# ID: svediakorp-gov406325
# author: Lienemann (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2000-11-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 555
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Det förfarande som valts för att utarbeta och anta stadgan om de grundläggande rättigheterna ger egentligen Europaparlamentet endast ett alternativ: godkänna eller vägra att godkänna den nuvarande stadgan.
Inför ett så tudelat val är min röst utan tvetydighet, den godkänner det framsteg som stadgan innebär, ett framsteg som ändå är mycket relativt, både när det gäller textens innehåll och omfattning.
Det är till att börja med lämpligt att gå tillbaka när det gäller det metod som man har valt.
Lika mycket som metoden med konventet är intressant och givande när det gäller att upprätta en grundläggande text, lika litet är det motiverat att man fråntar Europaparlamentet som företräder de europeiska folken möjligheten att ändra och berika texten.
Och ändå: när historikern koncentrerar sig på det sätt på vilket förklaringen om de mänskliga rättigheterna eller den internationella förklaringen av samma slag upprättats, upptäcker han i vilken utsträckning den parlamentariska debatten, systemet med ändringsförslag kunnat ge inspiration, relevans och även ambition till dessa grundande texter, som fortfarande i dag är fulla av kraft.
Medan den institutionella debatten inleds samtidigt med antagandet av stadgan borde alla, som liksom jag önskar en europeisk konstitution och som anser att denna stadga kan fungera som stomme för en inledning till en sådan konstitution, kräva att Europaparlamentet kan rösta om innehållet, inom ramen för sitt normala parlamentariska agerande, nämligen rätten att delta i överläggningar och beslut i sakfrågan.
I anslutning till denna institutionella debatt är införandet av stadgan i våra fördrag om EU grundläggande, för att de rättigheter som på detta sätt räknats upp skall kunna garanteras för alla och för att den offentliga politik som krävs för att den skall genomföras skall kunna utvecklas, antingen av medlemsstaterna eller av unionen själv, utan att strida mot befintliga juridiska texter.
Man måste faktiskt konstatera att lagen om fri konkurrens, om en gemensam marknad, alltför ofta tvingar sig in jämfört med alla andra krav och kränker de sociala och grundläggande rättigheterna.
Vi har sett alltför många förklarande texter som inte fått någon verkan.
Det är därför den första prioriteten: att ge denna stadga en verklig juridisk omfattning.
Dessutom är det nuvarande innehållet på vissa punkter tvetydigt och otillräckligt.
Till att börja med gör skillnaderna i översättning mellan tyskan och franskan att frågorna om hänvisningen till " religiösa " eller " andliga " värderingar kvarstår fullständigt.
Jag är för egen del övertygad om att konfessionsfriheten är en värdering som gäller frigörelse och aktualitet.
Jag beklagar tvetydigheten i termerna och avsaknaden av en klarare hänvisning till konfessionsfriheten.
För det andra anges inte rätten till arbete direkt.
Alla kan bedöma hur ambitiös en hänvisning är som säger att " Var och har rätt att arbeta ".
Mellan det faktum att inte förbjuda tillträde till arbete och åtgärden för att möjliggöra det, ligger mer än en nyans.
Vår stadga skulle tydligt ha angivit rätten till arbete, liksom för övrigt rätten till bostad, vilket också uttrycks i en kringgående och föga skyddande formulering.
Denna stadga måste förbättras och vårt parlament bör föreslå en strategi som gör det möjligt att aktualisera och berika den.
