och uppnått en reformering av Medaförordningen lade Europeiska kommissionen nyligen fram ett dokument om en nytändning för Barcelonaprocessen.
Allt detta är ett tecken på att man är medveten om att de resultat som hittills har uppnåtts är otillräckliga, även om svaren, enligt min åsikt, ännu inte är adekvata i förhållande till den nuvarande situationen, trots att man också måste säga att fem år verkligen inte är mycket när det gäller så här komplexa processer.
Men under alla omständigheter har den process som inleddes i Barcelona och som vilade på tre pelare - en politisk, en ekonomisk och en kulturell - utmärkts av tre begränsningar, numera allmänt erkända, och återklanger av det har vi även hört här i inlägget från kommissionär Patten.
Den första begränsningen gäller det försteg man gett det fria utbytet, knutet till den ekonomiska och handelsmässiga avregleringsprocessen i samband med gemensam utveckling, ekonomisk integration, socialpolitik, kulturell dialog, utbildning och utnyttjande av de mänskliga resurserna.
Den andra begränsningen avser typen av förbindelser mellan Europeiska unionen och partnerskapsländerna runt Medelhavet.
Man kan notera att den bilaterala dimensionen, allt annat än enkel att förhandla fram, långt från att ratificeras, för närvarande dominerande, i allt högre grad riskerar att forma ekonomierna i dessa länder till en funktion av deras handelsutbyte med unionen, vilket blockerar en utveckling av dimensionen syd-syd även på grund av partnerländernas svårigheter att upprätta inbördes samarbete.
Den tredje begränsningen gäller det bristande engagemang som visats från medborgarna i Europa och runt Medelhavet när det gäller denna process som i alltför hög grad verkar kännetecknas av centralism och en i det närmaste total monopolställning från regeringarnas sida.
Jag har understrukit dessa frågor, eftersom det är i denna riktning som man måste söka efter nyckeln till en nystart av processen, och till allt detta skall läggas en utfyllnad av den politiska dagordningen från Barcelona.
Det är i själva verket obegripligt att jordbrukspolitiken, kontrollen av invandringen och skuldfrågan inte i dag befinner sig i centrum av partnerskapet Europa-Medelhavet.
När det gäller jordbruket vill jag påminna om att parlamentet lovat organisera en konferens nästa vår.
Det dramatiska sammanbrottet i fredsprocessen i Mellanöstern förändrar dessutom fullständigt scenbilden i regionen.
Dessvärre satsade Europeiska unionen hela sin politik på att Osloavtalet skulle bli en framgång.
Rådets gemensamma strategi hade denna inriktning.
Ministerkonferensen Europa-Medelhavet, som inleds i morgon i Marseille, kommer däremot att äga rum i ett dramatiskt läge som gör Europas roll i regionen ännu känsligare och som tvingar unionen att spela en mer betydelsefull politisk roll i konflikten mellan Israel och Palestina.
Det faktum att de 27 partnerskapsländerna har bekräftat, åtminstone hittills, att de vill träffas i Marseille är redan i sig en gest som visar att än är inte allt förlorat, även om jag till fullo håller med kommissionär Patten om att partnerskapet Europa-Medelhavsområdet inte får vara fredsprocessens fånge.
Jag menar till och med att i det förflutna har fredsprocessen utgjort ett alibi inte bara för Europa, utan även för länderna i Medelhavspartnerskapet för att inte våga för mycket.
Därför tror jag att den debatt som vi står inför i dag kan tjäna till att ge oss en medvetenhet om hur central denna politik är för hela unionen.
